Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirandas födelsedag. Af Theodor Fischer - Jönköpings vattenledning. Carl von Porat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
höjderna-, det saktar farten här, liksom för att ej
störa de dödas frid, men knappt är det kommet förbi,
förr än lokomotivet öppnar ånghvisslan på vid hals
och med upprepade signaler ilar mot järnvägsstationen
samt blandar sin svarta andedrägt med röken från
kökens och fabrikernas härdar.
Tåget, ja! Yi skulle ju med det i afton. Upp ur
drömmar och betraktelser och raskt i »skjutsar B:s»
ekipage! Vi hafva visserligen ej mera än tjugo minuter
på oss, men ,
bär utför hela vägen, och utför plägar
det lifvet.
fort här i
Carl vört Porat.
Af Th.eod.or
middagen, medan brukspatronen och. Miranda voro
borta, sammanträdde festkomiten, sedan pastorn äfven
blifvit inbjuden. Kaffet bars ned i en berså och
der skulle saken afhandlas.
»Mitt herrskap», sade kusin Fritz, »ni veta alla af
hvilken anledning vi samlats här. Min förtjusande
kusin, Miranda Stålborg, fyller aderton år, tjusande
ålder, om tisdag. Det är min farbrors, min egen,
fröken Storks och, jag är öfvertygad derom, hela
det öfriga universums varmaste önskan att fira denna
dag så festligt som möjligt. Jag följer endast mitt
hjertas ingifvelse, då jag gör detta förslag, och
jag hoppas edra hjertan skola gifva sitt bifall.»
»Ja, ja, ja!» jublade pastorn och landtmätaren med
en glöd och en uppriktighet, som väckte kusin Fritz’
förvåning. Han fortsatte dock, ehuru med något mindre
entusiasm:
»Frågan för i dag, mitt herrskap, är, huru vi skola
arrangera denna fest, så att den kan blifva värdig
dess föremål.»
»Ack, ja,» sade fröken Elfrida, »låtom oss uppbjuda
vår förmåga, vårt snille, om jag så får säga, och
skapa något underbart vackert, något, som slår aii på
ett aderton-årigt hjerta! Men icke något barnsligt,
utan något tänkvärdt, något, som kan lemna ett minne
efter sig. Miranda är ung, men ändock icke barn, kom
ihåg, mina herrar: Barn i går, i dag du qvinna är."
»Så sannt, fröken Stork, så sannt! Ack, så
sannt! Ja> det är det visst, det!» sade pastorn och
suckade. »Fröken Stork», fortsatte han, »har då en
beläsenhet, som jag af-undas. Men att fröken så väl
kan passa in sina litterära minnen, beror på, att det
ej kan vara länge sedan fröken kunde tillämpa dessa
vackra ord på sig sjelf.»
»Åh, herr pastor!» och en varm rodnad färgade frökens
i normalt tillstånd något gulaktiga kinder.
»Det var mig en tilltagsen prest», hviskade ingeniören
till löjtnant Brand; »och han, som ändå har kyrkboken
att tillgå!»
»Mitt herrskap», återtog kusin Fritz, »för att
få något sammanhang och någon ordning i våra"
förhandlingar föreslår jag, att vi anhålla hos fröken
Stork att blifva vår ordförande. Hon har ordet i
sin makt (en half bugning med sänkta ögonlock från
fröken), och vi skola under hennes egid undvika mycket
onödigt prat och kanske också mycket onödigt väsen,
som kan störa oss och afvända oss från målet.»
»Men, löjtnant Stålborg», sade Elfrida, »då blir det i
alla fall ’glädjens väsen’, som det så vackert heter
i Oxenstjernas ’helsning till solen’.»
»Jag biträder löjtnantens förslag», sade pastorn. »Yi
också», svarade de bägge andra herrarna, och
ingeniören .gick ut efter en flätad karmstol, i
hvilken fröken ombads att taga plats.
»Mina herrar, till saken! Jag föreslår», sade
ordföranden, »att vi dricka kaffe födelsedagens morgon
här i bersån, den är rymlig och bra. Ät den här sidan,
som har höga träd, hänga vi upp en fonddekoration,
som ingeniören nog är så god och ritar åt oss, och
den bör föreställa till exempel en Amor med alla
sina pilar qvar i kogret och som strör rosor för
Mirandas fötter.»
"Låt bevingad Amor fara; En som inga vingar har, Ingen
bindel, ingen snara . Stannar i lians ställe qvar",
citerade ingeniören frökens favoritskald.
»Hvad skulle det vara för en Amor, öm jag får fråga?»
sade kusin Fritz, något röd i ansigtet.
Fisclier.
(Forts. fr. sid. 3.)
»Det får du fråga fröken Miranda om», svarade Block.
»Se så», sade Brand, »låt oss återgå till ämnet. Jag
får öppet bekänna, att Amor i fonden just icke slår
an på mig heller; fröken torde ursäkta, Skulle icke i
stället en bergvägg, ur hvilken bergakungen framträder
med en lyckönskan, vara lämplig?»
»Eller», sade ingeniören, »ett vackert, leende
landskap, böljande sädesfält, en mjuk gräsmatta ...»
»Med en landtmätare på», föreslog kusin Fritz.
»Skulle inte ett kyrktorn taga sig bättre ut?»
frågade fröken oskyldigt.
»Med komminister?»
»Nej, men med . prostgården i bakgrunden; det vore
idylliskt», sade pastorn.
s »Statskyrkan är pretentiös, tror jag.» Kusin Fritz
började blifva förarglig; förmodligen ansåg han det
alldeles obe-höfligt, att pastorn eller ingeniören
skulle bilda något slags staffage i Mirandas födelse
dagstan1 a. »Yi tyckas icke», fortsatte han, »kunna
enas om dekorationen, låt oss derför helt enkelt
sätta upp Mirandas namnchiffer och datum, omgifvet af
passande emblemer. För öfrigt kunna vi ju. anstalta
ett festtåg i olika afdelningar, hvilkas anförare
helsa festens älskvärda föremål.»
»Ja, det blir bra», sade fröken Elfrida.
De öfriga gillade också förslaget, hvilket sålunda
antogs.
Löjtnant Brand åtog sig att vara regissör och de
öfriga medlemmarna af festkomiten skulle blifva
anförare för de olika afdelningarna i tåget.
Fröken Elfrida ämnade uppträda i spetsen för ett antal
rosenliransade jungfrur och hemta Miranda vid stora
trappan samt sedermera blomsterströ hennes väg ned
till bersån, under af sjungande af en hymn, hvilken
Elfrida Stork sjelf blygsamt åtog sig att författa.
Kusin Fritz skulle uppträda i skogsgudens gestalt
och bringa rika håfvor från sitt herradömme. Gillades
också.
Ingeniören skulle rita fonddekorationen och slapp
derför deltaga i festtåget, mycket mot sin egen
mening, hvilken han likväl icke ville allt för
skärpt framhålla, för att ej väcka kusin Fritz’
endast ytterst lätt’ slumrande misstankar.
Pastorn ville ej vara med om något så verldsligt, som
en utklädnad, hvarför han anhöll att få uppträda med
en pa-rentation, som han uttryckte sig, och pressa
i sin tjenst de båda bokhållarna och studenten,
hvilka i högtidsdrägt borde stå tre steg bakom honom
och, liksom strecket under en rad i ett manuskript,
framhålla, att den borde kursiveras. För öfrigt skulle
de tiga som Egyptens prester och endast bocka sig,
när festtalaren gjorde det. Gillades med acklamation.
Saken var nu uppgjord och man kom öfverens, att de,
som åtagit sig de olika belåningarna till Miranda,
skulle författa dessa, utan att festkomiten behöfde
utöfva, någon ’slags censur deröfver.
»Yänta, mitt herrskap», sade pastorn, »jag fick
en annan tanke, som jag tror är lämpligare än den
jag nyss underställde er pröfning. Det synes mig
olämpligt, att de tre herrarna icke skola göra annat
än stå bakom mig; jag anhåller derför att i stället få
ordna min plan litet mera i öfverensstämmelse med de
gamle grekernas chorös. Hvad säger fröken ordföranden
och herrarna derom?»
»Ypperligt, herr pastor», sade ingeniören, »men ni
får icke glömma musiken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
