- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
146

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterbottningarna vid Willmanstrand. För Sv. Fam.-Journ. af Oscar von Knorring - "Stånddrabantens gård" Bild från Stockholms utkant

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

146

"hade fått förfall», toge befälet? Med tårar i
ögonen pekade Du Rietz på lifbataljonens fana,
hvilken i samma ögonblick fallit ur handen på den
af ett skott träffade, till marken ned-dignande,
fanföraren. Med ett: »Gud bevare öfverstelöjtnanten!»
skyndade Carlberg att taga upp fanan och svängde den
högt öfver sitt hufvud. Ett belåtet leende spred sig
öfver Du Rietz’ ansigte och hans sista, nu slocknande,
blick flög hastigt hän till hans tappra, decimerade
regemente. Enligt H. O. Prytz, hvilken, liksom många
andra författare, med beröm omnämner Carlbergs bragd,
skulle det hafva varit den sårade öfverbefälhafvaren,
general Wrangel, som uppdragit befälet öfver
Vesterbottningarna åt Carlberg. Så säger ock Fryxell,
i det han skildrar denna rörande scen med följande
ord: »Denne (Carlberg) fick då se den sårade Wrangel,
hvilken ej långt derifrån satt på en sten, för att
hemta några ögonblicks hvila. Carlberg skyndade
dit och sade: Herr general, gif oss en officer, så
vilja vi ännu slåss! Den af plågor nästan vanmäktige
Wrangel svarade: Kan dit, min son, uträtta något till
vårt bästa, så liar du dertill min tillåtelse; gör
livad du kan!» - Alltnog, under befäl af Carlberg,
slöt sig regementet tillsamman i en fyrkant och,
gifvande eld åt alla sidor samt på detta sätt med
otrolig tapperhet afhåll-ande fienden från sig,
lyckades det att med flygande fanor bana sig väg ut
igenom fiendens leder, sedan det likväl förut samlat
till sig fanor från andra förskingrade regementen.

General Keith, hvilken näst fältmarskalken Lascy
förde befälet öfver ryssarna, såg med beundran
den lilla skarans hjeltemodiga försvar, och då en
annan fiendtlig general ville skicka sex bataljoner
för att alldeles tillintetgöra svenskarna, förbjöd
Keith detta under yttrande, »att det vore skada,
om så tappert folk skulle af öfvermakten hjälplöst
nedsablas». Ja, en tradition går till och med, som
förmäler, att den ridderlige ryske befälhafvaren
kommenderade »skyldra gevär!» för de från slagfältet
aftagande Vesterbottningarna, hvilka sålunda i ’fred
fingo draga sig undan på Fredriks-hamnsvägen.

Omkring klockan fem eftermiddagen hade ryssarna
eröfrat Qvarnbacken, hvars kanoner derpå vändes
mot staden. Dit samlades nu - säger Malmström -
större delen af dem, som undkommo från slagfältet,
men i sådan villervalla, att man hvarken rätt kunde
begagna de försvarskrafter, som funnos, ej häller,
då försvar ansågs omöjligt, iakttog hvad som kunnat
göra det hårda ödet drägligare. En rysk trumslagare,
sänd att uppfordra staden, blef skjuten, hvilket
upptände den lifligaste förbittring hos-fienden. En
timmes tid eller något mer rasade striden kring
palissaderna och vallen; men då Willebrand ansåg
fienden ej längre kunna hejdas, blef en hvit fana
uppsatt till tecken, att man ville gifva sig. Som
likväl svenskarna på andra håll fortfore att skjuta,
aktade ej häller ryssarna på den hvita fanan, utan
gjorde sig genom storm till herrar öfver staden,
som derefter utan för-

sköning plundrades. Följande dag blef Willmanstrand
upp-brändt och invånarna jämte de fångna soldaterna
bortförda till Ryssland, hvarpå ryska hären återvände
till sitt förra läger.

Förlusterna under striden voro mycket stora på båda
sidor. Svenskarna förlorade mest, bland andra i
döde: den tappre chefen för Vesterbottens regemente,
öfverstelöjtnant Du Rietz, majorerna Grönhagen vid
dalregementet och Fieandt vid Savolaks regemente
samt omkring niohundra man. Dessutom blefvo fångna:
generalmajor Wrangel, öfverstarna Bild-stein,
Gripenhjelm och Willebrand, öfverstelöjtnant Wasaborg,
tjugofem andra officerare, sextiotvå underofficerare
och tolf-hundrafemtio man. Soldaterna flydde hem
på rotarna, och det dröjde länge, innan de kunde
anträffas och skickas till sina regementen. Af de
svenska flyktingarna lyckades en del att öfvervada
Polosalmi sund - vester om Willmanstrand, nu
igengrundadt -, andra att på båtar uppnå närbelägna
öar. Ryssarnas förluster voro också ganska stora,
om än icke »nio ryssar stupat mot en svensk», såsom
det i ett skaldestycke från denna tid uppgifvits. De
erkänna sjelfva en förlust i döde af en generalmajor,
två öfverstar och tolf andra officerare, tio
underofficerare och femhundrafyra man, samt i sårade:
två generaler, två öfverstar, sextioåtta andra
officerare och sjuttonhundrasextiofem man. Såsom
byte uppgifva de sig hafva tagit tolf kanoner och en
mörsare, sexton fanor och ståndar samt krigskassan,
utgörande omkring 0,000 kronor. Dessutom kommo äfven
i deras händer betydliga förråd af lifsmedel, som
under en längre tid blifvit hopade i Willmanstrand.

Vesterbottningarna gåfvo denna dag, den 23 Augusti
1741, å£ Norr- och Vesterbottens fältjägarekårer ett
vackert minne i arf’att inristas på^deras fanor.

Slaget vid Landskrona 1677, öfvergången af Duna .1701
och slaget vid Clissow 1702, vid Frauenstadt 1706,
träff-ningen vid Malatitze 1708-, stormningen af
Anklam 1760, träffningarna vid Uttismalm och Anjala
1789, samt vid Alavo, Pulkila, Kuopio och Virta bro
1808, med flera, äro äfvenledes ärorika minnen från
det forna Vesterbottens regemente, och då den nya
fanan med renen under »Carlavagnen» i midten af det
gula korset på trohetens grund, eii klar juniafton
med högblå himmel år 1876 anlände till Norrbottens
fältjägarkårs hafomslutna mötesplats, ej långt från
Piteå stad, blef det bland både befäl och trupp
ett allmänt jubel, hvilket steg i samma mån, som
den blåa duken utvecklades och man dera fick läsa i
gyldene bokstäfver: »Danska kriget (1676-79), Clissow,
Frauenstadt, Malatitze, Willmanstrand, Strömstad.»

Bild från Stockholms utkant.

* å man i våra dagar ser de storartade palats, som
å Ladugårdslandet resa sig å platser, der för blott
några få år sedan endast syntes tobaksland och berg,
med ett och annat träruckel inströdt deribland, anar
man knappast, att några stenkast från de längst åt
öster uppförda storståtliga byggnaderna ännu finnas
qvar en och annan af kojorna från fordom.

I hörnet af Jungfru- och Tullgatorna - således vid
yttersta utkanten åt Ladugårdsgärdet - ligger ett
trähus, som uppgifves vara den minsta fastighet i
Stockholm. Byggnaden bär numret 9, men finnes ej
upptaget i Stockholms adresskalender i förteckningen
öfver fastigheterna vid Tullgatan. Huset kallas:
Stånddrabantens gård. Traditionen vill veta,
att det uppbygts på 1600-talet af en sjöman, efter
mönster af de italienska villor, han sett under sina
färder. Genom

gamla handlingar vet man, att den lilla, egendomliga
byggnaden i slutet af 1700-talet ägdes af en
stånddrabant Ålborg, hvilken lär hafva dött för
omkring 70 år sedan. Ännu i början af 1850-talet
lefde personer på Ladugårdslandet, hvilka mycket väl
mindes Ålborg samt visste berätta, att bland dennes
vänner befann sig skalden Lidner, hvilken mer än en
gång, jagad af »björnarna», höll sig gömd i husets
»belve-dere» en trappa upp i det ännu qvarvarande
rummet, der en ordinärt växt person visserligen kan
ligga och sitta, men omöjligen stå rak. Det tillägges,
att Bellman mången qväll smugit sig dit för att söka
muntra upp den stackars skaldebrodern.

Snedt emot stånddrabantens gård, vid Tullgatan,
synes ett långt, rödt plank och deröfver det öfre
af en hvit byggnad samt några trädgrupper. Det är
återstoden af den malm-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free