- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
227

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Teckning af Sylvia - Frederick Marryat. B. F. Olsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

227

fessorn antagligt, att borgmästaren vore en
tyrann. Eller vid tillfällen af aningar, såsom då
professorskan förutsåg, att major Åkerfelt och hans
fru lefde öfver sina tillgångar samt säkerligen skulle
sluta på något tragiskt sätt, så tycktes professorn
också inse, att det sistnämnda äkta paret ovilkorligen
gick sin undergång till mötes.

Hvad åter vidkom de små anmärkningar, som utgingo
från professorn, så mottogos de ofta af henne med
en skakning på hufvudet och en ogillande blick. Han
var beklagligtvis icke en förträfflig person, och den
unga frun kunde icke annat än finna, att han hade en
elak tunga. »Ingenting är obehagligare än klander»,
sade hon och tycktes finna en verklig njutning i att
motsäga honom, och den gode .professorn, som just
hade gått i tankarna att han gjorde sig angenäm,
då han slog in på ett samtalsämne, hvilket hans
fru eljest rätt gerna upptog, fick under hennes
tillrättavisning utseende af en våt hund, hvilken
slokade med svansen. Om han derpå, till råga på allt
ondt, kom fram med ett litet gyckel öfver något nytt
mod, det han kunde finna osmakligt eller obehöfligt,
då sade hon honom rent ut, att det verkligen var
en plåga att höra honom, hvarpå hon antog utseendet
af en martyr. Det var vid ett dylikt tillfälle hon
öfverraskade - honom med att säga, det hon nogsamt
märkte, att han ville utöfva ett toffelvälde, hvilket
hon hade ganska svårt att underkasta sig. Från den
stunden talade hon gerna om sin egen eftergifvenhet
och allt, hvad hon egentligen offrat för honom. Det
hördes nästan på henne, som om hennes giftermål med
honom vore någon slags mesallians, på hvilken hon
godtroget och dåraktigt hade ingått. Hon talade om
alla Igelsköldar, om hvilkas bedrifter hon tycktes
äga .ett outtömligt och för den öfriga verlden okändt
arkiv, och han-tydde gerna på eil viss borgmästare,
hvilkens högsta fröjd var att se sin hustrus förgråtna
ögon. Derpå bad hon sin man uppriktigt säga sig, om
han ämnade taga herr Rehnberg till ett föredömme. I
så fall skulle hon veta taga sina mått och steg,
och att dessa icke skulle föra raka vägen till ett
enigt äktenskap, det lofvade hon för visso.

Med värdigheten af på en gång drottning och förolämpad
maka, hade hon sväfvat förbi honom, för att mottaga
några visiter af personer, som infunnit sig för att
tacka för den sista bjudningen och hvilka i detta
ögonblick hade blifvit anmälda.

Några minuter härefter visade sig för professorns
blickar framme vid förmakets divansbord en’den mest
intagande tablå,

i det den unga, frun lutade sin sammetslena kind mot
ett barns guldlockiga hufvud.

»Charmant qvinna», hörde han dervid en af de
uppvaktande kavaljererna yttra till en annan, under
det den täcka modern lekte med sin dotter, i det
hon syntes fullkomligt omedveten om de blickar, som
riktades på henne. Det var en helt barnslig lek, som
dock utvecklade den unga fruns medfödda behag, medan
den lilla, hvitklädda flickan sväfvade omkring henne.

»Charmant qvinna», tänkte måhända ett par äkta
män, hvilka kanske i sitt inre gjorde en och annan
jämnförelse, den der icke utföll till synnerlig fördel
för deras egna äkta vif, medan dessa åter förtrodde
hvarandra, att professorskan vore en utmärkt mor, som
naturligtvis endast kunde öfverträffas af dem sjelfva.

»Men hvar håller professorn hus?» frågade öfverstinnan
Rediger, som var bland de besökande damernas antal.

»Hans böcker» - svarade den unga frun med en liten
urskuldande blick och liksom vore hon smått svartsjuk
på dem; men professorn trädde i detsamma fram undan
de skymmande dörrdraperierna, och öfverstinnan sände
honom ett af sina älskligaste småleenden, i det hon
talade om, hvilket nöje hon erfor vid tanken på,
att det var i hennes hus, som professorn gjort sin
unga hustrus bekantskap, samt att han på sätt och
vis hade henne att tacka för sin lycka.

»Ja visst, ja», svarade professorn och kände sig
smått förlägen vid den ljufva blick, som hans maka
sände honom.

»Du misstycker ju icke, min vän, att jag gör
tant Rediger sällskap ut i några butiker?» sade
professorskan, då de öfriga besökande hade aflägsnat
sig och den gamla öfverstinnan ensam stannat qvar.

»Hvilken älskvärdhet, min söta», inföll öfverstinnan,
»att fråga din man om tillåtelse.»

»Hvad gör man icke för den kära husfridens skull»,
svarade professorskan med sin lilla min af martyr,
i det hon framför spegeln satte på sin hatt.

»Ja, min bäste professor, i hela staden finns icke
en äkta man, som ej afundas er.»

Med denna försäkran, hvilken ju icke kunde vara annat
än behaglig för den hedervärde professorn, aflägsnade
sig de båda damerna, och den afundsvärde äkta mannen
tog sin lilla dotter i sina armar, lyfte henne högt
upp, och hans godmodiga, välvilliga ansigte hade ett
uttryck, som i denna stund icke det ringaste Jäfvade
den gamla öfverstinnans ord.

(Forts. sid. 238.)

JEVecleriek

L vem känner icke till kapten Marryat? Hvem har icke
" i sin ungdom seglat, kämpat, stridit, lidit och
förlist med honom? Hvem har icke kännt sig frestad
att storma lånbibliotekens hyllor, för att komma i
besittning af någon bland hans romaner? För oss har
den bålde kaptenen varit en treflig berättare, en
öfverdådig gyckelmakar e, som satt våra skrattmuskler
på de hårdaste prof. En sådan person lönar det
mödan att känna, att se in i hvitögat, att taga i
handen. Hans enkla lefnadssaga bör kunna intressera
lika mycket som de ståtliga skildringarna af dessa
litteraturens furstar, hvilkas verk njuta klassiskt
anseende - men icke

Frederick Marryat härstammade från en gammal
normandisk familj, som med Vilhelm eröfraren kom
till England. Längre fram i tiden utmärkte den
sig för sina styfnackade puritanska åsigter. I
adertonde århundradet var en af de normandiska
herrarnas ättläggar handlande i London och ledamot
af underhuset. Han ägde gods och guld, barn och
blomma. Ödet hade nämnligen beskärt honom icke mindre
än femton telningar, och en bland dessa var den
blifvande kaptenen. I barndommen utmärkte sig pilten
hufvudsakligen genom sitt ovanligt stora hufvud,
hvilket sedermera befanns vara mycket rikt utrustadt,
äfven i inre hänseende. En dag fann hans lärare honom
stå på bemälta hufvud med en bok i handen. På lärarens
fråga, hvarför han idkade sina studier i en så

besynnerlig ställning, svarade gossen: »Jag har i
tre timmar försökt att lära mig min lexa, stående pä
fötterna, men som det icke lyckades, trodde jag, att
det skulle gå bättre, om jag ställde mig på hufvudet.»
Under skoltiden hade den unge gentlemannen till
specialitet att rymma. Motiverna till hans Utflygter
voro de mest olika och besynnerliga, hvilket senare
man kan finna deraf, att han en gång försvann, emedan
han mäste begagna en äldre brors af lagda kläder. Hans
djerf-het gick slutligen så långt, att han rymde under
det man efter en af hans deserteringar förde honom
tillbaka till skolan. Denna rymningspassion stod i
samband med hans kärlek till hafvet, dit han vid sina
otillåtna Utflygter ofta ställde färden. Efter att
länge hafva spjernat emot, gaf fadern slutligen efter
för gossens åtrå att blifva sjöman, och 1806 inskrefs
Frederick såsom midshipman (kadett) vid flottan.

Den 23 September samma år kommenderades han till
tjenstgöring på hans majestäts skepp Impérieuse, som
var beordradt att under lord Cochranes befäl kryssa i
Medelhafvet. Under de tre år, gossen tjenstgjorde om
bord på detta fartyg, deltog han i femtio strider mot
fransmännen och utvecklade vid alla tillfällen ett
för hans ålder högst ovanligt mod. Redan vid denna
tid utmärkte sig Marryat genom den oförskräckthet,
hvarmed han hjelpte i dödsfara stadda personer- en
oförskräckt-.het, som följde honom under hela lifvet
och hvarigenom han räddade öfver ett dussin menniskor.

29*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free