Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XCVIII. Nils Johan Olsson Blommér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11
se ned på vetandet, såsom en allt för tyngande ballast för
fantasiens lätta speljakt; han insåg, att om också icke precis
bildningen skapar konstnären, så blir dock utan denna hans
utveckling lätt skef, hans konst lätt haltlös och alltid af vida
mindre värde, än om kunskap och vett odlat hans såväl
förstånd, som fantasi. I synnerhet egnade han sig med ifver åt
fosterlandets historia, åt de nordiska fornsagorna och myterna.
Åren 1845-46 deltog han i täflingen om akademiens
prismedaljer och lyckades. Prisämnena voro "Moses
beskyddande Raguels döttrar» och »Heimdal återställande åt Freja
smycket Brising», hvilka båda taflor inköptes af
konstföreningen. Året derpå erhöll han akademiens högsta belöning,
kungliga medaljen, och fick på grund deraf akademiens
stipendium till en studieresa utrikes. År 1848 lemnade han
fäderneslandet, tretiotvå år gammal. Han skulle aldrig återse det mera.
Först ställde han sin färd till Dresden och sedan till
Paris, der han vistades till 1850. Ptedan första året mottog
han här akademiens kallelse till agre. Under de blodiga
Junidagarna 1848 var han just sysselsatt med den tafla, som
först skulle i högre grad rikta den svenska allmänhetens
uppmärksamhet på honom: Elfdrömmen. Knappast hörde han
de dånande gevärssalvorna på gatorna omkring honom,
knappast såg han bajonetternas hemska glitter-, vana, ljusa elfvor
sväfvade i stället för hans fantasis ögon. Det såg ut, som
skulle de väldiga böljslag, hvilka då som bäst upprörde
verlds-historiens haf, aldrig hittat fram till det lilla hus, der han då
bodde till venster om Champs Elysées, icke långt från F Are
de triomphe de 1’étoile. Verldshändelserna hade inför hans
ögon någon betydelse endast derigenom, att de störde hans
studier i Louvrens rika salar, der han eljest plägade sitta
och kopiera någon gammal mästare. För honom var hans
’konst och hans fosterland allt-, resten rörde honom föga.
Från Paris vände han sig 1850 till Italien, der han,
oafsedt längre besök i Florens och Neapel, företrädesvis
uppehöll sig i Rom. Förutom »det betlehemitiska barnamordet»,
en tafla, hvilkens dramatiska, energiska patos vida skiljer den
från hans öfriga blida och stillsamma kompositioner, hemsände
han härifrån »Loke och Sigyn», samma tacksamma motiv,
som senare blifvit behandladt af M. E. Winge (i vårt
nationalmuseum) och af norrmannen Oskar Wergeland (å
utställningen i Göteborg 1881) samt »Freja sökande sin make». I
valet af dessa bada senare motiv, hvilka båda förherrliga
den äktenskapliga kärleken hos qvinnan, uttalar sig onekligen
en erotisk stämning, och denna får sin naturliga förklaring,
då vi få veta, att han målade dessa bilder, under det hans
tankar lekte på det lyckliga hem, han snart ämnade skapa
sig vid sidan af en älskad maka.
Redan under sin Stockholmstid hade han haft till elev
en ung, finsk målarinna, Edla Gustafva Jan&son - henne
hemtade han nu 1852 i Venedig och förde till Rom, der hon i
November blef hans brud.* Men hans lycka var kortvarig.
Vid besöket i Venedig hade han den 17 November, under
det han i Dogepalatset kopierade de venetianska mästarnas
storverk, ådragit sig en svårare förkylning. En bröstsjukdom
lade honom på sjuksängen - läkarens konst och än mer
hans bruds trägna omsorger lyckades dock återställa honom
till lifvet. Man trodde honom fullständigt botad, då ett par
månader efter hans bröllop i Rom en lungböld, som läkaren
icke vetat af, plötsligen brast, den l Februari - och få
timmar derefter var hans unga hustru enka. Han var då föga
mer än tretiosex år. Hans lik ledsagades till grafven af den
dåvarande skandinaviska konstnärskolonien i Rom. När han
dog, hade akademien i Stockholm för afsigt att hemkalla den
rikt begåfvade konstnären och fästa honom vid hemlandet,
såsom professor i teckning. En högre myndighet hade gått
akademien i förväg och »hemkallat» honom till skönhetens
eviga urhem.
Hans lefnadsbana var kort och de verk, han lemnat
efter sig (förutom porträtterna, hvilka vi här alldeles lemna
å sido), äro kke många. De bästa bland dem finnas
litografiskt återgifna i planschverket »Blommérs Taflor» (Sthlm
1854). En af dem framställer ett bibliskt ämne: »Det
betlehemitiska barnamordet»-, alla de öfriga hemta sitt stoff från
den nordiska sagoverlden. De senare låta naturligast dela
sig i tvänne grupper. Den ena gruppen omfattar scener ur
den fornnordiska gudaverlden. Det skulle nog vara frestande
att här dels följa vår konsts riktning på fornnordiska
sagostoffet allt ifrån skalden P. H. Lings - föreläsningar i denna
fråga i Stockholm åren 1814-17 och »Götiska förbundets»
märkliga utställning af »arbeten efter fornnordiska
mytologien» 1818, dels också yttra våra egna tankar i frågan om
denna mytologis större eller mindre lämplighet för konsten,
hvilken lämplighet Geijers afhandling i 7:de häftet af »Iduna»
velat förneka-, men detta skulle föra oss vida längre, än
det oss tillmätta utrymmet tillåter. Här må vara nog att
nämna, att Blommér på detta område inom måleriet, liksom
C. G. Qvarnström inom skulpturen (Idun, Idun bortföres af
jätten Tjasse i örnhamn, Loke och Höder, Uller m. fl.), bildar
den vigtiga mellanlänken mellan den äldsta generationen,
representerad af B. E. Fogelberg (Odin, Tor och Balder i
Nationalmuseum, af hvilka de båda första, om också blott i
skisser, redan deltogo i utställningen 1818), J. G. Sandberg
(Valkyrjor, tafla i olja 1818), C. J. Wahlbom (teckningar till
Lings Åsarna)** m. fl., å ena sidan samt-å andra sidan den
yngre generationen, representerad af målarna M. E. Winge
och J. A. Malmström, bildhuggaren Alexander Carlson (f 1879,
Baldersbålet) m. fl.
Det första uppslaget till bilder ur den fornnordiska
gudaverlden gafs honom utifrån, i 1846 års akademiska
prisämne: Heimdal lemnar smycket Brising åt Freja. Till hans
äldre arbeten hör också utan tvifvel Brage och Idun, medan
deremot Loke och Sigyn samt Freja tillhöra hans senaste år.
Den bästa inom denna grupp är onekligen Freja, hvilken nu
tillhör Nationalmuseum (n:r 1,198). Vår kärleksgudinna, åt
hvilken Blommér lyckats gifva en särdeles älsklig, rent
nordisk typ, sitter här, prydd med skönhetssmycket Brising, i sin
med kattor förspända char, ornsväfvad af täcka ljusalfer.
Längtande spanar hennes öga i fjärran efter hennes
försvunne make Od. Ett, som vi tyckt oss finna, gemensamt
drag i alla Blommérs qvinnoansigten - de något uppdragna
mungiporna -och som gifver åt dessa något »sött», hvilket
förmodligen låg i tidens anda, är här mindre betonadt, än
eljest är fallet, och kanske också här mera på sin plats. \
Det är dock inom den andra gruppen, Blommér, efter
vårt förmenande, hår sin egentliga betydelse. Här har han
hemtat sitt stoff och sin inspiration från den nordiska
folktron om dessa mystiska väsen, som i ljusa sommarnätter
befolka våra skogar, ängar, sjöar och elf v ar. Det är folkvisans
vemodiga, så innerligt tilltalande romantik, hvaraf vi här i
färgen tycka oss se en återklang. Egendomligt nog, tyckes en
sådan fridfull stämning hafva fyllt honom under hela den tid,
han vistades i det då så oroliga och uppskakade Paris. Alla
de taflor, som höra hit, målade han nämriligen der. En af
dessa visar oss Ågir med sina döttrar, nu i Nationalmuseum
(n:r 1,197). I månskenet leka här på det af stormen
upprörda vattnet hafvets ljuslockiga mor kring sin åldrige fader
och lyssna på hans strängaspel. Deras mjuka höftlinier
smälta der och hvar fint tillsammans med böljornas konturer.
Blommérs älsklingar voro dock elfvorna, dessa ättlingar
af våra urfäders ljusalfer, genom hvilka redan »kristendommen
tyckes blicka in i den fornnordiska mytverlden». I »Elfdrömmen»
visar han oss en yngling i 1500-talets kostym, slumrande
under en lummig bok. Det är natt. Öfver horisonten synes
till höger morgongryningens första strimma. Vid hans huf-
* För dem af våra läsare, som i H. Hof bergs Svenskt Biografiskt Handlexikon (1876) finna afvikande data för B:s bröllop ("Febr.")
och död ("kort efter sitt bröllop") och deraf tro, att vi gjort oss skyldiga till ett misstag, få vi till vårt eget försvar påpeka, att det är
Biograf. Handlexikon, som härutinnan begått misstaget, utan tvifvel uppkommet af ett väl flygtigt genomläsande af artikeln Blommér i
det äldre Biogr. Lex. ’
** Ehuru alla dessa tre öfverlefde Blommér, tillhörde de dock i sina hithörande kompositioner den äldsta generationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
