Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hans Warsch. Sann händelse från trettioåriga kriget. J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Efter en stunds förlopp varseblefs en
grann och ståtlig trumpetare långsamt komma
framridande mot stadsporten, tydligen för att
underhandla. Derstädes blåste han trenne gånger
en skallande fanfar. Oggersheimarna, som icke
kände till krigsbruk och redan darrade i alla
leder, visste ej hvad de skulle svara härpå. Den
ene knuffade fram den andre för att säga något,
men ingen ville våga försöket. Slutligen utsågs
koherden, som annars i rangordning var lägst, att
föra de öfrigas talan. Ehuru föga mån om en dylik
heder, som i annat fall varit mycket smickrande,
tog han dock Gud i hågen, tänkte ännu en gång på sin
hustru, och frågade från torngluggen i så barsk ton,
han kunde åstadkomma, hvad trumpetaren ville.
Denne blåste då upp sina kinder och svarade i myndig
ton, att han kom å don Fernando de Cordovas vägnar
och ville, det staden skulle öppna sina portar.
Efter någon rådplägning beslöts, att Hans Warsch
ytterligare skulle fråga å hvilkens vägnar don
Fernando de Cordova hade infunnit sig.
Den ståtlige trumpetaren, redan ledsen vid det långa
upp-skofvet, svarade då i dundrande ton, att don
Cordova kommit å hans majestäts, det heliga romerska
rikets kejsares vägnar för att straffa upproriska
undersåter.
Dessa ord medförde en alldeles oväntad verkan. De
tappra Oggersheimarna, hvilka voro lika litet hemma
i politiken som i krigsbruk, hade hittills icke haft
någon aning om, att de befunno sig i upprorstillstånd
mot det heliga romerska rikets kejsare. Nu började
de emellertid misstänka förhållandet och tyckte
sig redan känna snaran om halsen samt i andanom se
stegel och hjul. Föreställningen härom verkade så
lifvande på deras nedre extremiteter, att de hals
öfver hufvud hoppade ned från murarna eller sprungo
utför torntrapporna och lupo genom den visserligen
icke särdeles stora staden. Då de i brådskan ej
kunde få tag i nycklarna till den motsatta porten,
klättrade de öfver muren på ett ställe, der den rasat,
samt skyndade öfver fälten efter sina öfriga värda
medborgare, hvilka föregått dem med så godt exempel.
Dock icke alla. Ty en stannade qvar. Och denne var
Hans "Warsch, som ej kunde försona sig med tanken,
att lemna sin lilla hustru och sitt nyfödda barn i de
råa soldaternas händer. Men hvad skulle han taga sig
till? Visserligen var han nu allt. Han var borgmästare
och råd, kommendant, besättning och befolkning, samt
rådde öfver hela staden och kunde besluta hvad han
ville. Men detta var i föreliggande fall ej fullt
tillräckligt.
Skulle han ytterligare försvara sig? Han tog denna
utväg allvarligt i betänkande. Hans strategiska och
taktiska insigter sade honom dock, att han härtill
numera förmodligen var för svag. Och om han äfven
lyckades försvara sig någon tid, kunde han dock
svårligen påräkna undsättning eller i längden
hålla sig.
Men om han ej kunde detta, så var det dock möjligt,
att han genom iakttagande af en stolt hållning skulle
kunna afsluta en hederlig dagtingan, hvarigenom hustru
och barn - det enda han ägde - kunde räddas.
Sagdt och gjordt. Han började derför efter en
stunds förlopp en ny underhandling med trumpetaren",
som under tiden nästan ryckt af sig mustascherna af
otålighet och mumlat de förskräckligaste eder -. allt
under det han likväl med en hemlig respekt betraktade
de tysta murarna, hvilka när som helst kunde utslunga
en förstörande salfva af kulor och krut.
Hans Warsch framställde derpå sina vilkor:
l:o. Borgerskapet bibehålles vid sin religion och
gudstjenst (i dessa gudfruktiga tider det första och
vigtigaste vilkoret vid kapitulationer).
2:o. Dess qvinnor och barn lof vas heligt beskydd
och beskärm.
3:o. En hvar behåller sin egendom, fast eller lös.
4:o. Underhandlarens hus skyddas särskildt af en
säkerhetsvakt.
Med dessa vilkor red trumpetaren åter tillbaka till
rytteriet, der don Cordova under tiden infunnit
sig, åtföljd af sitt öfriga krigsfolk. Denne fann
visserligen vilkoren något för
pockande för en så usel kåk. Men som han hade brådtom
att bemäktiga sig den för andra krigsföretags skull
och undsättning i händelse af för långt dröjsmål
lätteligen kunde komma från Manheim, fann han för
godt att med rynkad panna lemna sitt bifall till
kapitulationen, dock med vilkor, att borgmästaren
utanför stadens portar skulle komma honom till mötes
med nycklarna.
Emellertid hade Hans Warsch öfverfallits af
fruktan och bäfvan, då han började besinna, att den
stormäktige spanske herrn kunde upptaga hans beteende
såsom ett dåligt skämt och helt enkelt hänga honom å
närmaste husknut. Huru skulle han dessutom få tag i
borgmästaren, som länge sedan begifvit sig af? Men
här var ingen tid att betänka sig, allrahelst
som don Cordova med sin svit redan syntes närma
sig staden. Borgmästare måste han blifva sjelf,
och detta var han ju i sjelfva verket, då han för
tillfället innehade alla befattningar. Han sprang
derför ned i portrummet, rafsade till sig ett gammalt
bordstäcke, läste upp porten på vid gafvel och lade
nycklarna på täcket samt skred med vacklande steg
den tappre generalen till möte, hvarpå han knäföll
och öfverlemnade nycklarna.
Don Cordova betraktade i början med djup förvåning
hans slitna drägt och ännu mera det tomrum,
han lemnade efter sig. Detta var den lustigaste
borgmästare och den besynnerligaste kapitulation,
han någonsin sett. Misstänkande forsat, befallde
han först att koherden skulle bindas och insände
sedan ryttare att rekognoscera. Men då från dessa
snart underrättelse utkom, att ingen fiende syntes
till, och Hans Warsch under tiden fått tillfälle att
berätta honom verkliga förloppet samt bedja om nåd,
utbrast generalen, som den dagen var vid godt lynne,
i ett skallande gapskratt.
Underrättelsen om förhållandet spred sig snart till
de efter följ andes leder, och i den muntraste
sinnesstämning intågade de spanska ryttarna i
den tomma staden, der de blott mottogos af de
förvånade fyrfotingarna och fjäderfäna. På torget
gjorde generalen halt och lät sina tappra soldater
sprida sig i qvar-teren samt höll sitt löfte till
koherden. Denne icke allenast löstes från sina band,
utan beledsagades äfven hem af en ståtlig, gammal
krigare, hvilken ställde sig utanför hans dörr såsom
säkerhetsvakt. Derjämte fick han okränkt behålla sin
religion, hustru och barn samt egendom - allt noga
i öfverensstämmelse med kapitulation s vilkor en.
Men i de öfriga borgarenas hus, der allt var
qvarlemnadt i näsfan orubbadt skick, slogo sig
soldaterna ned och började kalasa. Snart kom trossen
efter med qvinnorna, och då steg glädjen högt i
tak. Den lilla staden genljöd af glädjerop eller
svordommar, och Hans Warsch blef föremål för mycket
och groft skämt, men tillika dagens hjelte.
När mot aftonen solen dalade mot Yogesernas mörka
höjder och skuggorna förlängdes, hördes på gatorna
plötsligen klockors pinglande och ljudet af talrika
steg. Spanjorerna trodde i början, att det var
en procession, måhända af de förrymda invånarna,
som återkommo för att bedja om nåd. Men till allmän
förvåning varseblefs i stället en lång rad af boskap,
som utan padrif var e långsamt och högtidligt skred
genom gatorna, här och der af skilj ande en eller
flera medlemmar genom husportarna. Det var stadens
kor, som tyckt, att det led på tiden och nu funnit för
godt att på vanligt sätt begifva sig till sina hem,
för att efter -en väl tillbragt dag njuta hvilans
sötma. Härigenom blef hären provianterad för flera
dagar. Och denna nya öfverraskning tillskrefs äfven
Hans Warsch, som erhöll många lyckönskningar för sina
väl disciplinerade kor.
När hans hustru kort derefter tillfrisknade, och
den lille pilten skulle kristnas af spanjorernas
pater, värdigades don Fernando sjelf stå fadder
och skänka den unge verldsborgaren sitt högst
egna namn. Koherden inbjöds derefter till middag
på rådhuset, der generalen hade sitt högqvarter,
och begåfvades med åtskilliga dyrbara skänker.
Längre fram anlände Mansfeld med sin arme till Nedre
Pfaltz och nödgade spanjorerna att utrymma Oggersheim,
hvarpå de flyktade invånarna återvände. Historien
förmäler icke, huruvida Hans Warsch då blef
borgmästare. Men nog hade han förtjent det.
J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
