Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Furst Serebräny. Historisk roman af grefve Alexis Tolstoy. Öfversättning af C. Ludv. Törnberg. (Forts. fr. sid. 176.) - Indiska visdomsord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Strax, mina herrar, strax! Ack, om jag bara inte vore
så gammal, så skulle jag springa till gästgifvaregården och
hemta er öl och godt vin.»
»Har du då ingenting hemma sjelf?»
»Nej, ingenting, mina herrar, alls ingenting. Hvar skulle
jag fattige man taga det ifrån? Jag har hvarken vin eller
bröd eller foder åt era hästar. Men på gästgifvaregården,
der finns allt i öfverflöd. Der finns ett vin, hvars make man
endast får dricka vid tsarens bord. Hos mig komma ni ej
att trifvas, ärade herrar - icke så mycket som en brödkant
finns det hos mig; men ni äro ju krigsfolk, och då kan man
för en gång berga sig utan aftonmåltid. Era hästar få nöja
sig med gräset, som växer här omkring ... Det är bara en
ledsam sak med gräset här - det är af sådan beskaffenhet,
att om en häst äter deraf, så sväller han upp som ett berg.
Han sväller och sväller, och så spricker han.»
»Må f-n ta dig, gamle olycksfågel! Du önskar väl, att
våra hästar också skola spricka?»
»Nej, Gud bevare mig för det, mina herrar! Man kan
ju binda hästarna, så att de ej afbeta gräset; en natt går
snart förbi. Och er, mina herrar, ber jag ödmjukast att med
er närvaro hedra min boning, fast der inne hvarken finns hö
eller halm, utan endast nakna marken. Det är inte här som
på gästgifvaregården. Glöm bara inte att, innan ni somna, läsa
den bön, som skyddar mot nattliga syner - det är inte alldeles
fritt för spöken här.»
»Ack, du hin ondes slägting, åt fanders med både dig
och ditt hus - det vore just ett skönt nattqvarter! Gossar,
låt oss gå till gästgifvaregården! Är den långt borta, gubbe?»
»Den ligger alldeles i närheten, mina herrar, alldeles i
närheten. Se här, denna stig måste ni färdas, och när ni
hunnit fram till landsvägen, så vik af till venster - då ha’ ni
bara en knapp verst att tillryggalägga, för att komma till
gästgifvaregården.»
»Låt oss bryta upp», sade opritschnikerna.
Vjäsemski var fortfarande sanslös. Tjenarna upplyfte
honom försigtigt och bortburo honom på den improviserade
båren. Opritschnikerna stego till häst och följde dem. Så
snart tjenarna och ryttartruppen hade aflägsnat sig och ingen
mensklig stämma mer förnams i skogen, öppnade gubben qvarnen
och sade:
»Bojarinja, de äro borta - kom hit in i stugan. Ack,
mitt arma, förskräckta bi, så du har måst gömma dig! Kom
hit in i stugan, min lilla dufva, här är det mer angenämt.»
Han lade frisk mossa i ett af stugans hörn, tände på
ett ljus och ställde ett trästop med honungsvatten, hvari låg
ett stycke bröd, framför Helena.
»Ät och drick på din välgång, bojarinja», sade han med
en djup bugning. »På ögonblicket skall jag också hemta
dig vin.»
Han skyndade tillbaka till qvarnen och hemtade en stor
flaska samt en bägare.
»Din skål, bojarinja!»
I sin egenskap af värd i huset tömde gubben den första
bägaren. Vinet gjorde honom munter.
»Drick, bojarinja», sade han, »nu behöfver du inte mer
vara rädd för någon. De ha’ gett sig ut att söka upp
gästgifvargården - frågan är bara, om de få reda på den eller
ej. I alla fall komma de ej tillbaka hit, ty en sådan väg
har jag låtit dem draga bort - ha, ha, ha! Men hvarför
smakar du inte på vinet, bojarinja? Nå ja, låt det stå, det
är bara strunt - spotta åt det-, jag skall hemta en annan
sort.»
Gubben skyndade åter ut och återvände denna gång med
en liten flaska under armen och en silfverbägare i handen.
»Det här kan kallas för vin», sade han hållande flaskan
öfver bägaren. »Din skål, bojarinja! Detta vin jämnte bägaren
har en riktig hedersman skänkt mig; han heter Persten -
ha, ha, ha! Här i skogen bo en hel del bra karlar, och alla äro
de goda vänner med mig. Ät, bojarinja! Men hvarför smakar
du ej på dessa honungskakor? Det är inte några vanliga
honungskakor - så goda finner du ej på en omkrets af hundra
verst. Och hvarför det? Jo, derför att jag bättre än andra
förstår mig på biskötsel. Jag är inte någon vanlig menniska,
jag. Hvarje sommar kastar jag den bästa bikupan i träsket
åt vattenanden och säger: ’Der har du, det är för dig, far
lille, ät upp den!’ Ha ha ha! Och han, bojarinja - Gud
behålle honom vid god helsa! - han vaktar i ersättning de
andra bikuporna åt mig. Från honom härstamma ju bien i
sjelfva verket. En dag, då hans häst var trött, kastade han
den i ett träsk, och så uppstodo bien af den hästen. Ser du,
fiskarena kastade ut sina nät och drogo upp bin i stället för
fiskar. Ack, bojarinja, du äter så litet och dricker nästan
ingenting! Men få se, om jag ej nödgar dig att smaka på
detta vin ... hör på, bojarinja, din skål - ha, ha, ha! Furstens
skål... furstens - ha, ha, ha!-jag menar inte den andre,
utan Serebräny. Gud bevare honom vid helsa och godt lynne!
Har du sett, hur han har tilltygat den andre - jag menar
Vjäsemski? Och den der bojaren Druschina - ha, ha, ha! Hans
skål, bojarinja! Du håller dig gömd här två, tre dagar hos
mig, och sedan beger du dig, hvart du vill, antingen till
Druschina eller till Serebräny - det är mig likgiltigt. Din skål!»
Den druckne mjölnarens tal gjorde ett egendomligt pinsamt
intryck på Helena. Han tycktes känna hennes hemligaste
tankar - det var, som om han kunde läsa i hennes hjerta.
Ljuset på väggen kastade ett klart sken på hans skrynkliga
ansigte; hans ögon voro förslöade af ruset, och dock tycktes
de kunna genomskåda Helena ända in i själen. På nytt greps
hon af fruktan och började bedja högt.»
»Ha, ha, ha», skrattade mjölnaren, »bed - bed du bara,
bojarinja, det ängslar mig inte. Med böner skrämmer du mig
inte - med rökelse förjagar du mig inte: äfven jag kan mumla
böner - jag är ingen vanlig menniska! Mig känna
vattenandarna och skogsandarna, mig känna sjöjungfrurna och hexorna
och hin ondes mormor - alla känna de mig. Ha, vill du, att
jag skall ropa dem? Schikalu, Likalu!»
»O Gud!» hviskade Helena.
»Schikalu, Likalu! Huru - de komma ännu inte? Nå
vänta bara, så skall jag hemta dem! Bladu!»
Gubben steg upp och raglade ut ur stugan, men hans
osäkerhet på benen var till hälften låtsad. I sin förskräckelse
reglade Helena igen dörren efter honom. Ännu en lång stund
hörde hon mjölnaren tala för sig sjelf.
»Alla känna de mig», upprepade han med allt osäkrare
stämma, »skogsandar och vattenandar och hexor - jag är inte
någon vanlig menniska. Alla känna de mig - Bladu!»
Det föreföll, som om gubben dansade och hoppade i takt.
Derpå ljöd hans stämma mattare; han lade sig ned på marken,
och snart hördes ett ljudligt snarkande, som hela natten igenom
förenade sig med vattenhjulets plaskande. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
