- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
327

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några hafvets arbetare. G. C. Witt - I det första protestantiska förbundets stad. A. H-e.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

327

raderna. Denna egendomliga formation af landet har
gjort, att fartygen måst rättas derefter, göras långa,
smala och grundgående. Isynnerhet ser man på deras
galeaser (tvåmastade fartyg, taklade som skonertar,
men olika dessa derigenom, att främsta masten är
längre än den aktra) att kanalernas bredd och djup
fått bestämma konstruktionen, och att således de
holländska skeppsbyggarna måste i viss mån följa samma
regel, som den svenske båtbyggare, hvilken åtog sig
att bygga en båt efter gifven ritning, men gjorde
båtens längd lika med stugans, hvaruti den byggdes,
och bredden lika med stugudörrens, hvarigenom den
skulle utbäras, ehuru ritningen angaf helt andra
dimensioner.

En holländsk galeas har nu i det närmaste samma
form och byggnadssätt, som den hade för ett till
två hundra år sedan, och är så olik andra nationers,
att sjömannen vid första ögonkastet igenkänner dess
nationalitet, äfven då icke den tre-färgade flaggan
svajar under gaffelnocken. Ett sådant fartyg är
jämnbredt med fylliga ändar och »rundgattadt», det
vill säga: inga hörn finnas mellan akterspegeln och
skeppssidorna, hvarjämte aktern och fören hafva det
omisskänneligaste slägt-tycke med hvarandra. Däcket
har ovanligt starkt »språng», så att det stiger högt
upp för och akter och är lågt midskepps. På senare
tider har man dock iakttagit att göra fartygen något
skarpare under vattnet än förr, så att man numera
sällan ser något som begagnar »svärd», ett slags
träskifva, som var fästad utombords midskepps och
fälldes ner i vattnet vid bide-vindsegling, för att
hindra afdriften.

Fartyget är för den holländske skepparen hans hus
och hem. På detta medför han hustru och barn. Der
uppfostrar han sina söner till sjömän, och har han
endast döttrar, så händer det att dessa, klädda som
sjömän, gå till väders och göra ma-trostjenst. Sådant
har åtminstone händt. Denna flytande boning är starkt
byggd och omsorgsfullt arbetad af ek samt ut-

märker sig, liksom de holländska husen, genom den
yttersta renlighet. Ingenstädes ser man ett så flitigt
tvättande, fejande och putsande, som i Holland och
på holländska fartyg. Ej heller får man se något
holländskt fartyg, äfven af mindre cert, som helt och
hållet saknar ornament. Har icke förstäfven fatt bild
eller annan prydnad, så visar sig åtminstone omkring
kajut-fönstren eller på rorhufvudet något alster af
träsnidarens konst.

Ett sådant land och ett sådant folk äro skapade för
sjömansyrket, och det var också en tid då Hollands
sjöväsende Öfverträffade alla andra nationers. Det
var hos dem Czar Peter lärde skeppsbyggen, och det
lilla hus, i hvilket han bodde år 1697, då han under
namnet Peter Michailow arbetade som skeppstimmerman,
är ännu att se i Zaardam, ej långt från Amsterdam. Ett
halft sekel efteråt studerades skeppsbyggnadskonsten
i Holland af vår namnkunnigaste skeppskonstruktör af
Chapman, som dock utsträckte sina forskningar äfven
till Frankrike och England, der skeppsbyggnadskonsten
då hunnit en hög ståndpunkt.

Under sextonde och sjuttonde seklerna, då
storartade upptäcktsresor företogos af de förnämsta
sjöfartsidkande nationer, deltogo holländarna verksamt
i dessa idrotter, hvarom deras ännu ägande kolonier i
alla verldsdelar bära vittne. De namnkunniga sjömännen
Abel Tasman, upptäckaren af Yan Diemens land och
Nya Zeeland, som undersökte södra polarhafvet, och
Jacob van Heemskerk, som, kämpande mot norra polens
isberg, försökte finna en ny väg till Ostindien, förbi
Novaja-Semlja, hafva bägge förvärfvat ett oförgätligt
namn i de geografiska upptäckternas annaler.

Holländarnas handels-sjöfart är ännu högst betydlig,
och man ser deras fartyg på alla haf. Utom den
stora mängd fartyg, som underhåller förbindelsen
emellan moderlandet och kolonierna, utgår hvarje
år en ansenlig flotta af större och mindre seglare,
för att i Nordsjön bedrifva fiske af sill och kabiljo.

a. c. Witt,

att färskt ytotesfantisk» /Mtmttefs sfad.

man från Eisenach med Werra-bantåget uppnått stationen
Wernshausen, upptäcker man till venster en dalöppning,
genom hvilken Thuringskogens grönklädda berg liksom
helsande blicka ned. En bibana leder genom denna dal
upp till staden Schmalkalden, hvilken till namnet är
våra läsare bekant af reformationshistorien.

Tåget för oss öfver den lilla prydliga Werra-bryggan,
förbi byarna Nieder- och Mittelschmalkalden, Haindorf
och Aue med de tvänne jernbruken Utendörffer och
Eichel.

Snart ligger staden framför oss mellan pittoreska
höjder, vid foten af Questenberget, på hvars utsprång
slottet Wilhelms-burg är beläget. De brokiga,
gammalmodiga husen äro hopade omkring hufvudkyrkan,
liksom kycklingarna omkring hönan, när höken kretsar
i luften och hennes ängsliga skrockande varnar de
små för faran.

Dubbla ringmurar omgifva staden och slottet. Det
är medeltidens byggnadssätt, som framför
allt annat måste hafva behofvet af säkerhet i
sigte. Men ingen skäggig krigsbuss med hjelm på
hufvudet och armborstet vid sidan går längre vakt
innanför de trånga skottgluggarna; vallgrafven är
igenfylld och förvandlad till leende trädgårdar;
murarna äro förvittrade och på sina ställen till
hälften förfallna. På trenne punkter är den gråa
dubbelgördeln helt och hållet genombruten, och
förstäder hafva uppvuxit utanför densamma längs efter
stränderna af Schmalkalde och Stille. Trädgårdar,
planteringar och böljande sädesfält sträcka sig
utefter bergväggarna. I bakgrunden höja sig till höger
Stillerstenarnas skrofliga, med barrskog klädda toppar
och Asbacherbergens branta bokskogshöjder, under det
att till venster om Queste det majestätiska, omkring
två tusen sjuhundra fot höga Höhnberget, klädt i en
praktfull mantel af mörkgrön barrskog och doftande
ljusgröna ängar, höjer sitt gråa hufvud i den klara,
blåa vårluften och stolt ser ned på den liksom med
krökt rygg vid dess fot framsmygande små-

skogen med den branta, rödaktiga por fyrklippan, samt
på de många omkringliggande skogklädda låga hergen,
de tysta, skuggiga lunderna och de halft undangömda,
leende byarna.

Och likväl är det mindre för sina sköna omgifningar,
än genom sin religionshistoriska betydelse
Schmalkalden tager vårt odelade intresse i anspråk.

Stadens grundläggning är, liksom så många andra gamla
städers, höljd i ett ogenomträngligt mörker och ämne
för en mängd sagor. En af dessa uppgifver grefve
Smalko i åttonde århundradet som dess uppbyggare, en
annan sjelfva Julius Caesar; men den smala dalen med
sin ’kyla, torde dock lemna en bättre förklaring på
namnets uppkomst, ty den romerske imperatorn besökte,
så vidt man vet, aldrig denna trakt.

När den stora striden om religions- och samvetsfrihet
upplågade, i hvilken strid genom andligt mod och
sedlig kraft de af herrsklystna påfvar smidda,
tusenåriga andliga bojorna brötos, och den kristna
religionen, som man genom torra dogmer och tomma
ceremonier förvandlat till en blott och bart yttre
kult, började underkastas ett rensningsarbete
och förvandlas till hvad den bör vara, en
hjerteangelägenhet - med reformationen framträder den
anspråkslösa, lilla stadens namn. i verldshistoriens
förgrund, och denna ftdess glansperiod förtjenar att
närmare skärskådas.

Liksom den uppgående solen med sina strålar
skingrar dimman och jagar ljusskygga nattfåglar
in i deras mörka gömslen, så sönderslet Luthers
lära och bibelöfversättning det stora spindelnät,
hvarmed påfvar och kyrkomöten omspunnit och till
oigen-kännelighet vanställt Guds rena evangelium, och
spred förskräckelse bland det okunniga och lastbara
presterskapet. Det blef ljus, och stora skaror afföllo
från den »allena saliggörande» kyrkan. Förgäfves
förklarade Wormser-ediktet »kättaren» Luther jämte
alla hans anhängare och beskyddare i riksakt, samt
förbjöd strängt hans skrifter; förgäfves slöto de
katolska fur-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:55 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1878/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free