Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterbottningarna vid Willmanstrand. För Sv. Fam.-Journ. af Oscar von Knorring - Macedonierna vid Jaxartes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
145
kunde återhålla dem. I vild flykt skyndade de
mot staden, för att sätta sig i skydd bakom dess
vallar. De Karelska dragonerna på denna flygel gjorde
också, i stället för att anfalla den förföljande
fienden i flanken, »helt om» och blandade sig med
flyktingarna. Regementena Astrachan och Inger-
Macedonierna vid Jaxartes,
manland förföljde med kraft och började redan
att angripa fästningsverken.
Öfverste Bildstein med Tavastehus regemente, hvilket
var uppstäldt närmast till höger om artilleriet i
midten, med Vesterbottens regemente närmast till
venster om detta, hade emellertid äfven lemnat sin
plats och framryckt mot fienden.
Efter en kort strid hade han tvungit denne att
draga sig tillbaka i skogen. På öppna fältet ville
Bildstein afvakta fiendens försök att åter framrycka,
för att kunna mottaga honom med »rena salvor». Men
då Tavastlänningarna sågo sina kamrater på venstra
flygeln i vild flykt lemna slagfältet,
grepos äfven de af en, eljest för svenska och
finska trupper sällsynt, snart sagdt oförklarlig,
förskräckelse. Och då Bildstein kommenderade
»Gif-akt!» hördes en drucken stämma - enligt
Fryxell var det en kapten Barckenboms - ropa:
»Höger om vänder eder!» Soldaterna åtlydde genast
detta sednare kommandoord, lemnade sina officerare
i sticket och skyndade mot staden. Öfverstelöjtnant
Du Rieh med Vesterbottningarna, som följt efter
Tavastlänningarna på deras venstra flygel, ser
nu båda sina flyglar blottade. Han anfalles på
alla sidor, men lyckas detta oaktadt åter uppnå
Qvarn-backen. Förgäfves sökte Wrangel försvara denna
med Vesterbottningarna, det enda regemente, som han
ännu hade i sin hand. Dessa Vester-bottningår stredo
alltjämt med den utmärktaste tapperhet. Nästan alla
deras officerare och underofficerare voro döda eller
sårade, men de bjödo likväl fortfarande spetsen åt
den från alla sidor framstormande fienden.
Men ofverm akten var för stor, och de måste vika
tillbaka. Ryssarna bemäktigade sig Qvarn-berget och
öppnade derifrån en liflig eld mot staden och de
få kringirrande spillrorna af svenska trupper, som
ännu höllo tillsamman. De tappra Vesterbottningarna
sågo dock lugnt döden i ansigtet, och ingenting
förmådde bryta deras fast sammanslutna rotar. De
voro kringrända af hela den fiendtliga styrkan;
bataljonschefen Du Rietzhade
för längesedan stupat och efter honom hade den ene
af deras officerare efter den andre blifvit satt ur
stridbart skick.
Du Riet/ satt på en tufva och förblödde. Till honom
vände sig korpral eller, enligt en annan tradition,
trumslagaren Carlberg. Han gjorde honnör för sin chef
och frågade, om det gick an, att han, Carlberg, nu,
då allt annat befäl
Sv. Pnrallj-Jonrn. 1885.
IS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
