- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
316

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lilla rojalisten. Skiss af Turdus Merula

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

316

Nästa sekund ringdes häftigt på salsdörren.

Den länge väntade hårfrisören anlände.

Utan att gifva sig tid att ordentligt stänga
salsdörren i lås, förde Lotta honom skyndsamt
in. Maria ville följa med in till modern, men snästes
af Lotta med tillsägelsen:

"Håll sig här ute; Mia blir bara till hinders der
inne."

Och härmed knuffades den lilla åt sidan, hvarefter
dörren mellan salen och det rum, som ledde till
sängkammaren, häftigt igenslogs af tjenarinnan.

Maria befann sig nu ensam i den stora salen, der ett
enda talgljus spred ett allt mattare sken, i den mån
en stor krona hann att bilda sig på veken.

Först stod hon en stund misslynt, med utskjutande
läppar och färdig att brista ut i gråt, framför
den stängda dörren; derefter höjde hon sig på
tåspetsarna och försökte att sträcka upp armen, för
att nå dörrvredet. Men detta ville ej gå för sig,
påbyltad, som hon var. Derpå fann hon sig tvärt i
sitt öde att vara lemnad allena och började gå af
och till på salsgolf vet, småsj ungande.

Bäst hon gick, stannade hon framför Karl Johans bild,
betraktade täflan allvarligt och sade:

»Tänk, om Karl Johan, vår kung, skulle hinna dit
före oss!»

I detsamma flög den ostängda salsdörren häftigt upp,
troligen till följd af något häftigt vinddrag från
en sönderslagen ruta i ett af trappuppgångens fönster.

Ute i farstun lyste en lampa med klar låga. Det fanns
någonting lockande i detta ljussken, jämte det, att
den från farstun inströmmande svala luften kändes
uppfriskande för den varmt klädda flickan. Med ett
skutt stod hon ute i farstun.

Att hoppa utför trappan var den frestelse, som
derefter låg närmast till hands.

Ett, tu, tre, befann hon sig i den stora, rymliga
portfarstun, som för tillfället var tom. Porten stod,
såsom alltid under dagens lopp, vidöppen.

»Jag går förut, så att jag får se kungen; annars blir
kanske kusin Axel ond, om jag inte lyder honom»,
tänkte Maria och steg så försigtigt utför de höga
trappsteg, som förde ned till gatan.

Det var med en egendomlig känsla af belåtenhet,
Maria kände sig fri från att släpas och dra’s i armen
af Lotta. Ehuru vinterqvällen var temligen kall och
snö började falla i lätta flockar, lät hon likväl ej
häraf sig afskräckas från att gå vidare. Hon gick
med högburet hufvud, belåten, tvärsäker min och
med den stora ridikylen dinglande på armen, öfver
Rid-darhustorget till Myntgatan och vidare Mynttorget
fram till östra sidan af Norrbro - den väg, hon mest
var van ätt gå.

Lyckligtvis var det vid denna tid på dagen temligen
folktomt på gatorna. Torg- och butikbesöken voro
affärdade på förmiddagen. Det fanns ej då, som nu,
någon Strömparterr eller andra sådana lokaler, från
hvilka en under alla eftermiddagar ljudande musik
lockar skaror af sysslolösa menniskor af alla åldrar
att mera trifvas ute på gatorna, än i sina hem.

Maria hade verkligen lyckan med sig; icke ens en
okynnig gatpojke kom i hennes väg.

Men just som hon hunnit fram till slutet af bron och
stod i begrepp att stiga utför trappstegen, som leda
ner till torget, kommo från nedre trottoaren svängande
ett par sjömän, korsande Marias väg.

.»Morgens!» utbrast den ene skrattande, i detsamma
han fick ögonen på sin lilla vis-å-vis. »Hvar tusan
ska’ ridikylen ta’ vägen med flickan? Hit med tyget,
lilla tös, ska’ jag hjelpa dig bära den.»

Dermed ville han slita åt sig kedjan af det
skrämda barnet, som dock fasthöll denna. Men
en pepparkaksgumma, hvilken lystet betraktat den
blänkande silfverkedjan på Marias arm, var icke mindre
snabb i vändningarna, än sjömannen. Hon nappade tag
i sjelfva ridikylen och ryckte den åt sig med sådan
kraft, att kedjans länkar å ena sidan brusto itu och
gumman segrande behöll bytet.

»Förbannade käring!» mumlade den förbluffade
karlen. »Det vore ett _allt för godt kap för dig. Hit
med påsen, säger jag, annars ska’ hon få sej af
’daggen’ nästa gång yi råkas.»

»Nosa inte sta’ och försök!» skrek gumman, i det hon
gaf honom en så ilsken blick, som endast en i alla
väder härdad månglerska kan bestå sin nästa.

»Tig, käring», svarade karlen, »och hit med
påsen, annars anklagar jag dig hos polisen för
tjufnad; jag ta’r flickan^med mig dit, hör hon.»

*



Vid dessa ord fattade han Maria vid handen.

Huru striden kunnat sluta är ovisst, så framt ej
i detsamma en medelålders, fint klädd herre kommit
gående från torget just till den plats^ der Maria
stod och af barnslig instinkt ville draga sig från
sjömannen till gumman.

Den gamla hade ju hennes moders ridikyl i sitt knä.

Han såg det elegant klädda barnet förskräckt sträcka
den arm, hon ännu hade fri, mot gumman, hvilken också
tog den. Han hade hört sjömannens sista ord och insåg
genast, att här icke allt stode rätt till.

»Släpp barnet, karl!» befallde han.

Den tilltalade, fruktande att det var flickans fader,
han nu såg framför sig, släppte genast sitt tag och
skyndade med sin kamrat vidare.

»Känner ni den lilla?» frågade han derefter
pepparkaks-försäljerskan.

»Nej, hans nåd! Men en kan väl inte låta ett barn
roffas på öppen gata.»

»Det är således hennes, den der,?» frågade han,
visande med handen på den ännu i gummans knä
qvarliggande ridikylen.

»Jo, men se, det är som så, att jag tänkte förvara
den. . .»;

»Det är mammas ridikyl», inföll Maria, i det hon
ville taga den från gumman.

När den främmande märkte gummans tvekan att lemna
från sig det dyrbara fyndet, framtog han en sedel
och räckte henne den, sägande:

»Der har ni hittarlön. Af barnets föräldrar får ni
nog sedan mera, för den tjenst ni gjort dem.»

»Tackar allra ödmjukast, nådig herre!» svarade gumman,
likväl icke utan en viss förtrytelse öfver, att hon
ej fått tillfälle att ransaka ridikylens innehåll,
innan hon lemnade den från sig.

En pepparkakskund kom i detsamma och tog hennes
uppmärksamhet i anspråk.

»Jag skall hålla den här, min flicka lilla», sade
vänligt den främmande herrn till Mia, som å nyo
utsträckte handen efter moderns egendom;, »kedjan är
afsliten, du kan ej bära den.»

»Jo, jag kan!» envisades Maria. Men det hjelpte
ej. Han höll den.

»Hvad heter du?»

»Maria.»

»Hvem är din pappa?»

»Borgmästar Berg från Piteå», svarade Maria, hvilken
genom den främmandes vänliga ansigtsuttryck och
tilltal återfått sin vanliga trygghet.

»Riksdagsman Berg?»

»Ja.»

»Men huru kommer det sig, att en så liten dam är
ute och promenerar ensam så här sent?» återtog han
småleende.

»Jag skall gå på operan.»

»Ensam?»

»Pappa och mamma komma efter, bara hårfrisören gått.»

»Da har således gått olofligen?»

Yid denna fråga mulnade Marias anlete, men hon hittade
sig snabbt och svarade:

»Lotta stängde ut mig i salen ensam.»

Den främmande insåg nu, huru med saken förhöll
sig. Anande, att, när den lilla flickan saknades i
hemmet, man skulle skynda ut att söka henne, beslöt
han att stanna en stund och uppehålla henne.

»Stå inte i vägen för folk!» röt i detsamma en barsk
stämma, och en karl, bärande en stor korg, knuffade
hårdt till Maria.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free