Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En beslutsam qvinna. Teckning efter verkligheten af Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teckning efter verkligheten af G-ubben Noacia.
var en kulen höstafton för många år sedan, som mor
Annika i Löthbacken satt ensam i torpstugan och band
på nät, ty hon var skicklig till alla slags sysslor,
den qvinnan. Hon väntade med otålighet på mannen, som
i dag skulle komma hem från ett sågverk i närheten,
dit han begifvit sig, för att intjena penningar till
lösande af ett utmätningsutslag, som han hade på
halsen och till hvars gäldande länsmannen nyligen
p an tfor skrif vit makarnas lilla lösörebo, med
hotelse att utlysa exekutiv auktion, om ej li-qvid
allra snarast följde.
Medan gumman binder på sitt nät, vilja vi litet
närmare se oss om i stugan, samt äfven meddela ett
och annat om makarnas förflutna lif.
Stugan är snygg och putsad och väggarna äro
full-klistrade med fullskrifna ark stämpladt
papper. Se vi närmare efter, hvad dessa innehålla, så
finna vi genast, att de äro utslag i skuldfordringsmål
och undertecknade med dåvarande landshöfdingen
i Gefleborgs län, Erik Eriksson Sparres tydligt
utskrifna namn. Det är således icke så få gånger,
som torpfolket varit utsatt för exekutorns mindre
angenäma påhelsningar, eftersom stugan från golf
till tak är klädd med dylik, mindre vanlig grannlåt;
men mor Annika var en praktisk qvinna och klistrade
upp de inlösta papperen, hvartefter de kommo, hellre
än att köpa Jönköpings-taflor, såsom annars bruket
var den tiden. Det ena var så godt som det andra,
mente hon, och dess flera utmätningsutslag, dess
mindre väggdrag - en klen tröst visserligen, men den
var dock onekligen bättre än ingen, och gumman Annika
hade fått pröfva tillräckligt af lifvets bitterhet,
för att kunna nöja sig med litet.
Det var för resten en högst märkvärdig gumma, denna
Annika i Löthbacken. Hon var ovanligt reslig och
starkt byggd och talade med stark, manlig stämma,
hvilket gifvit folkhumorn anledning att titulera
henne »majoren». Detta förargade henne mycket, men
»om hon något fick, så kunde hon ock ge något igen",
och det med besked, ty hon var också mycket munvig. En
gång kom dock den ovanliga titeln henne till gagn,
och medan vi nu vänta på mannens hemkomst, tillåta
vi oss berätta den lilla anekdoten.
Det var inqvartering af soldater i byn och som det
var rastedag, stodo soldaterna gruppvis på hvar sin
gårdsplan skämtande med flickorna, der dessa kommo
och gingo, för att se på den militära ståten.
Gumman Annika hade också i något ärende kommit till
en af inqvarteringsgårdarna, och det dröjde ej länge,
innan hon var i full ordstrid med en spefull vice
korporal, som föreslog henne att gå in vid regementet,
der hon på grund af sitt martialiska utseende snart
borde avancera. Gårdsfolket och andra af byfolket
åhörde med intresse de snabbt vexlande replikerna i
den allt lifligare ordstriden, men segern kunde på
länge ej tillerkännas någondera. Slutligen tillföll
den dock mor Annika, som på den unge korporalens
anmärkning, att hon -borde hysa mera respekt för en
militär af hans rang, genast svarade:
»Jag är major, jag, du, det är mer det, du!»
Saken förklarades, och den munvige korporalen blef
utskrattad. Men detta var också den enda gång gumman,
åberopade sig på sin annars så förargliga titel. Yi
finna dock redan här en yttring af den aldrig svikande
beslutsamhet, som i allt karaktäriserade henne.
Men mor Annika var äfven skicklig i andra idrotter,
än att munhuggas. Yxan kunde hon föra som den bästa
timmerman och mången gång hade man sett henne gå
med lien i kapp med den snällaste och uthålligaste
»slåttare». Utanför stugan stod en grupp höga björkar,
och då Annika märkte att orrar vintertiden ofta slogo
ned der, för att äta björkknopp, skaffade hon sig på
en auktion en gammal lodbössa, den hon snart
lärde sig handtera. Mången stolt orre fick ’ derefter
sätta lifvet till, och denna slags jagt föll sig så
mycket beqvämare, som gumman blott behöfde glänta
litet på stugdörren, för att få stöd för bössan mot
dörrposten. De på detta sätt fällda fåglarna bytte hon
bort till en landthandlande mot kaffe och socker. Men
äfven i denna punkt var hon be-slutsam, ty slogo
orrarna ej till i björkdungen, så undvar gumman helt
enkelt kaffetåren. Om somrarna fiskade hon med ålref
i den närbelägna sjön och hade alltid tur, fastän ref
ven mången gång låg i tusen bugter, till följd deraf,
att hon var ensam om att både lägga ut och vittja. De
stora ålarna sålde hon till »herrskapet» och kunde då
äfven köpa kaffe-, de mindre och annan fisk torkade
eller saltade hon för vinterbehofvet. Nät och not
kunde hon binda snabbare, än någon annan, och kunde
således äfven derigenom skaffa sig någon inkomst.
Allt bränsle för vint erbehof vet högg hon sjelf
och drog hem från skogen, dit hon hade en god half
mil. Det lilla torpet skötte hon ensam och spände
sig sjelf för harf och bill, när den lilla åkertegen
eller potatislandet skulle luckras. Mången förbi
vandrande stannade vid denna egendomliga syn och kunde
ej nog förvånas öfver hennes för en qvinna oerhörda
kroppsstyrka och okufliga energi.
l de efter allmänt begrepp rent qvinliga hemsysslorna,
såsom spanad, väfnad med mera, var »majoren» deremot
mindre hemmastadd, åtminstone icke så, att hon kunde
kallas skicklig. Hon inlät sig heller aldrig i täflan
på detta område med andra qvinnor, men hon kunde dock
skryta med, att allt sedan hennes giftermål icke en
enda bit lärft behöft köpas, vare sig för hennes eget
eller för mannens behof. Det var väl något groft,
detta lärft, som hon sjelf tillverkat, men så var det
också så mycket starkare. Stickstrumpan hade hon i
sommartid med sig på sjön, då hon satt i vass-brynet
och metade småfisk, och ville det ej nappa, så gick
det raskt undan äfven med den.
Gumman var gudfruktig, men gick mera sällan i kyrkan,
af hvilket skäl vet man icke. Hon satt om söndagarna
hemma och stafvade sig fram i bibeln och hon fann
sig nöjd och stärkt med en så enkel gudstjenst.
En gång uppträdde hon dock i templet på ett sätt,
som icke kunde undgå att ådraga henne de församlades
odelade uppmärksamhet,
Händelsen var denna:
Genom mannens slarf hade gumman åter den gången hotats
att mista sitt lilla bohag, men i sista stunden,
på söndagsmorgonen, sedan auktionskungörelsen
af exekutor sedan var nedsänd till kyrkan för
att der uppläsas, fick hon hjelp af en granne och
skyndade att få utslaget qvitteradt. Kungörelsen var
emellertid afsänd till kyrkan, och det gällde nu att
förhindra dess uppläsande. Hon fick emellertid ett
återtagnings-bevis från länsmannen, men allt detta
tog tid, och då Annika inträdde i sakristian för att
återfå kungörelsen, var gudstjensten redan slut och
läsningen af länskungörelserna och andra publikationer
börjad. Klockaren vågade icke göra något åt saken,
men Annika blef ej förlägen för det. Hon gick ut i
kyrkan, ställde sig i korsgången och väntade tåligt
till hennes tur skulle komma. Den kom ock med den
fatala kungörelsen, men knappast hade gumman fått
klart för sig detta, förr än hon med det qvitterade
utslaget i hand med sin starkaste röst utropade:
»Ta’ tebakars de7 der, ta’ tebakars, säjer jag! Här
är qvitto!»
Presten, som kände henne, slutade också ögonblickligen
läsningen, hvarefter »majoren», obekymrad om
församlingens känslor, lugnt aflägsnade sig.
Till Annikas egenheter hörde, att hon för hvart
utslag, som kom, aldrig nöjde sig med exekutors
försäkran, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
