Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. från sid. 281.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i mörkret.
Af Claude Gerard.
(Forts, från sid. 281.)
ätt par timmar derefter, klockan var då endast sex
på 1 morgonen, hade hofpredikanten herr magister
Bengt Prytz återkommit, hunnit påtaga en hvit
veckad ringkrage - ty de sedan brukliga släta
prestkragarne hade då ännu icke kommit i bruk - få
sina skor borstade och läst morgon- och bordsbönen
i hertigens och hertiginnans matsal, der de båda
furstliga personerna tillsammans med sin föga talrika
hofstat intogo en ganska bastant frukost, deri stekt
gris, brynta rofvor, ärtsoppa, honung och bakverk
tillika med »mumma» och porsöl stundom funnos på den
aktningsvärda matsedeln.
Om man nu skulle bjuda oss dylika läckerheter så
tidigt på dagen, skulle vi troligen göra mycket
liten heder deråt, men för nära tre hundra år sedan
hade man en annan smak, och sjelfva den sjukliga och
klena hertiginnan med sina damer försmådde icke den
kraftiga anrättningen.
I detta Ögonblick äro småsvennerna under hofmästarens
uppsigt sysselsatta att duka af bordet och uppklifna
på en pall; under ett af de högt sittande smala
fönsterna stå prinsessan Maria och hennes hoffröken,
jungfru Anna Zavinski, en ung flicka af polsk börd,
hvars föräldrar inkommit till Sverige med konung
Johan den III:s första gemål och hvars fattigdom,
fulhet och tålmodiga lynne gjorde henne mycket lämplig
till den plats, som hon innehade, hvilken ingen af
de adliga svenska jungfrurna varit angelägen om,
och som drottning Christinas maktspråk egentligen
tilldelat henne.
De båda damerna hade ställt sig vid fönstret för att
kunna se ut på borggården, der hertigen, som nyss
tagit afsked af sin gemål och lemnat rummet, nu stiger
till häst för att göra en af dessa makliga promenader
utan nytta, utan nöje och utan mål, som han hvarje
dag vid denna tid företog och som öfverensstämde med
hans passiva, hans stillsamma lynne och natur.
Herrskarinnan i detta gamla slott, den nittonåriga
Maria Elisabeth, hvilken histojien omtalar såsom ful,
klen till själ och kropp samt af ett svårt och häftigt
lynne, framställer sig just icke heller särdeles
fördelaktigt i den yllna grå klädningen med gula
kanter och utsömnader och den styfva, hvita, veckade
halskragen, som går tätt upp under hakan och låter
hennes stora hufvud hvila liksom på ett porslinsfat.
Den bistra och styfsinta Christinas af Holstein dotter
har ärft sin mors grofva, kantiga drag, stora näsa och
höga kullriga panna, utan att ärfva hennes klokhet
och kraft; och hertiginnans sneda axlar och korta
växt, hennes bleka hy och svaga, röda ögon förneka
henne till och med ungdomens behag, och göra henne
till en föga älskvärd maka åt den man, hvars hjerta
påstods hafva - liksom hans konungsliga frändes -
med ömhet burit bilden af den beundrade Ebba Brahe.
Historien försäkrar äfven, ^att det furstliga paret å
ömse sidor voro fullkomligt likgiltiga för hvarandra;
men qvinno-hjertats hemligheter trotsa ofta både
samtid och efterverld, och den oroliga och skygga
glans, som nu genomtränger töcknet i den stackars
Maria Elisabeths ögon, då hon betraktar sin gemål
der nere på borggården, och den halfqväfda suck som
undslipper hennes bleka och torra läppar, då denne nu
med ridderligt behag lyfter sin barett till helsning,
svänger om sin häst och rider ut genom vestra porten,
skulle kanske hafva gifvit historieskrifvaren en
annan tanke.
Om det porträtt af hertig Johan som finns på Gripsholm
verkligen liknade honom, då har man också svårt
att föreställa sig hans gemåls köld, ty han skulle
då hafva varit en ståtlig och vacker man-, han har
sin mors, den sköna Gunilla Bjelkes, ögon och milda
uttryck, och den höga pannans ädla och manliga allvar
liknar konung Gustaf Adolfs.
Porträttet framställer honom med harnesk och pipkrage;
men i den lätta jagtdrägten, den svarta sammetsjackan
och
baretten med fjädrar, hvari han nu är klädd, syns
den tjugofemårige kungasonen ännu mycket vackrare och
mera behaglig och tycks fullt bekräfta vittnesbördet,
att han var »manhaftig, tapper och väl bevandrad i
alla ridderliga öfningar».
Då det furstliga ridsällskapet försvunnit genom
borgporten och Maria Elisabeth ett par minuter tyst
och tankfull lyssnat till ljudet af hästarnas tramp
på den långa bron, stiger hon ned ifrån fönsterpallen
och ser sig omkring i den stora tomma salen, med en
min af vresighet, trötthet och ledsnad, som just lär
hafva varit det permanenta uttrycket i den stackars
sjukliga unga qvinnans ansigte.
»Hur kom det till att hertigen i dag red ut genom
vestra porten? . . . Han brukar annars alltid jaga
i Rams-hällskogen», sade furstinnan matt och stödde
sig mot sin hoffrökens arm under det hon gick Öfver
golfvet.
»Hans nåde ämnar sig törhända till Söderköping»,
svarade denna. »Jag hörde ett rykte, att herr Johan
Skytte, som är stadd på resa till Danmark, skulle
hafva kommit dit i går qväll. Han lärer väl ämna sig
att uppvakta deras nåder här på Stegeborg ...»
»Det der tar du säkert fel om ... Slik hedersgäst
skulle väl min herre och gemål hafva låtit mig
få spörja, för att som husfru vederbörligen kunna
undfägna.»
»Ja det är sannt . . . det var väl bara löst prat
bland pigorna i frustugan, som sqvallra och gissa om
allting ...»
»Tyst! Hvad är det kammartärnorna der inne tissla och
tassla om?» inföll hertiginnan hastigt afbrytande och
stannade utanför den halföppna dörren till det rum,
dit hon ämnat sig.
Jungfru Anna kastade en orolig blick åt dörren, men
vågade icke gå längre eller genom något buller varna
de oförsigtiga flickorna der inne, som med sitt prat
väckt den misstänksamma furstinnans uppmärksamhet.
Der inne sutto på hvar sin sida om en stor sybåge de
båda kammartärnorna; den ena en helt ung flicka af
ett fromt och enfaldigt utseende och den andra äldre,
lång och mager, med grann hy och lifliga bruna ögon.
Båda två voro klädda i mörkfärgade temligen grofva
yllekjolar och deröfver ett plagg som liknade hvad
damerna nu för tiden kalla »polonaise», det vill
säga en kort öfver-klädning, som gick högt upp
vid halsen och med helt små uppskurna ärmar, rundt
omkring kantade med band och snören af annan färg. I
stället för den förnämligare hvita veckade halskragen,
som både herrar och damer den tiden brukade, hade de
stora, helt släta linnekragar, sydda med »hålsöm».
Det var också en art af denna slags söm, hvarmed
de voro sysselsatta, ty på den icke särdeles fina
linneväf, som de hade utspänd framför sig, sydde
de en bård af blommor och stela ornamenter med
mångfaldiga slags »bottnar» af olika styng, kors och
tvärs i märkvärdig och beundransvärd ordning, tills
sjelfva tyget helt och hållet försvann derunder och
framställde det gränslösa arbetet af en tjock och
outslitlig massa tråd, hvaraf vi ännu äga förvånande
prof, som man fåfängt söker härma.
Deras arbete var nu så mycket vigtigäre, som det
skulle blifva brudlakan till present åt deras matmors
halfsyster, prinsessan Catharina, hvars förmälning
med pfalzgrefven Johan Casimir var bestämd till
hösten derpå.
»Det är kanske för den vackra Kerstins skull, som
hertigen rider upp åt Ramshällskogen . . . det skulle
jag icke hålla olikt», sade halfhögt och småleende
Ursila Persdotter, den äldsta af de båda flickorna.
Det var dessa ord som träffat Maria Elisabeths öron
och kommit henne att stanna.
»Men Kerstin i Svedjefallet är en hederlig flicka»,
svarade den andra, Greta Hansdotter eller Lill-Greta,
som hon kallades af sina kamrater och den öfriga
hof betjeningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
