Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dröm. Teckning af Sylvia - Anekdoter ur vår flottas minnen. G. C. Witt - Det skönaste i skogen. Gereon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Hvaruppå grundar sig denna vetenskap?
Svar: På måttstocken och den viktualie vigten.
(Författaren till läroboken hade endast upptagit
måttstocken såsom grutfd, vare sig för artilleriet
eller för artillerivetenskapen, hvilka bägge
uttryck han tyckes ansett vara synonyma; men
den informationsofficer, som efterträdde honom,
ansåg förmodligen, att grunden behöfde förstärkas,
hvarför han för säkerhets skull tillade »den viktualie
vigten».)
Huru många slags skott finnas lim?
Svar: Tvänne slag.
Hvilka äro de?
Svar? Horinsontela och perpendikulära.
I>et
rosig sommarmorgon jag gick i skogen grön Och hörde
dufvan kuttra, siskan qvittra - Hvar blomma var så
fager, hvar tufva stod så skön, I hvarje blomkalk
såg jag daggen glittra, Och vestanvinden lekte så yr
kring gren och blad, I brokig prakt flög fjäriln och
fladdrade så glad - Jag tänkte: Hvad är skönast här
i skogen?
Nu kom jag till en källa, som porlade så gladt Och log
så vänligt med sitt mörkblå öga - Och i dess klara
spegel jag såg hur’ solen satt, Som om hon ville
der sin skifva löga - Omkring en rad af björkar sig
ställt som hedersvakt. Jag kom i stum beundran vid
all naturens prakt Och tänkte: hvad är skönast här
i skogen?
Hvilka äro de horisontela skotten?
Svar: Dem, man skjuter, då kanonen ligger horisontelt.
Hvilka äro de perpendikulära skotten?
Svar: Dem, man skjuter, då kanonen står
perpendikulärt.
Nu är att märka, att våra förfäder voro
alltför praktiska att ifrågasätta aflossandet af
perpendikulära skott, hvarför man får antaga, att
författaren ej haft klart för sig, hvad som menas
med en perpendikulärt stående kanon, utan så benämnt
kanoner med mer eller mindre elevation.
Så undervisades flottister på den tiden, men under
krigen visade de sig vara hemmastadda i konsten att
»umgås med krut och kanoner».
G. C. Witt.
i £jL:og’eii.
Mig förde sedan ljudet utaf en flickas röst
Ett stycke längre in i skogens gömma: –
Hon läste morgonbönen - ur hennes unga bröst
Mot himlen stego orden, varma, ömma -
Och purpurröd var kinden, och blicken log så varm,
Hon var så glad och lycklig, fast moderlös och arm
Jag visste nu, hvad skönast var i skogen.
Ty nog var blomman vacker och fåglasången skön,
Och daggens perlor glittrade så sköna,
Och vacker var nog källan der under björken grön,
Och skön var fjäriln uti skogen gröna, -
Men dock uppå min vandring jag gjorde detta rön,
Att trots naturens skönhet den arma flickans bön
Helt säkert var det skönaste i skogen.
Gereon.
En dröm.
Teckning af Sylvia.
III.
[ lyttningen ut till det vackra landtstället
hade försiggått. Professorskan hade ett och annat
att bestyra, och hennes uttryck af martyr var,,
om icke helt och hållet bortblåst, så åtminstone
något skingradt, medan professorn deremot visade en
påtaglig oro. Han vandrade rastlöst omkring, såsom
en menniska, den der har ett dåligt samvete, eller
såsom en person, den der hyser en obestämd fruktan,
som till exempel att ett tak skall ramla ned öfver
hufvudet eller något annat olycksöde inträffa med ty
åtföljande knalleffekt.
»Det är verkligen väl», sade den unga frun, då hon en
dag ute på verandan serverade te, »det är väl, att vi
ändtligen här ute blifvit utaf med ’dina Detloffs’.»
Den unga professorskan hade under de sista veckorna
tagit för vana, att på detta sätt benämna den gamle
barndomsvännens familj, och hon gjorde detta städse
med ett uttryck, som vore dessa Detloffs något slags
vagabonder eller annat löst folk, som kunde locka
professorn till hvilka af vägar som helst.
Professorn såg i detta ögonblick upp med en min,
som om stunden nu vore kommen för den väntade olyckan.
»Min söta vän», sade han, »jag har flera gånger tänkt
tala om för dig, att Kichard Detloffs familj bor här
alldeles i grannskapet, tvärs öfver sjön. Eichard har
hyrt den der lilla schweizerhyddan, du vet, men kanske
... ja, jag har visst redan nämnt detta för dig.»
Professorn, som, drifven af omständigheternas kraf,
icke allenast haft en hemlighet för sin fru, grep i
sin förvirring också till en förmodan, den han visste
vara fullkomligt sanningslös.
»Du kunde således icke lefva utan det der herrskapet»,
utbrast häftigt hans fru; »nå, jag borde hafva väntat
mig detta.»
»Jag kan väl icke rå för, hvar våra vänner och
bekanta hyra sina sommarnöjen», sade professorn,
och deri hade han ju onekligen rätt. Hans gamle vän
hade tyckt om villan
(Forts. o. slut från sid. 239.)
och förhyrt den, han hade kanske också kastat en tanke
på professorn, den han genom sitt grannskap just
tänkte bereda en angenäm öfverraskning. »Yi skola
ofta vara tillsammans», hade han sagt, »lära ut på
fiske och dylikt.» Den något tankspridde professorn
hade i det ögonblicket endast kännt nöjet af ett kärt
grannskap. Han hade utan betänkande lofvat att ofta
sammanträffa med sin vän, och den första utflygt, som
de tillsammans skulle företaga, var redan bestämd att
ske samma qväll, med utsigten af en god kräftfångst
i perspektiv.
Han hade ansett detta sitt löfte, liksom vännens
flyttning dit på orten, vara den oskyldigaste sak i
verlden, den han åtskilliga gånger tänkt berätta, men
alltid blifvit afbruten, och sedan hade medvetandet
kommit, att hans hustru icke med blida ögon skulle
betrakta denna sak. Vissheten härom hade medfört en
tryckande känsla, de obetyJHga, osagda orden hade
småningom antagit natur af en hemlighet, som medförde
en aggande oro, och med en känsla af brottslighet
blickade han derför helt förvirrad på sin fru -
det kritiska ögonblicket hade kommit.
»Nej, det förstås, allt det här är en ren
tillfällighet, som dock nästan ser ut som en tanke,
och en ganska låg tanke, åtminstone å dina vägnar»,
sade professorskan. »Om så icke hade varit fallet,
hvarför har du dolt för mig, det ’dina Detloffs’
äro våra grannar, hvarför, om icke det var din afsigt
att hafva dina små nöjen bakom min rygg?..»
»Nej, du går för långt, Helga», sade hennes man,
skjutande sin stol från bordet.
»Du fattar humör, derför att du känner dig träffad»,
utbrast den unga frun.,. ȁh, det var en olycklig
stund, då jag fastade mig vid dig.,. en olycklig
stund, den jag mer än en gång fått ån gra. *
»FramtidsutsigteB att vara sällskapsdam åt
öfverstinnan Bediger tycker jag icke heller var
särdeles lysande..y>
För första gången- under sitt äktenskap hade
professorn häntydt på de mindre lyckliga förhållanden,
hvarunder han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
