Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandemar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
102
vi så mycket artigare af "Bachus ’skalkandes i yran’ och
Kupido, lilla knubben^, med flera, de flesta stående på ett
ben och seende så innerligt gladlynta ut, att man nästan
glömmer betrakta, som sig bör, detta Versailles i miniatyr.
Taflan är i sanning förtrollande! Alla dessa hvita bildstoder
teckna sig bjert mot den åldriga byggnaden och den gröna
omgifningen och utgöra tillsammans med de höga, till
pyramider formade granarna, de klippta häckarna, de rika,
smakfullt anlagda blomstergrupperna, alltsammans på ömse sidor
omgifvet af femdubbla rader af vördnadsvärda lindar, ett
fulländadt helt af hänförande behag. Man har svårt att se
denna sällsynta, väl bibehållna franska stil från Ludvig den
fjortondes tid, utan att tänka sig gångar och alléer hvimlande
af artiga hofmän i sina brokiga drägter, med peruker och
rätt utstående värjor, samt damer i högklackade skor och
tunga, släpande rober af tjock brokad. Ja, allt talar om
förgångna tider - men de äro nu flydda och för oss står en
lefvande, skön verklighet. Från de skuggiga alléerna, som
sträcka sig ned mot hafsstranden, kommer man på östra
sidan in i en förtjusande park i engelsk stil, hvars gångar
slingra sig mellan vackra gräsmattor och höga, ståtliga träd.
En bro förer oss öfver en kanal på en smal, undangömd
gång ut till det på en enslig holme pittoreskt belägna, så
kallade »Sjötemplet», hvars med otaliga inskrifter öfverhöljda
pelare vittna, att, huru dyster och undangömd platsen än
är, menniskorna dock hafva hittat vägen dit, för att svärma
bort några stunder af sitt lif. Hela denna park är en
lefvande, älsklig poesi! Hvem kan talja alla de leende, de halft
vemodiga drömmar, dessa sorger i rosenrödt, som här drömts
bort! Endast de tysta träden, under hvilka susande kronor
de föddes och dogo, kunna tyda den sagan. - Vill man till
fots tillryggalägga det ej särdeles långa afståndet mellan
Sandemar och Dalarö, erbjuder sig dertill den vackraste väg,
som från parken följer sjöstranden och leder genom skogen
ned i den för sin skönhet så beprisade »Schweizerdalen»
samt öfver de densamma omgifvande klipporna, på hvilkas
branta afsattser man stiger upp till badorten.
På vestra sidan om byggningen är den så kallade
»Djurgården» belägen. Ehuru den vårdande handen här saknas
och naturen, åt sig sjelf lemnad, blifvit mera vild, måste man
dock i lika hög grad tilldela den skönhetens pris. Ett gammalt,
mossbelupet, till undergång lutande tempel kunde nog kanske
berätta åtskilligt om fordna dagars muntra lif, men, ty var, är
den skriften nu så förbleknad. Eran Djurgården kommer
inan under fortsatt vandring på en spång öfver det här nästan
uttorkade vattnet till den högt upp mot skyn sig resande
»Höggarn», hvars skogbeklädda kägla synes vidt omkring
i nejden. Lyckas man att efter ett ganska påkostande och
besvärligt uppstigande komma till dess spets, har man
derifrån den mest hänförande utsigt öfver hafvet med sina
otaliga öar och holmar. Längst bort i fjerran hägrar en blå
töckenrand, som för fosterlandsvänner bör ega stort intresse-,
ty denna rand är Elfsnabben, der Sv.eriges störste konung
steg om bord på sin flotta, för att komma sina betryckta
trosförvandter till hjelp.
Färdas man den tre mil långa land vägen från Stockholm,
gifves rikliga tillfällen att beundra Södertörns herrliga natur,
särdeles under sista delen af vägen, jämnförlig nästan med
Stockholms Djurgård. Vid den så kallade »Öfre gården»
vänder man plötsligt i rät vinkel genom en lång, till större
delen dubbel rad af sekelgamla lindar och ekar ned mot den
slottslika byggnaden, hvars höga, svarta tak visar sig längst
bort i bakgrundan. Redan vid första anblicken finna vi, att
Sandemar är ett gammalt gods. Två små, tärningsformade
paviljonger stå som på vakt framför gården, hvilken ännu
ytterligare omslutes af två envåningsflyglar. Ursprungligen
och till och med för ej lång tid tillbaka hafva dessa alla
varit förenade med den stora byggningen genom ett högt
gallerstängsel med grindar, men detta är nu borttaget. Den
nuvarande hufvudbyggnaden lär på 1600-talet vara flyttad
från Lifland, der den, enligt sägen, förut stått. På södra
sidan beklädd med järnplåt, till skydd mot de starka hafs-
vindarna, är den åt landsidan reveterad och har en höjd af
två våningar. Den framvisar en öppen fyrkant, hvars
mellanrum upptages af tvänne hvarandra mötande stentrappor,
öfverst prydda med fyra kolossala urnor af järn. Vid inträdet
i förstugan fängslas ögat genast af alla de egendomliga
vägg-och takmålningar, som ännu äro bibehållna sedan 1600-talet
och som genomgå hela öfre våningen, till hvilken man
uppstiger på tvänne, med tunga balustrader försedda, trappor.
Man kan ej nog beundra den konstnär, som utfört de
mästerliga takmålningarna med sina mjuka och rika ornamenter.
Grundtonen är i hvarje rum olika, men ornamenterna hållna
i hvitt och grått, Särdeles praktfull är den stora biljardsalen
med sina fyra fenster, sina gobelinstapeter och sin gamla
spisel. Öfver dörrarna hänga troféer af sköldar, harnesk och
gamla vapen. De öfriga rummen i denna våning prydas af
gyllenläderstapeter, gamla skåp och högkarmade stolar med
mera, allt talande om flydda tider. En stor porträttsamling
uppfyller väggarna i de flesta rum. David Klöcker von
Ehren-strahl har, som svärfar till en af ägarna, här lemnat många
och dyrbara minnen efter sig. Bland dessa må nämnas en
mängd familjeporträtt, äfvensom åtskilliga af Sveriges
konungars porträtt i kroppsstorlek, Karl den elfte i
Strumpebands-ordens drägt, konstnärens eget porträtt och
stovakta-rens vid Kungsör, Henrik Finne, under hvilkens bild följande
verser stå:
"Så såg ut stowaktar Henrik Finne,
Som lefde i dubbelt mannaminne
Och tiente i sju konungars tid,
Utan att han leddes dervid,
Ty lian var frisk och mådde altid wäll,
War alltid nöjd och alltid säll.
"VVill du weta hans ålders år,
Se på siffran som bredwid står:
Gammal 136 år 8 månader 17 dagar, född i
Finland 1548 den 13 Januari, död på
Kungsör 1684 den 26 September.
Finne var en stor favorit hos Karl den elfte, som ofta
brukade uppkalla honörn, för att få höra hans berättelser
om de sju konungar, hvilkas regementstid han genomlcfvat,
Han ville ej gerna låta måla af sig, emedan han fått i sitt j
hufvud, att han skulle dö så snart hans afbildning, som en j
annan Henrik Finne, hängdes på vägg. Derför gömde han
sig alltid undan, då Ehrenstrahl kom till Kungsör. Det
lyckades dock konungen att öfverlista Finne, nämnligen en gång,
då den gamle mannen åt frukost på slottet och så rikligt
blef förplägad med vin, att han somnade. Ehrenstrahl
inkallades nu och snart hade han på duken återgifvit gubbens
drag. Men följande dagen inträffade det egendomliga, att
Henrik Finne, utan sjukdom, insomnade, för att aldrig mera
vakna.
Den dyrbaraste taflan af alla, en sällsynt skatt, är dock
en af Santvoort, bärande årtalet 1647. Den är målad på
trä och föreställer en liten flicka i hel figur. Länge ansågs
denna tafla vara af van Dyk, tills, vid en renovation för ett
par år sedan, den rätte mästarens namn kom i dagen. Dick
van Santvoort gick i Eembrandts fotspår, hans alster äro
ytterst sällsynta och saknas i alla Tysklands och
Nederländernas större museer. I Paris lärer en af honom målad
Kristusbild finnas.
Nu några ord om egendommens uppkomst och historia.
Sandemar var ursprungligen en by, som tillhörde Tyska
Orden, i Lifland, hvilkens »kompthur» hade sitt säte på det i
Österhanninge belägna herregodset Årsta. Denna orden sålde
1467 sina här varande egendommar till den ryktbare riddaren
Erik Axelsson (Tott), från hvilken de öfvergingo till brosbarnen
Axel Laurensson och Margaretha Laurensdotter. Denna
sistnämnda förde genom gifte Sandemar till Oxenstiernska slägten.
Riksrådet friherre Gustaf Oxenstiernas enka, grefvinnan Maria
Sophia de la Gardie, hofmästarinna hos drottning Christina,
bortbytte den 16 Maj 1671 denna af tvänne hemman
bestående by till dåvarande kammarherren Gabriel Falkenberg
mot två mantal Mörby i Österhannige eller samma socken,
der Sandemar är beläget. Denne Falkenberg bildade Sande-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
