Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lilla rojalisten. Skiss af Turdus Merula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
Nästa sekund ringdes häftigt på salsdörren.
Den länge väntade hårfrisören anlände.
Utan att gifva sig tid att ordentligt stänga
salsdörren i lås, förde Lotta honom skyndsamt
in. Maria ville följa med in till modern, men snästes
af Lotta med tillsägelsen:
"Håll sig här ute; Mia blir bara till hinders der
inne."
Och härmed knuffades den lilla åt sidan, hvarefter
dörren mellan salen och det rum, som ledde till
sängkammaren, häftigt igenslogs af tjenarinnan.
Maria befann sig nu ensam i den stora salen, der ett
enda talgljus spred ett allt mattare sken, i den mån
en stor krona hann att bilda sig på veken.
Först stod hon en stund misslynt, med utskjutande
läppar och färdig att brista ut i gråt, framför
den stängda dörren; derefter höjde hon sig på
tåspetsarna och försökte att sträcka upp armen, för
att nå dörrvredet. Men detta ville ej gå för sig,
påbyltad, som hon var. Derpå fann hon sig tvärt i
sitt öde att vara lemnad allena och började gå af
och till på salsgolf vet, småsj ungande.
Bäst hon gick, stannade hon framför Karl Johans bild,
betraktade täflan allvarligt och sade:
»Tänk, om Karl Johan, vår kung, skulle hinna dit
före oss!»
I detsamma flög den ostängda salsdörren häftigt upp,
troligen till följd af något häftigt vinddrag från
en sönderslagen ruta i ett af trappuppgångens fönster.
Ute i farstun lyste en lampa med klar låga. Det fanns
någonting lockande i detta ljussken, jämte det, att
den från farstun inströmmande svala luften kändes
uppfriskande för den varmt klädda flickan. Med ett
skutt stod hon ute i farstun.
Att hoppa utför trappan var den frestelse, som
derefter låg närmast till hands.
Ett, tu, tre, befann hon sig i den stora, rymliga
portfarstun, som för tillfället var tom. Porten stod,
såsom alltid under dagens lopp, vidöppen.
»Jag går förut, så att jag får se kungen; annars blir
kanske kusin Axel ond, om jag inte lyder honom»,
tänkte Maria och steg så försigtigt utför de höga
trappsteg, som förde ned till gatan.
Det var med en egendomlig känsla af belåtenhet,
Maria kände sig fri från att släpas och dra’s i armen
af Lotta. Ehuru vinterqvällen var temligen kall och
snö började falla i lätta flockar, lät hon likväl ej
häraf sig afskräckas från att gå vidare. Hon gick
med högburet hufvud, belåten, tvärsäker min och
med den stora ridikylen dinglande på armen, öfver
Rid-darhustorget till Myntgatan och vidare Mynttorget
fram till östra sidan af Norrbro - den väg, hon mest
var van ätt gå.
Lyckligtvis var det vid denna tid på dagen temligen
folktomt på gatorna. Torg- och butikbesöken voro
affärdade på förmiddagen. Det fanns ej då, som nu,
någon Strömparterr eller andra sådana lokaler, från
hvilka en under alla eftermiddagar ljudande musik
lockar skaror af sysslolösa menniskor af alla åldrar
att mera trifvas ute på gatorna, än i sina hem.
Maria hade verkligen lyckan med sig; icke ens en
okynnig gatpojke kom i hennes väg.
Men just som hon hunnit fram till slutet af bron och
stod i begrepp att stiga utför trappstegen, som leda
ner till torget, kommo från nedre trottoaren svängande
ett par sjömän, korsande Marias väg.
.»Morgens!» utbrast den ene skrattande, i detsamma
han fick ögonen på sin lilla vis-å-vis. »Hvar tusan
ska’ ridikylen ta’ vägen med flickan? Hit med tyget,
lilla tös, ska’ jag hjelpa dig bära den.»
Dermed ville han slita åt sig kedjan af det
skrämda barnet, som dock fasthöll denna. Men
en pepparkaksgumma, hvilken lystet betraktat den
blänkande silfverkedjan på Marias arm, var icke mindre
snabb i vändningarna, än sjömannen. Hon nappade tag
i sjelfva ridikylen och ryckte den åt sig med sådan
kraft, att kedjans länkar å ena sidan brusto itu och
gumman segrande behöll bytet.
»Förbannade käring!» mumlade den förbluffade
karlen. »Det vore ett _allt för godt kap för dig. Hit
med påsen, säger jag, annars ska’ hon få sej af
’daggen’ nästa gång yi råkas.»
»Nosa inte sta’ och försök!» skrek gumman, i det hon
gaf honom en så ilsken blick, som endast en i alla
väder härdad månglerska kan bestå sin nästa.
»Tig, käring», svarade karlen, »och hit med
påsen, annars anklagar jag dig hos polisen för
tjufnad; jag ta’r flickan^med mig dit, hör hon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
