Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndomsminnen. - I Lübeck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regelbundet hvarannan söndag, trots den långa vägen och
trots de några och sjutio åren. Efter gudstjensten följer
han med far och mor hem till vårt, och när han ätit middag
med oss, följa mina systrar och jag honom halfvägs mot
hemmet. Han är en mycket klok, gammal man och Mr små
grå Mr med heder.
Mormor och jag äro ensamma hemma. Jag har på min
lott fått bitillsynen, hvilken icke är så särdeles lätt. Våra
bin äro nämnligen en smula egendomliga, äfven de. De äro
högtfarande, men fara likväl aldrig längre, än deras egna
vingar bära. När grannarnas bin svärma, sätta de sig på
en kardborrebuske, ett potatisstånd eller allra högst på en
trädstam. Yåra deremot skola alltid upp i toppen af en fura
eller en björk, om de sätta sig. Ibland begifva de sig liksom
ut på upptäcktsfärd, hela svärmen, och bäst det är, får man
se dem som små svarta prickar i - det blå. Tag dem sedan
den som kan! Derför, så snart man märker att de söka
himmelen, i stället för att slå sig till rö i någon krona,
springer man efter dem och kastar jord och sand så högt,
att de få det på vingarna, och då sänka de sig genast.
Lifvet tillämpar ibland samma sänkningsmetod på andra
bevingade. Bäst färden går i det klara blå, bäst strålarna
falla på vingen och de nära eller fjärran ängarna locka med
sina blommors doft, smattrar en skur af »jord" öfver den
högtfarande, och han sänker sig, för att kräla som en mask
i gruset, men för att lyfta sig åter, då krafterna växt och
stormen hjelpt till att frigöra vingarna från stoftet.
Under dylika små tankeutflygter springa vi till skogs
en stund. Mormor sitter och läser i Linderoths postilla och
vill då helst vara ensam. Bien svärma väl icke ännu på
en timme, men om så skulle hända, kunna vi lätt se dem
mellan trädstammarna från vår leksal eller skolsal - hur
man vill kalla det.
Inne i skogen, endast ett par stenkast från hemmet,
hafva vi nämnligen en den allra vackraste sal, dit vi gå
eller springa, allt som det faller sig, så snart vi hafva en
ledig stund. Mellan två ensliga bokar, hvilkas runda kronor
äro så täta, att knappt den stridaste skur tränger igenom
dem, hafva vi egenhändigt gjort oss en mossbänk, en
skolbänk. Så ljufligt det är, att ostörd få sitta der och
mottaga undervisning kostnadsfritt af blommor och strålar, af
mossa och ljung, af suset i skogen och af tystnaden! Det
talar väldeligen, allt det der, för den, som af naturen fått
en smula språksinne, och det märkvärdiga är, att för hvarje
gång, man hör det, tycker man sig vilja sjunga en ny visa
och gör det också, äfven om den, som det ibland händer,
sjunges blott i hjertat. Mor har ofta sjungit på det viset,
då hon var ung - har hon sagt mig, fast hon icke talar om
det för hvem som helst. Morfar sjöng visst så förut. Jag
har vant mig att kläda känslorna i ord; drägten är mycket
enformig, men det gör ingenting, ty hvarken bofinkar eller
trastar eller ekorrarna, som taga skutt mellan trädtopparna,
förstå sig på att bedömma den, och andra höra den väl
icke. Jag må undra, om mormor läst predikan än ...
Små, lätta skyar segla högt öfver skogen utåt hafvet.
Med silfversegel och med guld till last,,
De gå mot fjärran, utan rö och rast.
Hvad varder af dem i det tomma blå,
Förr’n dagen släcks och qvällen faller på?
Skall något öga gifva på dem akt,
Skall vandrar’n fägna sig åt deras prakt?
Skall någon ^olbränd fläck på ödslig hed
Få grönska åter, der de falla ned?
Jag vet just ej, hvarför jag frågar oså,
Men, skyar likt, i hjertat tankar gå.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
