Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard. (Forts. från sid. 300.) - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrån taket hänger ned midt öfver sängen – och reser sig
med dess tillhjelp upp; hon ser sig omkring med vilda, oroliga
blickar, ännu förvirrad af de bilder som natten och
sömnlösheten framkallat i hennes töckniga hjerna, och fattar en
silfverklocka, som står på nattduksbordet bredvid henne.
Vid betraktande af detta nattduksbord skulle man, efter
våra begrepp, ensamt der kunnat finna tillräckliga
anledningar till sömnlöshet och illamående, ty förutom sådana
oskyldiga föremål, som ett vaxljus i sin höga silfverstake, en
bönbok hvilande på en sammetskudde eller en slags altardyna
med silfverspetsar omkring och ett klumpigt träskrin öfverklädt
med gul damast, finns der äfven en stor tenntallrick
med diverse bastanta bakverk af mjöl och smör, samt ett
vinkrus med sin bägare och en försvarlig »stånka» med öl
till »nattdryck».
Äfven den värsta gourmand eller fyllbult skulle i våra
dagar knappt stå ut med en dylik diet; men historien förmäler
icke att »hoffruntimbret», af hvilka hvar och en för hvarje
natt – ännu under kung Fredrik I:s tid – fick sig
tilldeladt »ett stop vin», deraf tog någon skada.
Ljudet af klockan väckte den i nästa rum sofvande
kammarpigan, som endast halfklädd kommer in och skyndar fram
till sin matmors säng.
»Ursila!» utropade hertiginnan med feberaktig brådska,
kläd genast på mig ... jag får ingen ro i min själ ... jag
vill gå ut, jag vill se henne, torparflickan ...»
»Ack! eders nåde har säkert drömt en elak dröm!»
svarade lugnande Ursila, som var van vid prinsessans
besynnerliga tal och beteende.
Maria Elisabeth slog emellertid de magra armarne om
tjenarinnans hals och hviskade, suckande och snyftande, orediga
och förvirrade ord i hennes öra.
Ursila, som verkligen älskade sin nyckfulla matmor, blef
förskräckt och återtog sakta, med samma öfvertalande ton,
som man begagnar emot barn, i det hon sökte förmå henne
att lägga sig ned igen:
»Klockan är ännu icke fyra, det är just i hanegället och
det kan vara skadligt för eders nåde att i sådan otta gå ur
sin säng.»
»Men jag vill se hur det förhåller sig, hör du ... jag
vill veta om min herre och gemål glömmer sin tro och
lofven och ...»
»Eders nåde har haft en mäkta svår dröm, men det är
ingen sanning derutinnan ... hans nåde hertigen sofver i all
sköns lugn i sitt eget gemak, derom är jag fuller öfvertygad.»
»Det vet du icke!» – afbröt prinsessan häftigt. »Ropa
på Greta, jag vill tala vid henne.»
Ursila måste lyda, och ett par minuter derefter stod den
yrvakna och äfven halfklädda Greta framför furstinnans säng.
»Gå strax till hans nådes hertigens rum och kunskapa
om han ännu är uppstigen! Skynda dig, men öppna icke din
mun till något annat prat eller spörjsmål, än hur han
befinner sig», sade hertiginnan brådskande och strängt.
Ursila ville försöka att gifva sin kamrat någon varning
eller tecken, men Greta förstod eller märkte det icke och
skyndade blott att fullgöra sin matmors befallning.
Det dröjde icke fem minuter innan hon återkom och
med tillfredsställd min, i hopp att lugna den upprörda
hertiginnan, berättade, att hennes gemål befann sig fullkomligt väl
och hade redan för en halftimma sedan, i sällskap med herr
Göran Gyllenstjerna dragit ut på jagt.
Hertiginnan kastade en hastig och betydelsefull blick på
Ursila, föll baklänges ned i sängen, uppgaf ett halfqväfdt rop och
drog täcket öfver hufvudet som om hon sett ett spöke framför sig.
Den stackars Greta, häpen öfver den alldeles oförmodade
verkan af sina ord, såg frågande och med ängslan på sin
kamrat; men denna, som ägde all den tidens grofva vidskepelse,
skakade blott på hufvudet, bleknande vid den förmenta
bekräftelsen af den dröm eller »syn», som hennes sjuka och
förvirrade matmor nyss meddelat henne.
Maria Elisabeth reste sig emellertid åter och hviskade
hest och häftigt med befallande uttryck:
»Du hör nu Ursila, att han är borta, alldeles som jag
visste förut; och jag vet också hvar han är ... Gå strax,
skynda dig, töfva icke en minut att göra dig underkunnig om
sanningen, och kom igen och förtälj mig hvad du sett och hört.»
»Men skall jag icke först gå att väcka jungfru Anna,
som kunde med sin luta spela och sjunga eders nåde till
ro, som hon brukar göra, medan jag är borta?» – frågade
Ursila villrådig.
»Nej, Greta stannar här hos mig ... jag får ingen ro
mera i lifvet derest icke min gemål är mig trogen,» svarade
hertiginnan halfhögt och suckande, i det hon åter föll tillbaka
på bädden.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
