Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Krut, som brinner". Skiss af Gustaf Rundgren - Allt hva' ja' har, allt hva' ja' har! Skätmesaga från Nerike, berättad af G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ska* Måns skjutsa då?"
^Månsl hur kan du fråga så dumt! Petter skall väl
... lim, jaså!"
"Ja, Petter, han gick i morse, han", förklarade Lasse
i enfaldig ton.
Gumman teg.
"Han gick till Lundby", fortfor Lasse, "för si
kyrkvärden i Lundby hade tillbjudit honom att bli
fördräng der, sa’ han."
Nu var det så, att kyrkvärden i Lundby af gammalt stod
illa till boks hos gumman Karin, allt sedan han med
förbigående af hennes aflidne man blef utvald till
sitt innehafvande embete. "Jaså, kyrkvärden!" utbrast
hon-, "ja, Petter och han äro just lika goda kålsupar
e ... Det är då bra likt kyrkvärden, att så der locka
och tubba andras tjenstfolk!"
"Men, mor, det var ju så ni ville ha det i går qväll",
invände Greta, som under tiden kommit in i köket.
Gumman sprang in i kammaren och slog dörren
hårdt igen. Strax derpå gläntade hon åter ett
ögonblick på henne. "Du skall väl skjutsa du då,
din spoling!" ropade hon åt Lasse.
Nu kom denne helt och hållet in i köket. "Hi,
hi!" skrattade han, "det var jag, som aldrig mer
skulle få skjutsa, sa’ hon, när jag stjälpte henne ur
släden i vintras midt för klockarns lada. Men det var
sannt! Petter bad så mycket helsa till dig, Greta!"
"Tack! Men hör du det, Lasse, om du stjälper med mor i
dag igen, så bli vi aldrig vänner mer. Du får se noga
upp med Svarten, att inte han tar tömmen med svansen,
för då 5.."
"xihja, var inte rädd du", svarade Lasse
öfverlägset. "Jag stjälper inte oftare, än jag
vill sjelf." Och så grep han sig an med frukosten.
(Forts. sia. 20.)
Ii va9 ja9 har, allt liva9 ja9 liar!
Skämtesaga från Nerike, berättad af G-. Djurklou.
Dä va en gång en bonne - som många ä fälle dä - som
va så gorsnål - som många ä fälle og dä - att han
nändes ma no’ äta någä sjelf ver, å te unna en ann
någä ma, dä kom allri på frägan. Gumma, han hadde,
skulle han vänga af å äta, men dä geck ma henne som
ma Yäsch’ötens märr, ho storkna’ opå den lärdommen,
så han måtte söka sej e ann a e i stälk A fast han
va töcken han va, så va dä ändå många, som gjole bo’
te’n å ville ta ve där gumma släffte, för si han va
riker, kantänka, gubbafulingen. Men dä va inga, som
va te lags åfen, för alla ville di ha någä i sej-,
å va di trinna och rotadryga, så va di för hålfödda,
å va di skräna å skatasmala, så va di för hungruga:
så han va’nte kropp te å få sej tag i e tocka, som
han ville ha, fast han kula’ ikring hela sockna å
lette. Men drängen hanses vesste bättre rå’ han,
för han hadde spordagar på, att i e utå nästsocknar
skulle dä finnas e flecka, som allri va go för å äta
så myckä som e hel ärta i ett mål, utan måtte ta’na
i två vänner. Dä tyckte bo’en um, å den flecka ville
han ha, å fast ho va lita lomhörder, så ho allri
hörde mer än halta af hva di sa, så va han inte
sen å begära’na. Mora å far hennas ga’ sitt jakol
ma däsamma, för friar’n va så riker, å flecka va’nte
nöbjudd ho häller, ho skulle ju nå’n kär ha, å så vart
di sams å så geck han i brustol för annra hvarfvä.
Men når dä le um e ti, börja’ boen å grunna på hur dä
kunne vara ma matlusta hos gumma hanses, för allri
såg han henne smaka någä Guschlån häller tära så
myckä som en vatte-dreck en gång, å dä va fäll ändå
allmänt för lita, tyckte han. Men ändå såg ho trifven
ut, å dä va’nte fritt han tyckte ho öka’ sej senna
mer. »Vet ja ändå, um inte ho luxar mej!" tänkte han.
Så bar dä så te en da, når han körde hem ifrån gäb,
att gumma kom ur fäghusä ma mjölka. "Unnrar just,
um inte ho tar sej en silsup ändå!" tänkte han, å så
ba han drängen hjälpa sej opp på takä å skufva unna
spjällä, för han ville titta ner gynum korsten ett
tag för å si hur ho bar sej åt. Så gjol’ han og. Han
kröp ner ma hufV0 före, å dännasse hang han å tetta’.
Drängen in te matmora:
"Nu tettar far i spisen", sa
"I spisen?" sa’ gumma. på", sa ho.
"Törs inte", sa drängen.
"Törs inte du, så törs fälle ja", sa gumma, å ho te
å ella å blåsa på, å boen te å skrika, för röken va
nämma ve å köfva’n.
"Kors i alla mina dagar, ä dä du far!" sa gumma.
"Ja visst ä dä ja», sa bo’en.
"Hva hänger du dännasse för!" sa gumma.
"Hå ja längta’ så förfaschelitt ätter dej, mor, så
ja måtte gå genaste vägen", sa boen, å så damp han
ner i spisen å svedde sej just bra ändå.
han. Ja, där ska du sutta ris å ella
Så le dä um nåra dagar å gumma hvarsken åt häller
drack, men hva ho inte ble trinnare, inte ble ho
tönnare än förr. "Unnrar just, um inte ho äter
fläsk, når ho går åt bo’a?» tänkte han, å så smög
han sej in i boa, sprätle hol på en bulster, di hadde
liggannes dänna, å så kröp han in å sa te drängen å
nästa ihop vara. Ja, drängen gjole som husbonn sa,
å så in te matmora.
"Nu ligger far i bulstera i boa", sa drängen.
»Bulstera i boa?" sa gumma. "Ja, den ska du piska,
så dä inte kommer mött å åt i’n", sa ho å tog ett
par redia hassle-påkar i näfven.
"Törs inte", sa drängen.
"Törs inte du, så törs fälle ja", sa gumma, å ho
te damma på utå alla di hunnar, så fjära te ryka å
gubben te skrika, för slaga tog midt Öfver snoka på’n.
"Kors i alla mina dagar, ä dä du far?" sa gumma.
"Ja, visst ä dä ja", sa bo’en.
"Hva ligger du dännasse för?" sa gumma.
"Skulle fäll’ en gång ligga på anna än bara halmen",
sa gubben, å så kröp han ut å biogen sqvalrann ur
syna på’n.
Så le dä um nåra dagar igen, å gumma hvarsken åt
häller drack, men gubben tyckte ho ble trinnare å
frimodiare än förr. "Vete hunnar hur dä bär te",
tänkte han, "um inte ho .drecker drecka!" Han ner
i källar’n å slog botten ur e tom dreckestunna, å
där kröp han in å så sa han te drängen te slå fast
botten igen. Ja drängen gjole som husbonn sa, å så
in te matmora.
"Nu ligger far i tunna i källarn", sa drängen.
"Tunna i källar’n?" sa gumma. "Ja den ska du slå
kokhet enälag i, för ho tar på å surna å gissna",
sa ho.
"Törs inte", sa drängen.
"Törs inte du, så törs fälle ja", sa gumma, å ho te å
koka enälag å te å hälla på. Gubben te å skrika, men
ho hällde på en hel kettel å så ätter ma den annra.
Gubben te å skrika värre.
"Kors i alla mina dagar, ä dä du far?» sa gumma.
"Ja visst ä dä ja"", sa bo’en.
"Hva ligger du dännasse för?" sa gumma.
Men nu orka’ inte bo’en te svara licka. Han bara
q ve’ å lät illa, för han va rakt skålla’r, å når
di feck ufen ur tunna va han mera dö än lefvannes,
så di måtte bära honom i sänga.
Nu ville han ha presten te sej ., å ma drängen
ok ätter’n börja gumma te rusta te fägna’ å göra
ostäkaka å koka gröt å tockä där för å bju kära far,
så han inte skulle komma dän fastannes. Men når bo’en
varscha’ hur ho rusta’ å ställde ma maten, skrek han
värre än ve skållninga.
"Allt hva ja har! Allt hva ja har!" skrek han, för
nu trodde han di skulle äta opp allt han hadde, å han
visste att bå’ kära far å klockarn hanses va disamma,
som kunne hålla te go’er å ta rätta på smulera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
