Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karikatyrer från förra seklet - Papperslappen. Skiss af Claude Gerard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Gillray sin talang åt de åsigter och känslor, som
voro gällande mest bidragit att dag för dag visa
oss händelsernas gång och för dagen, och som
sådan är han en bland de artister, som utveckling
i England under Georg den tredjes regering.
Papperslappen.
Skiss af Clau.de Gerard.
<*$
’.. r Fanny icke klädd ännu? Klockan är fyra och
vagnen har väntat en halftimma», sade brukspatron
Timmerborg, som nyrakad, klädd i frack, hvit halsduk
och vasastjerna, brådskande kom ut ur sitt rum och
nu vände sig emot sin hustru, hvars präktiga släp
susade förbi honom på mattan.
»Gå in och hör efter, Emma! Säg att vi äro färdiga,
och att vi vänta», tillade frun åt den fina
kammarjungfrun, som, bärande hennes schal och kappa,
följt efter henne ifrån sängkammaren.
Det äkta paret, i full paryr, granskade emellertid,
i salongens stora speglar, ännu en gång sig sjelfva
och hvarandra, och hvem vet om icke dervid något
litet minne, eller en jemförelse smög förbi dem, ty
just så der, stela och högtidsklädda, hade de stått
bredvid hvarandra, denna dag för tjugo år sedan,
såsom brud och brudgum.
Tjugo år af deras äktenskap - hvars solida affär
visserligen hvilade på ömsesidiga och med kall
noggrannhet uppfyllda pligter, men der kärleken
aldrig haft något conto, något debet eller credit -
voro framfarna helt lätt och omärkligt, ty de båda
makarna hade med beundransvärd klokhet sökt att
genera hvarandra så litet som möjligt, och erinringen
om deras bröllopsdag föreföll dem icke synnerligen
betydelsefull.
»Fröken Fanny är inte i ordning; hon följer inte
med och ber herrskapet ursäkta», sade kammarpigan,
som i detsamma åter visade sig inom salongsdörren.
»Hvad är det för nycker!» utropade brukspatronen
förtretad. »Middagen är ju för vår skull; hvad skall
hennes fetman säga ...»
»Han skall nog förlåta mig», sade afbrytände en ung
flicka, som hastigt kom in i rummet och skyndade fram
till modern, hvars hand hon kysste och hviskade sedan
några ord i -hennes öra.
Fanny var en lång och smärt blondin, med den finaste
hy, de mest förtjusande små gropar i sina rosenkinder
och ett par milda, mörkblåa ögon, hvars allvarsamma
och tankfulla uttryck kontrasterade emot det barnsliga
ansigtet, och man tyckte nästan att de sågo äldre ut,
än hon sjelf.
Hon var klädd i en lång, hvit, garnerad underklädning
och hade en peignoir kastad öfver axlarna.
»Men du är ju redan till hälften klädd?» sade modern,
besvarande hennes hviskning.
»Ja visst; jag hade glömt. . . men nu tillåter du
mig ju att stanna hemma?»
»Det der är ju oförnuftigt, Fanny . . . Jag vill
inte veta af dylika kapriser; skynda dig att sluta
din toalett; vagnen får komma tillbaka efter dig»,
inföll brukspatronen, som satte hatten på hufvudet
och tillknäppte sin ytterrock.
Fanny såg bedjande på sin mor och svarade ingenting,
och denna mumlade halft missnöjd:
»Du är likväl bra mycket excentrisk ,. . Jag
fruktar att Vejderup blir obehagligt öfverraskad
af din frånvaro från hans systers bjudning för vår
bröllopsdag ...»
Några ord af hennes man, som redan hunnit ut i
förstugan, afbröt och påskyndade henne emellertid;
och ett par minuter derefter rullade vagnen bort,
och den lilla nyckfulla fästmön sprang tillbaka in
i sitt eget rum.
Knappt en halftimma derefter stannade samma åkdon
åter framför porten, det ringde på tamburdörren,
och löjtnant Thor-björn Yejderup, Fannys trolofvade,
steg brådskande inom dörren, då Emma öppnade.
»Bed fröken Fanny, att jag får tala vid henne»,
sade han hastigt, aftog sin rock och ämnade gå in i
matsalen, med en tillkommande mågs hemmastadda och
förtroliga väsen.
»Fröken Fanny är icke hemma», svarade flickan.
»Hvad säger du! Icke hemma för mig? . . Jag kommer
för att hemta henne.»
»Jag kan nog förstå det, men fröken gick ut, strax
efter det herrskapet hade farit bort.»
»Och hvart gick hon då?» utropade löjtnanten förvånad.
»Det vet jag icke; hon nämnde ingenting derom.»
Den unge mannens kind blef först röd och sedan blek;
han bekämpade med möda sin naturliga lust att göra
ännu flera frågor, bet sig i läppen af harm och oro
och gick sin väg utan att säga ett ord.
Hvart hade emellertid hans fästmö tagit vägen?
Fanny hade skyndat att återtaga sina vanliga kläder,
påsatt en hatt och kappa och gått ut med den mest
tillfredsställda och belåtna min i verlden.
Hon hade icke hunnit långt, innan hon vände af
vid en tvärgata och steg in i porten af ett hus,
som alls icke såg ut att hysa hvarken rika eller
förnäma hyresgäster.
Utan att besinna sig och med fullkomlig kännedom om
lokalen gick hon uppför en temligen mörk trappa och
öppnade dörren till ett stort lågt rum, der tjugo
eller tretio små flickor voro församlade.
Det var en så kallad »trasskola», hvari hon inträdde.
Man hade ingen gaslysning här inne. Några mycket
dunkla lampor spredo en tvifvelaktig belysning,
och tre eller fyra unga fruntimmer voro i denna,
allt annat än trefliga, sammankomst sysselsatta
att bibringa sina små, mer eller mindre vårdslösade
elever de första begreppen om begagnandet af synål
och tråd, för att dermed mota och bota tidens och
nödens gemensamma förstörelseverk på de torftiga
klädespersedlar, som likväl i sjelfva verket just
utgjorde eliten af deras garderob.
Detta företag, nyttigt och godt i sig sjelf, var
emellertid, åtminstone för de mera intelligenta
lärarinnorna, endast en förevändning att, under det de
af hjelp te bristerna på sina små elevers illaluktande
koftor och kjolar, äfven söka bota bristerna i deras
moraliska uppfostran, att ofta genom någon liten
historia, ett skämt, eller ett framkalladt förtroende,
öppna dessa små glömda, eller af dålig behandling
hårdnade hjertan, och leda de dunkla, förvirrade
tankarna in på en väg, som möjligen omsider kunde
föra dem till fromhetens och ordningens lycka.
Att Fanny här hvarken var okänd eller oväntad,
kunde man vid hennes inträde se på allas ansigten,
men allra mest på en liten flicka, som satt längst
bort i en vrå helt sysslolös.
Helsande på lärarinnorna och nickande åt barnen,
gick Fanny genom rummet rakt bort till den lilla
enslingen, hvars tofviga* röda hår, fula ansigte
och eländiga drägt utan fråga gjorde henne till
den mest vanlottade, åtminstone i yttre afseende,
af alla hennes kamrater.
Ett halfqväfdt utrop af glädje smög ofrivilligt öfver
den lilla flickans läppar vid Fannys ankomst, hennes
ögon, runda och stirrande med ,ett uttryck af dumhet
och trots, hade hittills varit fastade på dörren,
men då denna öppnades och Fannys vackra och glada
ansigte syntes, hade liksom en blixt i dessa ögon
tändts och flugit till hennes möte.
Det arma barnets eldröda och förfrusna händer
omfattade hår dt kanten af den tjocka smutsiga
koftan, hvari det var klädt, då det i tydlig rörelse,
förlägenhet och glädje, icke vågade fatta den mjuka
och varma hand, som smekande for öfver dess kind,
i detsamma. Fanny satte sig ned bredvid henne och
vänligt sade:
»Se så, min stackars Jakobina, nu har jag arbete
med mig äfven åt dig; efter din mamma väl kanske har
rätt, att intet af edra klädesplagg der hemma duga
att repareras.»
»Nej, se de äro icke för goda att kasta i lumpsäcken,
säger mamma; man kan icke få en sup en gång för
alltsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
