Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
"Kära barn, du tviflar väl icke på min villighet att
hjälpa dig, om du behöfver hjälp?"
"Jag är så ensam, tant. Jag hade ett fruntimmer med
mig från Amerika, men hon vantrifves här, så att jag
måste skicka henne tillbaka med första möjliga. Jag
kom att taga en så stor våning, tant."
Hon såg upp med sitt gamla, skälmaktiga leende.
"På ena sidan om salongen ligga två de sötaste
rum. Tror du ej de kunde passa för dig och Fanny?"
"Och lemna detta gamla hus?" Fru Örngranat skakade
på hufvudet.
"Det här skulle du ha’ till sommarnöje eller att fly
till, när hälst du önskade. Brigitta skulle hålla
det i alldeles samma skick, som nu."
"Du beror således nu mer blott af dina egna
önskningar?"
"Ja, jag har glömt att säga dig det. Jag är rik,
mycket rik. Min stackars far ägde mer, än han sjelf
visste. Han var så lycklig att hafva mig hos sig
dessa sista år."
"Det kan jag nog förstå. Men för att återgå till ditt
förslag - hvad skall jag säga derom? Det vore kanske
nyttigt för Fanny."
"Och äfven för mig. Jag törs väl icke säga, att det
vore det för dig, men jag tror det nästan."
"Jag tyckte det talte så ifrigt härinne, så jag fick
lof att titta in och se efter", hördes en röst från
ena dörren.
"God dag, Brigitta! Känner du inte igen mig?"
"Åh hjertandes, är det fröken Ottil? Ja, nu kan man
då säga, att en glädje kommer inte ensam."
"Ja, ja, Brigitta du, var icke så säker på
glädjen! Jag håller just nu på att ställa till en
sammansvärjning mot dig. Jag är här för att röfva
ifrån dig din fru."
"Jaså, fröken är ett likadant urväder än, som
hon var förr", sade Brigitta med mindre blidhet
i’rösten. "Hvad är det nu för konster igen?"
"Jo, ser du", sade Ottil så inställsamt, som
möjligt, "jag tycker, att du kari ha’ tjenat
länge nog. Nu kan det vara tid på, att du blir din
egen. Hushållningssällskapets medalj för trogen tjenst
och ett litet kapital och fri bostad i detta gamla
hus - det vore något, det!"
Brigitta betraktade henne några ögonblick med en viss
lugn medömkan.
"Jaså", sade hon slutligen långsamt, "hon tycker det,
hon. Så hon tror, att jag tjenat frun här i tretiofem
år för att få ett tocket der dingel på bröstet. Tvi
vali, om jag ska’ säga rent ut! Jag skulle skämmas
för’t för hvarenda menniska och för mig sjelf med."
"Men hvad skall man då hitta på, kära Brigitta? Jag
tog till det bästa jag visste."
"Man skall hitta på, att man inte kommer och bjuder
ärligt folk en leksak för deras hjerta eller penningar
för en tjenst, som aldrig gifvits för penningar. Och
hvad frun och mig angår, så skall man ha’ så mycket
förnuft, att man hittar på, att de tu äro ett. För
jag kan väl aldrig i tiden tro, att det är frun,
som vill bli’ mig qvitt."
Fru Örngranat endast smålog, och detta leende
tillfredsställe Brigitta helt och hållet.
"Och i alla fall", fortsatte hon derför med lugn
bestämdhet, "så var det aldrig vardt, att fröken
spiller ett ord mer på den saken, för jag släpper
henne icke."
Ottil var rörd. Hon "gick fram och tog den gamla
tro-tjenarinnans hand. "Förstå mig rätt", sade hon,
»så skall du kanske ha’ en liten bit hjerta för mig
också. Jag är ensam i verlden, har hvarken far eller
mor nu, sedan belle mére också är borta. Vid tjugofyra
år kan icke ett fruntimmer här i Sverige lefva allena,
jag har derföre bedt tant att flytta till mig och
taga Fanny med. Ville du också komma, kära Brigitta,
så vore det för mig en stor glädje. Du skulle få
öfverstyret öfver hela huset, du skulle vara allas
vår högra hand. Jag fruktade att föreslå dig det,
endast emedan jag trodde, att du hällre ville lefva
här i stillhet och ro."
"Det der låter inte så oäfvet", sade Brigitta
med en nick mot soffan. "Men hvad tänker jag på,
som står här och pratar och låter det brännas vid i
Spiseln. Ut med dig genast, Brigitta!" I dörren vände
hon sig om med ett blidt leende. "Vi skola väl ha’
litet tid att besinna oss, men det tör allt hända,
att vi svara ja."
Derefter lemnade hon plats för Fanny, som just
inträdde. Den unga flickan, ifrig och varm efter en
häftig gång, stannade blyg vid dörren, då hon såg en
främmande, men Ottil, som genast förstod, hvem hon
var, gick fram till henne och drog henne till sig.
"Och detta är Fanny", sade hon, "som skall blifva en
syster åt mig."
Fanny var färdig att svara, då Brigittas hufvud åter
syntes i dörren.
"Det kommer en herre in genom porten", hviskade hon.
"Kom, Fanny", sade Ottil brådskande och drog henne
med sig, "vi måste försvinna." Hon öppnade skyndsamt
motsatta dörren, hvilken de nätt och jämt hunno
tillsluta efter sig, innan de hörde steg i tamburen.
Ottil bokstafligen föll ned på soffan och gömde
ansigtet i dess kuddar. Hon hörde, der hon låg,
några halfqväfda utrop i rummet näst intill, och
derefter blef det en lång tystnad. Hon förstod, hvad
den innebar, och hennes egen djupa rörelse var nära
att qväfva henne. Då hon slutligen reste sig upp,
fann hon Fanny stående vid fönstret med ansigtet
badadt af tårar.
"Är du bedröfvad, älskade barn?"
"Ah nej, ändtligen är då gudmor lycklig!"
Och de omfamnade hvarandra och förstodo hvarandra
från den stunden.
"Släpp mig nu ut", sade Ottil, "jag måste skynda hem
och vill ej störa dem den första aftonen."
Hon gick med en tacksamhet i hjertat, som
nästan tycktes bära henne öfver de långa, ödsliga
gatorna. Det var så lätt att gå, det var så lätt att
andas, det var med ett sådant gladt och innerligt
utseende, hon såg upp mot en herre, som kom fram
till hennes sida. Och då hon helt obesvär-adt tog
hans erbjudna arm, sade hon med en röst, hvars
glada klang han icke hört hos henne på många år:
"Han är derinne nu, Ragnar; första segern är vunnen."
"Jag vet det, jag såg honom gå dit."
"Men han såg väl icke dig?" sade hon med en oro och
en häftighet, som möjligen sårade honom. Han bemödade
sig dock, att hon icke skulle märka det, då han lugnt
svarade:
"Jag höll mig dertill alltför troget i skydd af
trädens stammar."
Hon märkte hvarken sin egen häftighet eller hans
lugn. Hon tänkte pä helt annat och gick länge tyst.
"Det är i alla fall egentligen du, som vunnit denna
första seger", sade hon slutligen.
"Jag kan möjligen då för framtiden hysa en viss
förhoppning om, att slippa hånas för mina små kanaler
’till högre ort’", sade han med ett godmodigt leende.
"Det var bra snällt att möta mig", sade hon efter
en stund, "dessa långa, tomma gator äro verkligen
kusliga. Men hur visste du, hvar jag var?"
"Ja, det var en fråga! Den saken är i sanning en lika
stor gåta för mig, som för dig."
De gingo åter tysta.
"Ragnar", sade Ottil plötsligt, "nu är tant Örngranat
lycklig. Men tror du ändå icke, att hvarje kärlek
gömmer på en sorg?"
"Jo, det tror jag."
Hans ton hade något eget, som förvånade henne. Hon
såg hastigt upp.
"Hvad menar du?" sade hon.
"Jag menar blott, att jag tror det", svarade han helt
enkelt.
______________
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
