Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lilla rojalisten. Skiss af Turdus Merula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
Allas ögon riktades på den inträdande konungen. Den
tätt sammanpackade, stående parterren, hvilken nyss
för en stor del af salongen företett en blandad massa
af yfvigt eller glesnadt hår i alla skiftningar,
från svart till rödt och brunt till grått, jämte
en mängd mer och mindre af tiden glans-polerade
månskensrundlar samt mer och mindre fina och
luggslitna klädesryggtaflor, hade tvärt /gjort »helt
om sväng», och gamla, ungdomliga, manligt vackra^
intelligenta eller fadda, fula ansigten, vände i
ett nu blickarna mot den kungliga solen. Allmän
tystnad rådde i hela salongen. Då förnams plötsligt
från en fondloge å första raden en barnsligt späd
stämma utropa:
»Lefve Karl Johan, vår kung! Hurra! Hurra!»
Stämmän v!ar ingen annans än vår lilla Marias,
hvilken sålunda hyllade Syerges och Norges konung,
till sina föräldrars och fru Gréiberts" outsägliga
häpnad och förskräckelse, ty i samma stund riktactes
allas ögon mot deras loge.
Om det nu var den lillas entusiasm eller monarkens
alltid tillvinnande väsen, som elektriserade publiken,
må lemnas oafgjordt; nog af, i samma sekund, som
barnets sista »hurra!» .förklingade, hördes från
flera håll ropet: »Folksången!»
Den uppspelades också genast af orkestern till de
bekanta orden:
Karl Johan, vår kung! Han kom som från höjden, O,Q
sjungom i fröjden Bad’ gammal och ung. Han frejdade
tronen, Upplyste nationen. Det gjorde vår kung!
Att Maria instämde ljudligt sjungande, säger sig
sjelft.
En gång i farten, lät hon icke heller hejda sig,
hvarken af den moderliga handens tryckning mot hennes
skuldra eller af fru Bergs ångestfullt framhviskade:
»Tyst, Mia, tyst!»
Karl Johans sydländskt svarta ögon, som blixtrande
öfver-farit salongen, fästes med talande välbehag på
den lilla flickan, hvilken med allvarlig, på honom
stadigt fästad, blick fortfor att sjunga.
»Låt henne hållas», tillhviskade fru Greibert sin
oroliga väninna. »Kungen är synbarligen road af
barnets okonstlade hyllning.»
När hymnens slutstrofer förklingat, uppdrogs ridån
och operans andra akt började.
»Du lilla trollunge», sade fru Greibert, sedan
fruarna, jämte den öfriga publiken, återtagit sina
sittplatser och stående parterren gjort sitt andra
helt- om sväng, »få nu se, om du kan tiga under
representationen.»
Maria blef dock nu så upptagen af allt, hvad hon
såg och hörde från scenen, att tillsägelsen var
öfverflödig. Hon begrep ej heller, att hon åstadkommit
någon uppståndelse.
Efter aktens slut aflägsnade sig konungen med sin
svit. för att i de så kallade kungliga rummen intaga
förfriskningar,
Kort derefter infann sig i Greiberts loge en
kammarherre med uppdrag från hans majestät att fråga,
hvem den »lojalt sinnade, lilla damen» tillhörde.
Herrarna hade redan hunnit lemna logen och begifvit
sig ned på operakällaren, och fru Greibert och hennes
väninna, den senare temligen förlägen, lemnade
den önskade underrättelsen, hvarpå kanmarherren
aflägsnade sig.
»Mamma, mamma, se dit!» utropade Maria, med blicken
riktad mot stora hoflogen, »der kommer herrn, som
gaf mig kon fekt påsen!»
Hon pekade härvid på en medelålders man, hvilken
inträdde i salongen, der han tog plats på en af de med
blått kläde försedda bänkar, som nedanför konungens
loge voro reserverade för hofvets funktionärer.
Den inträdande såg i samma ögonblick upp till den åt
honom gladt nickande flickan, i hvilken han igenkände
sin lilla skyddsling från föregående timmar. Han
besvarade nickningen med att gå fram till fondlogen.
Fru Greibert kände den nykomne. Det var konungens
förste lifmedikus, och hon presenterade honom för sin
väninna, hvilken sålunda fick tillfälle att tacka sitt
»barns beskyddare» för hans »utomordentliga» godhet.
Han gaf fruarna derefter en humoristisk skildring af
sjömannen, som ville taga ridikylen, Marias käckhet
vid försvaret af densamma och pepparkaksmadammens
tvätydiga bistånd.
»Henne är det likväl fru Berg i främsta rummet har att
tacka för, att allt slutade väl», sade läkaren. »Hon
väntar naturligtvis också en liten belöning», tillade
han godmodigt.
»Hvilken ej heller skall uteblifva», svarade fru Berg.
Nervös och föga belåten med sin afton, såg fru Berg
med en viss lättnad i sinnet ridån gå ned efter sista
aktens slut. Aldrig hade hon så föga njutit af en
opera. Ändtligen fick man lemna teatern.
När, utan vidare äfventyr, herrskapet Bergs åter
befunno sig i hemmet vid Nygatan, ansåg fru Helena
det vara sin moderliga pligt, att ännu samma qväll
upplexa den halfsofvande Maria och riktigt banna henne
för all den oreda, hon tillställt. Hon sade strängt:
»Men huru i all verlden, barn,’kunde du komma på den
befängda tanken att hurra för kungen?»
»Jo, kusin Axel brukar lyfta upp mig, så att jag
riktigt kan se kungens porträtt, som hänger i salen»,
svarade gråtande Maria, skrämd af moderns allvarsamma
uppsyn, »och så säger han, att när jag får se kungen,
skall jag alltid ropa: Lefve Karl Johan, vår kung,
hurra! Ty annars kunde han blifva ond på mig.»»
Borgmästaren skrattade åt barnets svar, men hans fru
föresatte sig, att följande dag grundligt lexa upp
kusin Axel för dylika undervisningar.
Hon fick dock annat att tänka på denna dag, ty en
ordonnans från hans majestät infann sig med uppdrag,
att kalla borgmästar Berg till audiens på slottet.
Denna första audiens efterföljdes af många andra.
Borgmästar Berg hade under sin Upsalatid
särdeles vinnlagt sig om de moderna språkens
studium. Synnerligen hade han vårdat sig om det
franska. Med godt hufvud och klar uppfattnings- och
framställningsgåfva, blef han också snart en gunstling
hos den liflige monarken, hvilken påtagligen hade
blifvit smickrad af hans lilla dotters hyllning.
Inom kort hade borgmästaren tagit afsked från sin
verksamhet i höga norden och erhållit en .fördelaktig
syssla inom ett af hufvudstadens embetsverk, på
det att konungen måtte, såsom han sjelf skrattande
yttrade, »få behålla den lilla rojalisten i xsin
närhet». När Mia ett par år senare hunnit lära sig
litet franska, fick hon en gång niga för Karl Johan,
hvilken, klappande henne på kinden, sade:
.>->Q,v,el åge as-tu, petitelii
»Six ans, sire!» svarade ungen oförskräckt.
»Mais vous est tres gentille, mademoiselle!» sade nu
konungen småleende.
Denna nådiga artighet erinrade sig Maria med glädje
ännu i en framskriden ålder.
Fru Berg skildrade omständligt i bref till fru Ola
Marias tilltag på operan. De gamla morföräldrarna
roades mycket af berättelsen och fru Ola »trummade»
genast ihop stadens alla fruar och mamseller till
ett »hejdundrande ^ ståtligt» kafferep, för att få
berätta »hurusom Maria hurrat för kungen!»
Efter kaffet dracks lilla Mias skål i veritabel
Malaga, hemtad direkt från platsen genom en af
handelsman Malms sjökaptener.
Så uppfylldes - såsom det ofta händer - de
dystra aningar, som bemäktigat sig Mias mormor vid
borgmästarfamiljens afresa från Piteå till det Sodom
och Gomorrha, fru Malm ansåg Stockholm representera. I
stället för olycka och undergång, fick Maria,
så liten hon var, spela en roll inom hufvudstadens
societetslif, på samma gång hon förskaffade sin fader
en oväntad framgång på embetsmannabanan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
