Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
"Ah, jag fryser aldrig, jag är ung och frisk.»
»Har då gudmor ingenting att lefva af?» »Åh jo,
visst har hon. Hon har ett gammalt trefligt hus,
der vi bo. Och så har hon en son, som är någon
hög herre i Göteborg, och han skickar henne
ibland pengar. Men olyckan är, att han lemnade
några skulder efter sig, när han for, och de ha’ vändt
sig till gudmor om betalningen. Hon är så rädd,
att han skall öfverarbeta sig, om han på-minnes derom,
och så vill hon ej, att ett ondt ord skall sägas om
honom här, derför betalar hon så småningom.»
»De uslingarna», mumlade mannen mellan tänderna. »Och
Brigitta vet, att detta är hennes högsta glädje,
derför nänns hon inte bedja gudmor om pengar, utan
säger att allting räcker mycket längre, än det
räcker, och ibland är det alldeles slut, liksom i
afton.»
»Om jag skulle skrifva en bok till mina taflor, vet
ni, hvad jag skulle skrifva om?» sade hon efter några
ögonblicks tystnad.
»Nej, låt höra!»
»Jag skulle skrifva om dikesrenen och åkerråttan, om
granhagen och ekorren, om den lilla, vackra snöripan
och taltrasten, om trollsländorna, som fara fram öfver
vattnet, om myrstacken och humleboet, om tusen saker,
som jag känner till. Men allt det .der är så simpelt,
fast det är det enda, jag vet något om.»
»Det duger nog att skrifva om, tänker jag.» »Åh,
det är ju bara skämt, förstår ni väl, jag skrifver
dessutom så illa. Ingen har lärt mig något.»
»Ni vill väl icke inbilla mig, att ingen har lärt er
rita.» »Med ritningen är det en annan sak. Det bodde
en ung herre i vindsrummet der hemma. Ni skall veta,
att gudmor rår sjelf om det gamla huset och gården
och almarna. Ack, det sade jag ju nyss! Denne herre
var målare, stackare - han hungrade och arbetade. En
afton fann Brigitta honom afsvimmad på sitt rum, han
hade icke ätit på tvänne dagar. Då erbjöd gudmor honom
att äta hos oss. Han fick händelsevis se mina små
ritningar och han erbjöd sig att undervisa mig. Ett
helt år arbetade jag för honom. Hvilken rolig tid det
var! Efter den tiden fick han sin stora tafla färdig,
blef prisbelönt och skickades af en snäll och rik
gammal herre, som beskyddar konstnärer, till Rom,
en stad, som ligger långt, långt bort.»
»Och ni har aldrig mer hört af honom sedan dess?»
»Jo, ibland kommer det ett bref med många märken
på, och då talar han om ett underbart skönt land,
om sina framgångar och sina förhoppningar, om att
han skall komma hem och bygga ett marmorpalats med
vackra taflor i, och der skall gudmor bo, och jag
skall vara dess prinsessa.»
Hon hade blifvit så pratsam och öppenhjertig, hon
var så öfver all beskrifning glad.
»Och den drömmen är också er käraste förhoppning,
förmodar jag.»
»Åh nej», sade hon med en half suck, »jag tänker
detta
tal liknar de små krusiga silfvermolnen på
himmelen,––-
en vind jagar dem bort. Dessutom älskar jag det gamla,
förfallna huset, gården och de stora almarna. Jag
behöfver inga marmorpalats för att vara lycklig.»
De gingo långsamt sida vid sida. Menniskoträngseln
hade småningom aftagit, gatorna voro långa, ödsliga
och sparsamt upplysta. Det var så tyst, att de väl
hörde ljudet af sina egna steg och sina egna röster.
»Har ni många vänner?» frågade främlingen
plötsligt. »Ja, jag har gudmor och gamla Brigitta
och så det gamla paret, der jag var, innan jag kom
hit. Yi bodde i ett hus alldeles uppe i skogen, fastän
vi icke hade långt ned till hafvet. Men hafvet var så
ödsligt. Jag brukade sitta der ensam många timmar och
lyssna till vågornas dån och icke se annat lefvande,
än de hvita fiskmåsarna. Jo, det är sannt, jag har
en vän till, en man, som varit tjenare hos min far
och som ibland besökte mig.»
Då de nu uppnått planket utanför hennes hem, stannade
främlingen.
»Ack, min herre», sade Fanny med värma, »ni sjelf
lar i sanning denna afton bevisat er som en vän till
mig! Säg mig något sätt, hvarpå jag kan bevisa er
min tacksamhet.»
»Det vore er ganska lätt att gå in derpå, om ni blott
mnde få nog förtroende till mig.»
Fanny ångrade redan sina ord. Hans röst lät så
uppskakad, att hon ånyo kände sig rädd.
»Säg det, så får ni se», sade hon.
»Ett af edra fönster vetter åt den sidan af gården,
der de dubbla raderna af kastanjer växa. Der är ni
alltid så noggrann att släppa ned gardinen, då ni
tänder lampan. Skulle ni, när ni nu kommer in, vilja
tända lampan, ropa ut er gudmor för att visa henne
er rikliga skörd hos bok-landlaren, men framför allt
under några minuter glömma att släppa ned gardinen?»
Hon tvekade och teg.
»Ni har icke så mycken tro på mig», sade
han bittert. Jo jo, ni har blifvit rik i hast.
Ni fruktar, att jag vill utforska lägenheten, för att
i natt bryta mig in och röfva edra hundra kronor.»
»Det kan väl hända», sade Fanny och log, »att i natt
ert dystra utseende kommer att spöka för mig, men
så snart jag i minnet hör er röst, skingras genast
alla mina farhågor. Jag skall göra, som ni önskar -
och nu farväl!» Hon öppnade porten i planket och
försvann med lätta steg in i huset.
»Gudmor», ropade snart hennes glada, klangfulla
röst, kom ut skall du få se, hvad jag fått! Du kan
aldrig, aldrig gissa, hvad det är.»
Hon tände lampan, och en äldre fru kom ut från det
inre rummet.
»Ser du, gudmor», sade Fanny och flägtade med den
stora sedeln framför henne, »ser du, hvad detta är,
du?» Och i öfvermåttet af sin glädje tog hon den
gamla i famn och svängde om med henne på golfvet.
»Jag har varit så orolig för dig, kära barn. Du
får aldrig mer gå ut ensam så här sent. Jag måste
verkligen gifva Brigitta en allvarsam förebråelse,
som lät dig gå.»
»Men du är icke glad, gudmor.»
ȁh jo, jo visst-, men penningar fattas oss ju icke,
så länge min Walter sörjer för oss. Att tänka, att
du varit ute så här sent och en sådan blåsig afton
till.»
Hon gick till fönstret och såg upp mot himmelen,
der ett spetsigt ny spådde kallt väder. Hon stod
länge med gardinen undanskjuten och såg ut öfver
de aflöfvade träden. Spår af lidande och orolig,
fåfäng väntan voro så synbara i det milda ansigte,
som hon, en bild af den ödmjuka resignationen, höll
upplyftadt mot den dystra hösthimmelen.
Plötsligt for hon tillbaka, som om hon träffats af
ett häftigt slag, och med ett utrop af fasa och smärta
vacklade hon några steg åt sidan.
»Hvad är det, gudmor?» ropade Fanny förskräckt och
släppte skyndsamt ned gardinen. »Är du sjuk? Hvad
har skrämt dig så?»
»Ack barn, jag börjar blifva gammal», sade den gamla
frun, i det hon långsamt återhemtade sig. »Jag tyckte,
jag såg en person här tätt utanför fönstret, som
varit död nu i många, många år och som en gång var
mig mycket kär.»
»Sätt dig här i ’soffan», sade Fanny ömt. »Så der
jaj Nu skola vi ha’ the och så många goda saker. Se
ej så blek ut, gudmor! Hvarför är du jämt så ledsen?»
»Jag längtar, som vanligt, efter bref från Walter»,
sade hon med ett svagt smålöje.
»Stygge Walter, som icke kommer sjelf», sade Fanny
med en låtsad förtret i tonen. »Jag hade lust att
skrifva ett bref till honom och säga honom min tanke
rent ut.»
»Han kommer nog, när han får tid, min flicka. Du vet,
han är så anlitad och öfverhopad med göromål. Min
gosse lägger grunden till sin framtid och sitt
oberoende, och sedan kommer han och hemtar oss, för
att låta oss dela hans anseende och hans välstånd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
