- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
68

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXII. Carl Adolf Agardh, af Alex. Zanders

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lagen och som utstakade den blomsterströdda bana -
i en viss mening tagen - som skulle blifva hans. Den
omkring en fjerdedels mil från hemmet aflägsna
Hallands ås, det närbelägna hafvet med sina alger
och dylikt, de bördiga ängarna långt rundt omkring,
voro allesamman gynnsamma fält för den blifvande
botanisten. När andra barn i köpingen lekte, som
sådana vanligen pläga göra, gick han ensam. Fick han
en blomma, var den nog att sysselsätta honom långa
stunder. Faderns trädgård skänkte honom största nöjet
och nog af göromål.

Hvar ledig stund, som boken lemnade honom,
användes för att der rensa, kratta och vattna,
att uppbinda blommor och ansa buskar. Ändringar
och förbättringar i mängd förrådde redan då det
på sätt och vis omvexlingslystna sinnelaget, som
kännetecknade mannen i en framtid. Barnets fröjd var,
att från detta sitt första experimentalfält handla
efter egen mening. Ingen var stoltare än han, när
en med egna händer uppdragen blomma kunde pryda den
lille trädgårdsmästarens mössa eller jacka. "Det
var triumfatorn med sin lager i smått", säger en
levnadstecknare.

Sedan Agardh rätt kommit in på studiernas område, gick
det ovanligt snabbt med segrarna och framgången. Redan
vid tjugo års ålder bar hans panna lagerkransen och
tvänne år derefter eller år 1807 var han docens i
mathematiken (mätevisJielen, som Per Wieselgren i sin
"Sveriges sköna litteratur" kallar denna vetenskap
med ett äkta svenskt namn). Men Agardh visade äfven
nu tecken till- lust för hastiga öfvergångar från ett
ämne till ett annat, som framgent gaf anledning till
rätt mycket tadel mot honom. Från mätevisheten - som
dock alltid qvarstod för honom, som ett älsklingsämne,
som en " själens hvila", för att tala med Cicero
- öfvergick han till naturhistorien, dertill han
troligen var mest danad, hvarför öfvergångslustan
hos honom äenna gång visst icke bör tadlas. Vi
tro för visso, att botaniken derigenom vann mer,
än mathematiken skördat, ifall Agardh qvarstått
i den sednares tjenst. Alltid ansåg han likväl
denna för vetenskapernas vetenskap och delade med
C. J. D:son Hill - den kände geometern i Lund -
åsigten om att mathematiken är den enda vetenskap,
som äger ett verkligt system. Utan mathematisk grund -
yttrade A. ofta - gifves ingen säkerhet i methoden,
i vetandet.

En lycklig omständighet för A. inträffade snart,
hvilken förde honom till hufvudstaden. Här blef han
nämligen lärare i excellensen Engeströms hus, der
naturligtvis det bästa tillfälle erbjöd sig för honom
att uppöfva sina gåfvor för det högre samhällslifvet,
ej att nämna den mångsidigare vetenskapliga riktning,
hans genius der kunde vinna. Umgänget var det
bästa, hufvudstaden då erbjöd, och det vill icke
säga litet. Jlallenberg, Adlerbcth, Sergel, Breda,
Leopold, Berzelius, med flera, utgjorde här hans
sällskapskrets.

Hans redan nu rika kunskapsförråd, ett
fördelaktigt utseende, lefnads- och njutningslust,
språkskickligheten oberäknad, gjorde Agardh
till den lämpligaste umgängesvän till *
Läran om algerna.

C. A. Agardh

sådana personer. Den mesta nyttan drog han kanhända
af den bekante Olof Svarte, som blef hans lärare i
botanik. Sjelf fick han snart med sin egen lärjunge,
Engeström, och dennes moder göra den första utländska
resan.

Emellertid stod hågen åter till den högskola,
hvarifrån han utgått - för befordringeris skull, och
på den behöfde han ej vänta länge. Blott tjugosju år
gammal utnämndes han till professor, något som var
tämligen ovanligt äfven då för tiden, fastän ej så
många examensbarriérer voro att öfver-springa, som
nu, hvarför det då för en begåfvad man oftast gick
med snabbare fart på den lärda vägen. En tillfällig,
en lycklig omständighet åter för Agardh - lycklig
äfven för naturvetenskapen i allmänhet - hjälpte till
härvid. Man började inse, att genom naturhistoriens
stora utveckling en delning af dess professurer vid
våra högskolor var blifven en nödvändighet. Då till
följd af hög ålder Retzius (Anders Johan], stamfadern
för den frejdade svenska naturforskaredynastien,
tog afsked, delades hans professur i ej mindre än
trenne sådana. Agardh fick på sin lott den i botanik
och ekonomi, lyckligare än Berzelius, som samtidigt
slogs ur brädet

(vid den kemiska professurens tillsättande) af en
Engeström, hvars hela ryktbarhet blef den, att han
en gång förbigått Europas störste kemist. Fallen
mottog den zoologiska delen, som snart derpå
fick till innehafvare Nordens störste zoolog, Sven
Nilsson. Man ser häraf, att den gamla naturhistoriska
enheten i Lund öfvergick till en treenighet, med idel
ryktbarheter till innehafvare. Bland dessa blef den
förbigångne (Berzelius) snart nog den allra störste,
en vetenskapens jätte, med kemister från hela verlden
till åhörare. Agardh, så glänsande och snillrik
han än var - vi måste erkänna det - var den siste
bland dessa, ty äfven Nilsson var för väldig på sitt
område.

Det dröjde icke länge, förrän Agardh förstod att
höja sin vetenskap till någonting utomordentligt
tilltalande, som drog den studerande ungdomen både
till hans katheder och till hans person. Öfver hans
framställning låg vanligen ett vältalighetens skimmer,
ett poetiskt doft, som, åtminstone efter den tidens
sätt att se saken, stod väl tillsamman med naturläran
och som af honom ofta öfvergöts vida torrare ämnen,
dem han behandlade. Länge mindes man hans tal på
första Maj hvarje år, hvilka för hela högskolan
utgjorde4 glanspunkten på den efterlängtade festdagen,
der blomsterkungen tolkade våren och den upplefvande,
lifvande naturen, såsom endast han har kunnat göra
det, sedan Linné länge sedan var gången.

Redan i de första åren af sitt naturstudium hade
han hufvudsakligen egnat tanken åt tvänne saker,
tämligen nya i Sverige på den tiden: inom växtriket
var det floran under vattenytan, synnerligast algerna,
samt inom djurverlden in-fusionsdjuren. Studiet
af de förra beredde honom inom ganska kort tid
europeisk ryktbarhet, såsom »algeologiens *
fader". Iakttagelserna på de sednare förde honom
snart till en närmare bekantskap med mikroskopet, utan
hvilket inträde ej vinnes i infusoriernas myllrande
verld. Efter den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free