Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa av Jo. Jo. III. En angenäm söndag i S:t Cloud, en bedröflig i Versailles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
växtligheten hos dessa skogspartier, som nästan
erinrade om tropikernas vegetation, så genomkorsad
syntes skogen af nät-likt vajande slingerväxter
och af yppig murgrön, som helt och hållet beklädde
trädstammarna, ja, äntrade sig upp ända till dess
toppar. Dock, midt inne i dessa nattligt mörka
och ödsliga dungar, i hvilka ,man kunde drömma sig
fjärran från all civilisation, trängde sig bland
blomsterdoftet plötsligen ångan från - nygräddade
vofflor. Också upptäckte man på afstånd, som voro
betingade af konkurrensen, här och der små spislar,
der ägarna, iklädda skinande hvita kockkostymer,
under de mest inbjudande haranger serverade alldeles
ugns varma voffel-läckerheter, hvilka också hade
liflig åtgång.
Dock, det var obegripligt hvad denna föda var af
eterisk beskaffenhet och hvad bagaren uppnått för
ett mästerverk i att göra sina prpdukter tunna och
genomskinliga! En stor-ätare skulle sannolikt vinna
ett vad på att uppäta ett halft eller helt tusental.
Man hör så ofta om fransmännen upprepas det stående
uttrycket: »Detta oroliga folk», men sannerligen
jag för min del, under de olika tidsperioder jag
uppehållit mig i Paris och Frankrike, kunnat upptäcka
någonting, som gör skäl för förebråelsen. Yi tala inte
nu om revolutionerna och om de eruptioner, som blifvit
en naturlig följd af länge innestängda ångor af
harm öfver lidna oförrätter. Yi tala om fransmännens
uppträdande under ordningens dagar, vid folkfester,
spektakler, med mera, och vi hänvisa i detta fall
till den af oss förut skildrade högtidsdagen den
30:de Juni, då millioner ströfvade kring å gatorna i
Paris, utan det minsta olycksfall eller förbrytelse
mot ordningens väktare.
Ett förnyadt bevis på denna laglydnad och
ordningskärlek funno vi under den långa timme, då
flera tusen åskådare tålmodigt och utan högljudd
klagan väntade på, när det skulle behaga’fyrverkaren
att börja antända det redan klockan nio utlofvade
fyrverkeriet.
Visserligen hade en stunds’ fint duggregn gifvit
publiken en aning om, att något dröjsmål skulle
inträffa, men nu hade det varit uppehållsväder ett
par, tre timmar, nu visade klockan på tio minuter
öfver tio, och ingen upplysning hade ännu gif-vits
örn förevisningen skulle äga rum eller inte. Man
endast väntade och väntade på stående fot i tätt
sammanpackade leder och man sökte fördrifva tiden
genom samtal med sina grannar på bästa sätt. tångt
ifrån att utslunga några högljudda ana-temer öfver
fyrverkaren, beklagade man den stackars mannen och
insåg att något kommit i olag, ty eljest skulle inte
publiken underkastats detta pinsamma tålamodsprof.
Ovilkorligen trängde sig på oss ledamöter af
reseqvar-tetten jämnförelsen med våra egna
landsmän, »Nordens fransmän», under liknande
omständigheter. Dessa hade säkert länge sedan
med hvisslingar och hurrarop sökt sätta lif i
pyro-teknikern.
Och här, i »det oroliga Frankrike», intet ljud af
missnöje, intet enda skri af hån eller en svordom,
endast tyst, tålig och ändå glad förbidan.
Ändtligen synes en liten låga fladdra der borta på
andra sidan fontändammen. Det är säkert fyrverkaren,
som börjar uppsöka sina brännoffer.
Ett jublande åh! låter som en jättesuck från tusentals
bröst.
Nu börjas det.
Jo, vackert! Der slocknar facklan genom någon
tillfällighet. Man försöker med några dåliga
tändstickor förgäfves en lång stund att å nyo
tända henne. Men inga hvisslingar, inga hånfulla
tillmälen, intet skrän hos de så kallade »oroliga
fransmännen». Man skrattar bara hjertligt åt den
stackars fyrverkarens nya missöde.
Dock, nu är facklan tänd tillika med reservblossen,
och nu följer den ena öfverraskningen på den andra,
det ena mästerstycket efter det andra i denna
bländande, men kostbara konst, hvilkens produktioner
äro så omöjliga att beskrifva. Anledningen till
dröjsmålet hade varit nödvändigheten att utbyta och
omarbeta åtskilliga af duggregnet skadade pjeser,
och detta förhållande hade utan alla förklaringar
anats af den tålmodiga publiken. Nu jublade och
applåderade den likt en samling af glada barn, glömde
sin långa förbidan och belönade med dånande bravorop
den skicklige fyrverkaren.
" Nu tändes an en storartad tempelportal i
rik fantasistil. Hvad månde blifva af den
herrligheten? Hvilka emblemer eller initialer
skola .på öfligt sätt utgöra midtelpartiet? Skall
frihetens gudinna träda upp på det der altaret,
som redan strålar af tusentals rubiner, safirer och
briljanter, häntydande på trico-lorens färger? Eller
blir det blott en inskrift »Yive la re-publique?»
Kanske »Yive la France?»
Yäntan blir allt mera spänd.
Några smällar, några sprakande stjernskott, och -
der ofvanpå det helga altaret stå - två pompierer i
sina välkända kaskar, två komiska figurer, pumpande
af hjertans grund på hvar sin sida om en vattenså!
Ett skallande jätteskratt belönade den skämtsamma
öfverraskningen. Pyroteknikern var ingen politikus
den gången eller, rättare, han var en fin politikus,
som icke ville stöta sig med några partier.
Han kunde dock omöjligen motstå frestelsen att »göra
litet i politik», också han.
På ömse sidor om det slocknande pompiertemplet reste
sig plötsligen två obelisker, den ena uppbärande
en kejserlig örn med utsträckta vingar, den andra
en liten pys med jakobin-mössa. De brunno i kapp
och öfverbjödo hvarandra i strålglans så länge, att
några fransmän bakom oss ingingo vad om, hvilken af
obeliskerna först skulle slockna. Länge var kampen
oviss och vacklande, tills den omsider synbart lutade
till seger för örnobelisken. Den motsatta började
fördunklas allt mer och mer.
Man mumlade och morrade helt smått åt det politiska
skämtet, då plötsligen med en knall den flaxande
örnen försvann, medan motståndaren, pysen, som redan
uppslukats af mörkret, ännu svängde sin lilla, röda
mössa. Den snurrade länge kring som en liten stjerna,
sedan båda obeliskerna voro alldeles utslocknade,
och framkallade mycken munterhet hos de åskådande.
Om nu tillfälligheten eller fyrverkaren hade sin hand
med i denna utgång af obelisktäflingen, är icke godt
att veta och föga lönt att efterforska, det säkra är,
ätt effekten af de båda fyrverkerikonstverken var
utomordentligt »briljant».
Med en så kallad raketkista, som utslungade
tusendetals ormar, solar, stjernor och blommor,
förvandlande hela himlahvalfvet till ett enda ljushaf,
afslutades nu det ståtliga gratis-skådespelet, och
de täta åskådarelederna upplöste sig i god ordning,
utan minsta kapplöpning till de tallösa vagnarna,
som väntade utanför parken.
Under en beundransvärd påpasslighet och artighet
ledde polismännen de många folkströmmarna
hvar och en i sin rätta fåra. Ingenstädes någon
öfversvämning. Menniskoböljorna gingo sin stilla gång
mot det gemensamma målet. Den ena omnibussen efter den
andra mottog sin rika laddning, och huru oräkneliga
än de skaror föreföllo, som sökte ett åkdon, så
framtrollades dylika såsom det tycktes nästan ur
jorden, och ingen behöfde fotvandra till Paris,
om han ej sjelfmant ville göra den långa promenaden.
Närmare midnatt hemkommo vi utan minsta skymt af
äfventyr till vårt hem i Auteuil och inflätade bland
våra oförgätliga minnen den angenäma söndagen i
S:t Cloud.
(Forts:)
41*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
