Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Habo för sextio år sedan. Ungdomsminnen af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
De äro oss kära äfven dessa strödda lemningar af
en förgången tid, hvars skaplynne vi måste leta
samman af idel spillror från en nu förgången verld,
som aldrig mera vaknar upp ur sin dröm. Ännu en saga
fortgick der borta i min barndom.
Yid Fiskebäck, närmare Yettern, ligger en
begrafningsplats inom hvars mur en klockstapel skjuter
upp sin spira öfver tallskogen. Der har fordom stått
en kyrka, som af brann för 90 år sedan, och sedan,
under namn af Gustaf Adolfs kapell, byggdes ny i
norra delen af socknen.
I forna tider var sjön Yettern lika orolig och
omvexlande i lynne, som nu. Det är en underlig sjö med
sitt klara vatten och sina lättrörliga böljor. Den
ligger den ena stunden spegel-blank och i den nästa
rullar den i gröna och svarta, med skum silfverkantade
vågor.
Det hände sig, säger sagan, att för många, många
hundra år sedan en "fager och rik» fröken skulle fara
öfver Yettern. Den var sig lik, förrädisk och orolig,
och stormen vräkte det lilla fartyget, så att man
hvarje ögonblick kunde vänta att förgås.
Då lofvade den »rika och fagra» fröken, att om hon
blef räddad, skulle hon på platsen der hon steg i land
bygga en kyrka. Hon lyckades landa vid en by, som
hette Fiskebäck och der byggde hon en kyrka af trä,
som dock i början af 1600-talet afbrann och ersattes
med en ny, som dock nära två hundra år derefter
åter brann och flyttades; men stället bibehöU sin
egenskap af begrafningsplats och prydes endast af
en klockstapel, som i min barndom var den gamla,
ståtlig och högrest, i en egen och vacker stil.
Denna stapel har fallit för tiden och blifvit ersatt
med en ny trälåda, öfverst prydd med en topp, som
kallas för spira. Den nya tiden måtte ej kunna bygga
en tornspira, sådan man på 1600-talet byggde den,
högrest och smärt. I dess ställe har man påfunnit,
som mera stilfullt, att betäcka torn och tinnar med
antingen en nattmössa eller något, som liknar en så
kallad ljussläckare eller en tratt, upp och nedvänd
förstås! Man är, med ett ord, riktigt rädd att sträfva
åt höjden och låta korset afspegla sig mot himlen.
Huru många gånger sprang jag ej dit ned genom skog
och mark. Det var så vackert, der borta mellan de
glömda grafvarna, som lågo så gömda på den lilla,
midt i skogen infredade kyrkogården. Jag vet ingen
nymodig kyrkogård, som så tydligt som denna påminte
om v den eviga friden.
Ingen besöker den, utom då den lilla klockan i
stapeln ringer för något lik från trakten, som der
begrafves. Der inne på det fredade rummet hvila
många, som fordom varit mäktiga män. Bland andra en
höfvitsman på Jönköpings slott, en prydlig grafsten,
som fordom haft sin plats som golfsten i den försvunna
kyrkan och flere i nyare stil, som gömma stoftet af
flera medlemmar af Edenhjelmska familjen, som vid
Fiskebäck hade sin familjegraf. Ännu finnas qvar
lemningar af ligusterhäckar, som fordom omgärdade
grafvarna, och en och annan blomma, som förvildats
i gräsmarken. Edenhjelmska. slägten härstammade
från hemmanet Ede på Yisingsö, som, om jag ej
misstager mig, ännu innehades af den siste ättlingen
f. d. landshöfdingen i Göteborg, den vördade och
älskade general Gillis Edenhjelm. Hans far slumrar vid
Fiskebäck. Der funnos- i mina gossår äfven många andra
qvarglömda minnen, som und-sluppit förstörelsen och
fått en fristad i den gamla spåntäckta porten. Bland
dessa låg der en sten, som synnerligen fastade
min uppmärksamhet - ett vackert och väl bibehållet
adligt vapen hugget i fin sandsten. Det föreställde
en lyckans gudinna (i Heraldiken en »Fortuna»),
som sväfvade med fladdrande slöja fram öfver en
sjö i storm. Intet var naturligare, än att gossen
sammanknöt detta vapen med berättelsen om den fagra
och rika fröken, som byggt den gamla kyrkan. Den var
dock troligen egnad minnet af Julius Kemmerer, som
adlades 1649 och var slottshauptman på Yisingsborg
och fick namnet Lantzenfelt.
Lyckans gudinna hade skyddat honom och man finner till
och med att han skänkt ett hemman till den, som det
tycks, redan förut nog rika och mäktiga grefven på
Yisingsborg; men om någon fager fröken i hans slägt
vet man intet att säga.
Det är ett fel, jag vet det, att i ett sådant stycke,
som detta, komma fram med subjektiva åsigter;
men fekt är gjordt, och det som är skrifvet, är
skrifvet. Den lilla kyrkogården är mig ännu kär - det
var der jag först försökte att tänka mig dödens och en
återförnyelses hemligheter - lika outran-sakliga nu,
som någonsin för sextio år sedan.
Men vi återvända från den lilla fridlysta kyrkogården,
möjligen den enda i vårt land, som ligger så att
säga midt i skogen, på tre sidor omgärdad af tallar
och granar och en spåntäckt skidgård och en port,
som ej oftare öppnas^ än då en tyst evigt slumrande
gäst flyttar dit in.
Det är söndag och vi skola bevista gudstjensten i
Moderkyrkan, vi måste då skynda för att komma fram
i tid.
Det var nämligen nu den gamla komministerns tur och
adjunkten predikade i »Gustaf Adolf», men gubben var i
allt en ordningens man och en god hushållare både med
tiden och på sitt boställe, Hallebo, der den aktade
presten med sin familj hade sin undangömda boning -
ett litet lågt trähus i urgammal stil med en rad
små takfönster på det brutna taket. Det finnes ej
många palatser, som inrymt så mycken frid och en
så stilla glädje, som den lilla komministergården i
södra Hallebo.
Således måste vi skynda på för att komma fram innan
gudstjensten börjar.
Eedan på afstånd såg man huru klockstapeln
var garnerad med likasom fladdrande gardiner
i alla färger. När man kom närmare befanns det
vara en samling af flickor, som, prydda med sina
söndagsförkläden, stodo der uppe på inbjudning af
gossarna, som hade turen att trampa klockorna. Det
ville ett visst mod till att stå deruppe under
det att klockorna svängde fram och tillbaka öfver
hufvudet och Ijudade kring hela socknen, men Daniel
i Hultarp ringde som en hel karl, det knakade Ȋnna
te» i klockstolarna, så hårdt gick han på då det
gällde, och Stina i Ebbarp såg så glad ut och var
så blank i pannan; ty den tiden var blank panna ett
skönhetsmedel för ortens flickor, hvilka med grädda
polerade sig. Det var fint, kantänka! men flickorna
sågo aldrig så bra ut om söndagarna som i sitt arbete
om hvardagarna.
De nyttjade då fina, flätade, mörka halmhattar af
samma form som en vanlig karlhatt med hög kulle. Den
skyddade godt för solen och satt så lätt på de rika
lockarna och gaf åt blick och min något så skälmskt
och glädtigt, att ingen kunde undra på, om mera än
ett hjerta träffades af kärleksgudens pil.
Nu voro vi framme. Herrskapsvagnar, höga landåer
med treslagna fotsteg eller en gammalmodig täckvagn
svängde fram för porten. De snagghåriga hästarna
kråmade sig, ly kusken hade satt en ny silkessnärt på
piskan och gaf, när någon anledning fanns, en klatsch,
så att det gaf genljud mellan sockenstugan, den gamla
mosslupna prestgården och kyrkan.
Folket böljade in i Guds hus och placerade sig der
nu på parterren och i sidologerna, under det att
herrskaperna gingo uppför sin trappa och ordnade sig
i fondlogerna vid altaret. Prydnaderna i denna kyrkas
förnämsta del voro »anskrämligt» fula. Träbilden
af Frälsaren på korset, så mager och lidande, att
man fasade, och Moses och Aron, på ömse sidor, lika
olyckligt fula, men mera utpyntade. Och likväl har
jag mera kärlek för dessa bilder, än andra dylika, ty
de tillhöra mina ungdomsminnen - och ungdomsminnet är
heligt för alla, som icke med föresats blifvit gubbar
i hjertat, långt innan de blifvit det genom ålder.
Dessutom passade dessa bilder för den gamla träkyrkan
på landet bättre, än Byströms vackra gipsbilder passa
i den herrliga medeltidskyrkan i Linköping. Yår
gamle komminister hade en synnerlig förkärlek för
långa psalmer och vår orgelnist lät det blygsamma
instrumentets toner liksom med möda släpa fram
hvarje ord i psalmen. Den gode gubbens stela fingrar
ordentligen klefvo ned sig i klaviaturet och kunde
knappast komma upp igen.
Orgelverket såsom ton gif vande hade synnerligen
skarpa oboe- och trumpetstämmor, hvaremot »Yox Humana
«> hade ungefär lika litet att säga i Habo gamla
orgelverk, som i den nyare politiken.
13*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
