Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vakteln. (Tallbiten, Corythus Enucleator. Lin. och Cuv.) Wilhelm Aurell - Hazards äntring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
flöjttoner, dock städse iakttagande ett ytterligt
pianissimo och med lika långa pauser som strofer. Den
aflägsna lokalen för hans sång gör, att väl högst
få lära sättas i tillfälle höra »då vakteln stämmer
vemodsfulla slagen» - nemligen i sitt fria tillstånd.
Hans födoämnen under sommaren äro frön af gran
och tall, dem han helt behändigt biter ut ur
kottarna, hvaraf kommit namnet tallbit: antagligen
en förkortning af tallbitare. Till hans vinterföda
skola vi strax komma.
Yakteln är en flyttfågel, och några säga att han
tillbringar vår och sommar i Sibirien, men vintern
i södra och mellersta Sverige. Hvarje år i November
visa sig alltid några få vaktel-individer här och
der i mellersta Sverige, såsom vid Upsala och
Ogerna vill jag instämma i det omdömet om vakteln,
att han är »utomordentligt dum och trög», i
följd hvaraf han fått det föga smickrande öknamnet
»Dummer-Jöns». Emellertid förhåller det sig med den
stackars lilla missuppfattade vakteln så, att han
är föga rädd, mycket fromsint och finner sig med
den mest exemplariska resignation i lifvets alla,
äfven för honom vexlande öden. - Allt ju goda och
vackra egenskaper! - Är det då rätt och billigt att
anse honom för en dumbom derför? - Men så der är det,
när man är beskedlig af sig. - Duger således inte
som snilleskytt. - Man skall vara ilsken och listig
samt tro alla om ondt - se det är snille, det -
och så vara otillgänglig, ty det inger respekt!
Hazards äntring»
(Efter en oljemålning af Theodor e Qudin; se texten
å nästföljande sida.)
Stockholm samt det inre af Småland-, vissa år åter,
och således periodiskt, förekommer vakteln i stora
flockar hela landet öfver, hållande mest till i
rönnen och. oxeln, af hvilka båda trädslags bär han
äter köttet eller de mjuka delarna, kastande kärnorna
ned på marken. Då vakteln kommer så der flockvis till
mellersta och södra Sverige, anses detta förebåda en
sträng vinter: stark köld och mycken snö. Yare sig nu
att vakteln visar sig mera enstaka eller flockvis,
så räcker dock hans besök i södra delarna af landet
endast från Novemlier till och med jultiden, och i
rikets mellersta delar tills i början af Februari. Det
är under denna tid, som mången vaktel får sätta lifvet
till jemte andra fågelarter, tillsammans kända i
och för köket och bordet under det allmänna namnet
»kramsfågel».
Vaktelns karakter betingas, likasom mången annans,
af hans lefnadsförhållanden och af klimatet. Född och
uppfostrad uti de ensliga skogarnas fredliga djup,
har han ingen aning om denna verldens ondska, Derför
är han föga rädd. Största delen af året lefvande
i en temperatur, i hvilken qvicksilfret antager
fast form, är det icke underligt, om vakteln blir
fromsint. Tänkom oss härtill näringsbekymmer!
Yakteln är lätt fångad i snara. Han sitter i sin
rönn, äter och mår val. En lurifax till pojke går
inunder med en stake i handen och på staken sitter en
tagelsnara. Staken stickes upp emellan rönnens grenar,
snaran föres öfver vaktelns hufvud. En ryckning på
staken, och vips är vakteln i fällan, har snaran om
halsen och neddrages lifslefvande, ehuru under
ST. Familj-Journ. 1877.
18,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
