- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
187

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård"

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

187

"Åh ja, den svärfadern kan ha’ råd att köpa sig
måg! Jag tänker, att han allt blir honom dyr, för
sådana der fina herrar plä’ ha’ hiskliga skulder!»
yttrade handelsmansfrun, hvilken varit den, som för
sin dotter gjort de mest uppenbara försöken. -’Och det
säger jag, att inte hade hvarken jag heller Petterson
velat kostat ut så mycket utaf smulorna, som vi ha’
skrapat ihop, för att få honom till måg. Men stackars
doktor, säger jag, han tog då trollet för guldet! Jag
har fälle hört så mycket utaf kammarpige-Lotta, som
är kusin till vår köksa, om hur illparig och stursker
hon är. Och inte kan hon så mycket som väfva en aln
väf eller koka en persiljesås.»

»Ja, men, kära du, sådant der behöfs inte i Stockholm,
för der köper man väfven och pigan kokar såsen,
och fin och dusen är hon i sällskap och bra ser hon
ut, men illparig och tislig, det tror jag att hon
är. Och det säger jag, att om min Lars Johan också
varit kapten i stället för en simpel fanjunkare,
så inte hade jag velat ha’ henne till sonhustru»,
svarade komminister fr un, till hvilken fru Petterson
adresserat sig. »Och att få doktorn till måg, det
är då något, som jag aldrig har kunnat tänka. Min
stackars Thilda är både för fattig och för olärd. Men
så kan då heller ingen säga, att jag på något sätt
bjudit ut henne!»

Det var icke utan, att det låg en liten skärpa i
dessa den beskedliga prestfruns senare ord.

Så stodo affärerna, då vår kandidat blef kallad
till en kyrkoherde i grannskapet, hvilken sades vara
mycket sjuk.

Osvald reste genast och framkom i skymningen till
en af dessa nästan paradisiskt belägna prestgårdar,
som man finner vid Kinds många löfkransade sjöar.

Den sjukes tillstånd var i hög grad betänkligt och
vår unge läkare kände sig orolig och fruktande,
att hans skicklighet icke vore tillräcklig för en
så svår nervfeber, ty han såg genast, att det var
denna sjukdom, af hvilken flera fall förut förekommit
inom församlingen.

Vid sängen satt den sjukes hustru, blek och förgråten,
och vid hennes fötter husets enda barn, den elfvaåriga
Ingeborg. Flera varelser såg icke Osvald i rummet,
men då flickan på moderns tillsägelse tändt upp ljus,
och Osvald i detsamma något vändt hufvudet, för att
vid ljusskenet närmare betrakta den sjukes ansigte,
föll en matt belysning på ett ljuslockigt hufvud,
till hälften undangömdt af det hvita sängomhänget.

Osvald nästan studsade. Sådant hade han endast tänkt
sig ett cnglahufvucl, och då kyrkoherden i samma
ögonblick med svag stämma ropade: »Viola!» då syntes
englahufvudet vid den sjukes säng och hela den ljufva,
harmoniska gestalten fulländade skönt begreppet om
en englauppenbarelse. Så tyckte åtminstone Osvald,
hvilken just icke plägade drömma om englar eller
se andesyner.

Emellertid upptog kyrkoherden den unge läkarens hela
synliga uppmärksamhet, men tankarna, o, de tankarna,
det var förgäfves att hos den sjuke söka qvarhålla
dem!

Detta var också så mycket mindre möjligt, som hvarje
Osvalds uppdrag skulle verkställas af den unga
flickan, hvilken - man måste medgifva det - i sitt
lätta sväfvande, sina ljudlösa steg, sin siareförmåga
att förstå äfven det outtalade, mera liknade en ande
än en vanlig qvinna.

Den sjuke hade inslumrat, och Osvald, som nu kunde
egna sin uppmärksamhet åt den arma prestfrun, hvilken
satt nästan orörlig tillbakalutad i en länstol,
såg att feber brände äfven i hennes ådror, ehuru hon
icke ville medgifva att så var, af fruktan att nödgas
lemna sjukrummet.

Detta fick dock lof att ske. Läkaren är en myndighet,
för hvilken man måste böja sig.

»Skall då den arma Viola äfven i natt ensam vaka?»
suckade den bedröfvade makan med tårfyllda ögon,
då hon med Osvalds tillhjelp rest sig upp. »Vet
doktorn, att jag förleden natt icke kunde vaka,
men jag hoppades att denna natt äga styrka dertill.»

..Jag lemnar icke sjukrummet. Mamsell Viola skall
således icke vaka ensam!» Osvald utsade dessa ord
med egendomlig

betoning och med ett uttryck, som i ett lugnare
ögonblick skulle förrådt, hvad de för honom inneburo.

Viola följde med prestfrun, och Osvald nedsjönk i
länstolen under djupa, grubblande tankar på den unga
flickan och den nästan magiska tjusning, hennes åsyn
väckt i hans själ.

Han hade många gånger, på vanligt ynglingavis, varit
kär, men verkligt älskat hade han aldrig och han
trodde icke mycket på den idealiska kärleken. Snarare
syntes honom kärleken en lek, ett tidsfördrif. Och
nu - var icke detta kärlek, eller åtminstone gnistan,
som upptänder denna heliga låga?

Bland de ämnen, som på värdshuset »Tre remmare»
blifvit afhandlade, hade äfven varit kärleken,
och man hade mycket diskuterat och disputerat
deröfver. Man hade i synnerhet varit af olika tankar,
hvilken som var den verkliga kärleken, antingen den,
som i ett ögonblick blixtsnabbt tändes, eller den,
som uppkommer genom vanan och det dagliga umgänget,
Man hade dock slutligen kommit till den slutsats,
att den i ögonblicket varmt upplågande känslan var
passionens - var öfver-gående. Den andra lugnare,
djupare, varaktigare var hjertats. Osvald hade varit
den ende, som icke var af denna tanke.

»Nej, det är icke passionen, det är den enda, verkliga
kärleken, som lik en himmelsk stråle tändes i vårt
hjerta i åskådandets första ögonblick!» utropade
Osvald, der han nu satt vid sjuksängen, utan att veta
att han klädde denna tanke i ord.

Den sjuke slog upp sitt öga, men han tillslöt det
strax ånyo och i samma ögonblick kom Viola åter in
i rummet.

Natten försvann för den sjuke i orolig feberslummer
och för Osvald och Viola i denna mystiskt talande
tystnad, dessa ljufva, allegoriska, underbara drömmar,
som föregå den fullt medvetna, i ord uttalade
kärleken. Och när dagens morgon-rodnad i glänsande
strålar skimrande brutit sig genom ekars och furors
grönskande galler, då hade strålarna af en ännu
skönare morgonrodnad klart genomskimrat de ungas själ!

Tillståndet i pr estgården var i hög grad sorgligt
och betänkligt. De båda makarna sväfvade flera
dagar mellan lif och död. Den unge läkaren var
outtröttlig i bemödanden och omsorger och så ofta som
han möjligen i prestgården kunde tillbringa natten,
delade han alltid vakan med Viola, hvilken med skäl
kunde sägas återgifva Osvalds tanke vid hennes första
å-skådande; ty så väl hennes outtröttlighet, hennes
lätta, sväfvande steg, som uttrycket af hennes ljufva,
blida, nästan förklarade anlete, väckte ovilkorligt
tanken på en god ande - en engel.

Ack, den som icke sett qvinnan vid sjukbädden,
vid dödslägret - den skall aldrig förstå huru stor,
huru försakande, huru sublim hon Tean vara, aldrig
förstå sanningen af de ord, som Grafström dedicerat
till Carl Stenhammars enka:

"Ack, om nå’nsin himlen sig förklarar Än för jorden,
och till menskors väl, En gudomlig tröst sig
uppenbarar, Kärlek heter den i qvinnans själ."

Omsider skingrades de mörka skuggor, som lägrat sig
öfver det idylliska herdetjället, då man med gladt
och tacksamt hjerta såg, att »sjukdommen icke var till
döds», och många böner och varma tacksägelser uppstego
också både under dagens och nattens timmar från de
båda makarnas hjertan. Ack, de voro glada att ännu
få lefva för hvarandra och för deras kära Ingeborg!

Osvald blef dem kär som en son och, ehuru de förut
tyckt, att Viola icke kunde blifva dem kärare än hon
varit, så kände de dock nu, att hon i ännu högre grad
blifvit det,

Det är med kärleken som med smärtan: man kan aldrig
säga när den upphunnit ^sin gräns.

Emellertid" hade nervfebern inom församlingen i hög
grad spridt sig och antagit en epidemisk karaktär,
och som till* ståndet för öfrigt inom Osvalds distrikt
var friskt, så kunde han så mycket mera egna tid och
omsorger åt dessa sjuka. Hans bostad var naturligtvis
prestgården, hvarest han vistades lika gerna, som
han der var efterlängtad och välkommen.

24*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 13 17:03:51 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free