Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfveramiralen, takelbasen och pastorsadjunkten. Berättelse af H. af Trolle. (Forts. fr. sid. 291.) - Edvard den fjerdes söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
samme man, hvilkens lefnadsteckning och porträtt
finnas intagna i åttonde häftet af denna tidskrift
för 1877.
»Morgonstund bär guld i mund», säger ordspråket,
och månget rikt fynd hade Holmberg funnit under sina
vandringar bland klippor och dalar. I väskan fanns
intet att äta och dricka, och Holmberg kände sig nu,
efter flera timmars vandring, i stort behof af en
läskande dryck och en stärkande måltid.
"Hvad en stånka färsköl skulle smaka skönt»,
yttrade han för sig sjelf, i det han stannade och
med näsduken torkade svetten ur pannan. »I den här
trakten har jag ej varit förut. Men, se, ligger ej
der borta vid sjön en stuga? Jo, just så; måhända kan
man der finna något, som till kroppens uppehälle och
nödtorft behöfves.»
Pastorsadjunkten ställde sina steg åt det håll,
der stugan var belägen. Snart var han framme. Det
var en gammal, grå, af tidens hand illa medfaren
byggning. En potatistäppa låg i dess närhet. Det
yttre angaf fattigdom och nöd.
»Inte lär här vankas något färsköl eller andra Guds
gåfvor», mumlade Holmberg. »Men ho kan veta! Under
den mosslu-pna stenen ligger mången gång ett rikt fynd
förvaradt, och inom väggarna till denna stuga kan ju
ock finnas en större rikedom än det yttre låter ana.»
Så tänkande, inträdde den varmhjertade fornforskaren
i kojans enda rum. Den syn, som mötte honom, kom
honom att stanna. Den yttersta torftighet, att icke
säga elände, grinade emot honom ur hvarje vinkel
och vrå. Här satt nöden såsom gäst, det var lätt att
inse för den, som, lik Holmberg, var van att besöka
kojornas invånare.
Fornforskaren såg sig omkring. Vid ett rankigt bord
satt en gammal qvinna, och i en säng, stående i
ett hörn af rummet, låg en gubbe, hvilkens veckiga
ansigte, krithvita hårtestar och silfverglänsande
skägg angåfvo en hög ålder. Fler än nitio vintrar hade
också dragit fram öfver det hufvud, som matt hvilade
på hufvudkudden af - halm. Holmberg gick fram till
sängen och sporde hvem den gamle var.
»Jag är Peter Björk, afskedad kronobåtsman, och
hon, som sitter der borta, är syster min», svarade
åldringen, med svag, bruten stämma. »Ack, hvilken
glädje, att få se pastorn, om hvilken jag hört så
mycket godt talas af folk, som besökt vår stuga. Käre
pastor, om ni ville gifva mig den heliga nattvarden,
hvad ni då gjorde den gamle för en välsignad
tjenst! Till Herrans hus förmår jag ej gå.»
Holmberg svarade ej på gubbens anhållan, men han tog
en stol och satte sig ner vid hans hufvudgärd, och
nu började Holmberg att fråga och gubben att svara,
och till sin förvåning fann fornforskaren, att han
i Peter Björk påträffat ett innehållsrikt minne från
svunna tiders storhet och glans.
Han fick höra omtalas Peter Björks forne kölherre, den
frejdade Puke. Han fick höra berättas om Nordenskiöld,
Stedingk och Klint. Han hörde nämnas Viborg, Öland,
Högland och Svensksund. Han lyssnade med lefvande
intresse till allt, hvad den gamle hade att berätta -
och gubben berättade med en förvånande styrka och
tankereda om sjöstriderna och flottans stora män
under den tredje Gustafs dagar. Den gamle hade, så
tycktes det, blifvit ung på nytt. Ögonen glänste,
de bleka, aftärda kinderna fingo färg, de darrande
händerna lyftades med kraft i höjden, rösten var ej
längre matt, utan fyllig och stark. Holmberg njöt af
att höra alla dessa min-
nen och att få blicka in i ett hjerta, på hvars botten
endast fanns de klaraste guldkorn att plocka.
Den gamle hade slutat sin berättelse. Häftigt reste
han sig upp i bädden och frågade:
»Lefver Puke, min älskade kölherre, ännu?»
»Nej, min vän», blef svaret, »»han dog för många år
sedan. Vet ni inte det?»
«Således död, frid öfver honom», mumlade den
forne takelbasen, i det hans hufvud matt sjönk
tillbaka. Derefter såg han med en bedjande blick på
pastorn och yttrade sakta:
v År jag värdig?»
»Ja, värdigare än mång tusende, som draga purpurkläder
och lefva i öfverflöd, ty öfver ett ringa pund,
det Herren förlänat dig, har du varit en trogen
tjenare», svarade pastorn. "Bered dig på att emottaga
den store mästarens försoningsmåltid. Och äfven dig,
gamla qvinna, inbjuder jag att deltaga i nattvardens
åtnjutande.»
Ur den medförda väskan framtog pastorn de nödiga
nattvardskärlen, hvilka han vanligtvis hade med sig på
sina vandringar, för att trösta någon lidande själ,
som önskade att åtnjuta salighetsmedlen. Bror och
syster blandade sina tysta böner tillsammans, solen
sken in med strålande glans i den eländiga kojan,
den högtidliga akten tog sin början, och när den
var fullbordad, hvilade en oändlig frid öfver de
gamlas ansigten.
När Holmberg lemnade rummet, låg också en penninggåfva
på bordet. Han hade tryckt veteranens hand och yttrat:
»Ni skall snart se mig åter!»
Dagar och veckor förgingo, men slutligen stod Axel
Emanuel Holmberg åter i stugan hos Peter Björk och
dennes syster. Pastorns ansigte strålade af fröjd,
han skyndade att hälsa de gamla samt utropade:
»Gu di vare lof vad, nu skall Viborgsgubben * och
hans syster ej längre lida nöd! Det har lyckats mig,
att för er räkning få insamlade tre hundra kronor, och
den största summan har kommit från flottans station i
Karlskrona, der mången skyndat att skänka sin skärf åt
den gamle takelbasen Peter Björk. Äfvenledes har jag
fått emottaga ett bref från enke-grefvinnan Charlotta
Puke, din forne kölherres maka. I brefvet låg en hel
tia banko, en riktig långschal, och bäst af allt var,
att hon mindes dig mycket väl och att hon skickar
dig många hälsningar. Se, här är hennes gåfva!»
Holmberg räckte gubben den vackra, gula sedeln. Han
tog den och förde den till sina läppar och kysste den.
"Ack, från henne, från min kölherres husfru»,
hviskade den gamle, djupt rörd. »Att hon kunde vara
så minnesgod och ihågkomma gamle Björken! Fr m henne,
nå jag må säga! Syster! Sätt fast den här sedeln på
väggen öfver min säng, att jag må hafva min ögonfägnad
af att se hennes gåfva. Ja, ser pastorn, Puken -
herr öfveramiralen, ville jag säga, - si det var en
karla-karl, en Guds välsignad menniska och en sådan
kölherre födes väl aldrig mer.»
Några veckor derefter afsomnade takelbasen Peter
Björk och följdes snart af sin syster. De för hans
räkning insamlade medlen, som han föga eller intet
fick njuta utaf, hade Peter Björk testamenterat,
naturligtvis på inrådan af Holmberg, till Vesterlanda
socken, »som skulle årligen betala räntan till fattiga
båtsmansenkor». Peter Björk fick, han, liksom det
ofta är rika mäns sed, äfven göra sin donation, och
måhända inbringar hans ringa penning lika stor nytta
och välsignelse, som »enkans offerskärf».
* Under rubriken "Viborgsgubben" hade Holmberg
i Karlskrona-tidningen Najaden ett upprop till
allmänheten, att bispringa den gamle med något
understöd.
den f j er des* söner.
af våra läsare, som känna Shakspeares största
mästerstycke, det historiska sorgespelet Richard den
tredje, * och de, som hafva tillgång till den store
engelske författarens på svenska utgifna samlade
dramatiska arbeten, behöfva vi endast hänvisa till
»Richard den tredje» (fjerde akten,
tredje scenen), för att de skola förstå den teckning,
som här förekommer och hvilken återgifver just
denna scen ur sorgespelet, mordet å Edvard den
fjerdes söner, sådan en berömd målare, professor
M. Hildebrandt, framställt den på duken. De åter,
hvilka, på grund af obekantskap med det angifna
arbetet
38*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
