Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldfisken. En saga - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia. VIII. Sken och verklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
Gubben begaf sig hem. På gården stod en ektimrad
stuga med vackra prydnader.
Gumman kom emot honom; hon var ondare än vanligt och
skrek högre, än hon brukade.
"Gamle narr, du vet icke att begagna dig af din
lycka. Du begär bara en ny stuga och tror dig hafva
varit riktigt slug. Gå tillbaka till guldfisken och
säg honom: Min gumma vill icke längre vara en simpel
bondqvinna, hon vill blifva prinsessa och önskar att
befalla öfver många tjenare."
Gubben gick ned till hafvet och uträttade sitt ärende.
"Godt", sade fisken, "gå hem och bed till Gud, så
skall din önskan uppfyllas."
Då gubben kom tillbaka, såg han framför sig ett
trevånings stenhus; det hvimlade på gården af
betjenter och af kockar i köket; hans hustru tronade
i en silfver- och guldbroderad drägt och utdelade
befallningar.
"God dag, min gumma!"
"Hör en sådan tölp, han kallar mig, som är en
prinsessa, för sin hustru! För ned honom i stallet
och gif honom dugtigt med stryk."
Betjenterna skyndade till, togo fatt i den stackars
gubben och förde honom ned i stallet, der de
undfägnade honom med ett kok stryk.
Efter denna vackra bragd gjorde gumman sin man till
portvaktare. Hon lät gifva honom en qvast och befallde
honom att sopa gården och äta i köket.
"En sådan trollpacka!" tänkte den stackars gubben;
"nu har hon fått lyckan på sin lott och vältrar sig
i den som ett... Nu vill hon icke längre hafva mig
till man."
Efter någon tid tröttnade gumman vid att vara
prinsessa. Hon lät kalla gubben till sig och sade
till honom:
"Gamle narr, gå och sök upp guldfisken; säg honom:
Min hustru vill icke längre vara prinsessa, hon vill
blifva kejsarinna."
Gubben uträttade ärendet.
«Godt«, sade fisken, "gå hem och bed till Gud, så
skall det blifva såsom du önskar."
Gubben gick hem och såg framför sig ett slott med
guldtak. Soldater stodo utanför slottet och hindrade
honom att komma in. Bakom slottet låg en stor park
och fram-
för det utbredde sig en grön äng, på hvilken trupper
voro samlade.
Gumman trädde ut på en altan, klädd i kejserlig
skrud och omgifven af generaler; trummorna hvirflade,
musiken ljöd, soldaterna hurrade.
Efter någon tid tröttnade gumman äfven vid att vara
kejsarinna; hon befallde att man skulle söka upp
gubben och föra honom till hennes majestät. Det var
den upp- och nedvända verlden; generalerna blefvo
oroliga och hofmännen sade:
"Hvad är det för en gubbe? Hurudan ser han ut?"
Slutligen fann man honom på en bakgård och förde
honom in till kejsarinnan.
"Hör du, gamle narr, gå och sök upp guldfisken och säg
honom: Min hustru vill icke längre vara kejsarinna;
hon vill blifva herrskarinna öfver vattnet och råda
öfver alla haf och fiskar."
Gubben sökte göra invändningar.
"Gå genast, eljest låter jag hugga hufvudet af dig."
Gubben tog mod till sig och gick ned till
hafsstranden. Kommen dit, ropade han:
"Guldfisk! Guldfisk! Kom hit, med stjerten i vattnet
och hufvudet vändt mot mig!"
Guldfisken syntes icke till. Gubben ropade honom ännu
en gång; men fisken infann sig ändå icke. Han ropade
honom för tredje gången. Då började hafvet att svalla
och skumma. Ögonblicket förut var det klart och blått;
nu var det becksvart. Guldfisken kom till stranden.
"Hvad vill du, gubbe?"
"Min gumma börjar blifva tokig! Hon vill icke längre
vara kejsarinna. Hon vill blifva drottning öfver
hafven, styra öfver allt vatten och hafva alla fiskar
till sina tjenare."
Guldfisken svarade gubben ingenting, utan dök ner
till hafvets botten.
Gubben begifver sig tillbaka till slottet; han
ser sig omkring och vill knappast tro sina ögon -
slottet var försvunnet! Der det stått, ser han endast
en gammal koja, och i kojan sitter en gammal gumma
med en trasig kjol.
De började nu att lefva som i forna dagar. Gubben
tog åter ihop med att fiska. Men det hjelpte icke,
att han kastade ut sina nät i hafvet: han fångade
aldrig mer någon guldfisk!
Upptecknade af Sylvia.
vin.
JSlszen. ocli
f partanernas enkelhet i seder och klädedrägt låter
för oss nästan som en saga, och ändå måste vi beundra
deras uppfostringssysteni", fullföljde borgmästaren
Kodeberg efter en liten paus, under hvilken han
måhända ordnat sina tankar. Han blickade på sin
brorson och fortfor: "Men om du, min son, vid ditt
bord skulle vilja införa deras svarta soppa, så vore
du kanske den förste, som skulle känna vämjelse -
nå, jag tycker sjelf om ett godt bord och som jag
vill vara rättvis i allt, vill jag icke förtänka dig
det. Icke heller behöfver du uppfostra dina söner
efter spartanskt mönster. Vi lefva i en praktisk tid,
och om en och annan begår ett litet snedsprång, så
behöfves i hvardagslag icke ett stoiskt hjeltemod. För
att dölja sitt fel har man ju icke nödigt att låta
slita inelfvorna ur. kroppen på sig: man gör helt
enkelt en liten tripp till Amerika och dermed är ju
saken arrangerad och klar. Faller du på den iden,
att din hustru och dina döttrar böra kläda sig i
likhet med de sköna spartanskorna, så - ja, någon
modejournal från den tiden, känner jag icke så noga
till, och damerna kunna gerna skratta samt anse planen
outförbar. Således ^ till den spartanska mönsterbilden
är det kanske icke ens vardt att vi tänka närma oss5
men en liten förenkling af hvarjehanda förhållanden
torde kunna utföras, din kassaj min son, till stor
fromma. På den egna fördelen bör man ju alltid se;
det är från denna synpunkt jag
gifver dig del af mina erfarenheter och den egna
nyttan styrer alla våra handlingar från den största
till den minsta, från det skrikande lindebarnet i
vaggan till den stapplande åldringen på grafvens
rand. Verlden är nu en gång sådan. Jag säger icke
detta för att reformera, jag säger det endast för att
öppna ögonen på dig och lära dig undvika en och annan
liten stötesten på jordebanan. När jag nu talar om en
förenkling, så menar jag dermed, att om hvar och en i
sina lefnadsförh all anden närmade sig verkligheten,
lefde efter sina omständigheter samt icke tänkte på,
hvad den eller den skulle säga, så skulle mycket godt
deraf kunna uppstå. Ekonomiskt välstånd och oberoende
hör till menniskonaturens sträfvan och dess ernådda
resultat bidrager i väsentlig mån till timlig lycka,
och det oaktadt äro vi nog dåraktiga att öfverbjuda
den ene den andre i lyx och elegans, att ruinera
oss eller göra skulder, när vi äro utan tillgångar,
samt att rent af uppoffra oss för skenet.
"Då herr A. bjuder sina vänner en splendid middag,
öfver-glänses han af herr B., och så hela alfabetet
igenom. Icke nog med middagar och andra festiviteter,
utan i klädedrägt och möblering, i allt hvad som gör
lifvet angenämt, komfortabelt och elegant, har den ena
umgängeskretsen med den andra en verklig täflan. Man
gör utgifter, man uppoffrar summor på uppfinningar,
man följer med sin tid, man uppmuntrar konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
