Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vid Pultava
- Kappsäcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bära sig utefter lederna och tog plats framför gardet. Dit
samlades Piper, Rehnskiöld, Lewenhaupt och de flesta generalerna,
hvilka, insvepta i kappor, satte eller lade sig kring
konungens bår.
"Det var nedan, och natten blef mörk. Någras ögonlock
slöto sig då och då till en kort och behöflig hvila.
Andra sökte genom samtal fördrifva timmarna, kanske ock
tankarna. Forntidens bilder blandade sig med samtidens.
Man påstod, att det var just på detta fält, som för 310
år sedan en Tamerlans härförare i spetsen för österns skaror
alldeles tillintetgjorde de vestra folkens förenade makt. "
[1]
Jag spratt till. Någon rörde vid mig. Det var uppassaren.
Jag såg mig omkring förvånad. Ljusen hade brunnit
ned i sina pipor, och musiken hade tystnat.
*
Följande dag var den 4 Oktober. Det var töcknigt och
kallt på morgonen; solen syntes ljusgul bakom dimman, som
tung och dyster låg utbredd öfver Pultavaslätten.
Der står ett monument straxt utom den gamla staden
till minne af ryssarnas seger –, upprest på den plats, der
czar Peter efter slaget mötte Pultavas försvarare och
kommendant. Detta minnesmärke uppfördes år 1809, hundra år
efter segern, just då Ryssland på nytt var i strid med sin
blödande granne.
Min vagn rullade på en nästan obanad väg, och hjulen
sjönko ibland ned till hälften i den blöta leran, så att jag
undrade, om vi någonsin skulle komma fram. Ingenting är
dystrare, än den ryska slätten en kulen höstdag. Ett oöfverskådligt
fält utbredde sig brunt och grått med några glesa
björkdungar, hvilka stucko här och der upp som öar i ett
haf –, de voro mer snår än skog.
Några i skinn och ullsjalar höljda gestalter rörde sig
långsamt utefter vägen; jag kunde knappt, då jag var dem in
på lifvet, urskilja, om de voro män eller qvinnor, ty de båda
könen bära alldeles samma drägt: höga stöflar, en skinnpels
och en sjal. Några blinda och lytta sutto i den fuktiga
leran på vägen med fara att blifva öfverkörda och tycktes
så resignerade under sin olycka, att de knappt utsträckte
handen efter almosor; jag hörde dem endast mumla en sakta
bön, då jag for förbi.
Solen bröt plötsligt fram öfver dimman, och synkretsen
vidgade sig. Jag såg då framför mig en hvit byggnad och
straxt bredvid en hög, på hvars topp ett föremål, likt en
upprätt stående man, varsnades. Kommen närmare, märkte jag,
att den hvita byggnaden hade en kupol – det var en rysk
kyrka; föremålet på kullen var ett kors. En aning sade mig,
att det var Svenska grafhögen. Jag såg mig omkring, som
om jag väntat att få se svenska fanorna utefter skogsbrynet;
jag lyssnade, som om jag hade hört ett genom vinden darrande
sista: "Med Guds hjälp!" dö bort i Ukräns ödemark.
Svenska grafhögen vid Pultava. (Efter fotografi.)
Åkdonet stannade, och jag var framme vid kyrkan, som
jag skyndade förbi och uppför sluttningen af kullen.
Deruppe är en rund plattform med en inhägnad af järn, i hvars
midt ett kors reser sig med en rysk inskrift. Detta var de
fallna svenskarnas graf. Det var ju naturligt, att i den
stunden mitt bröst kändes för trångt för det klappande
hjertat. Inom inhägnaden hade höstens flora väft svenska
färgerna – hvilken naturens lek! Der stodo nämligen ännu
några blåklintar och vildsenap i blomning. – Jag frågade
mig med förvåning, huru detta var möjligt, då i synnerhet
blåklintens blomning infaller i början af sommaren. Jag
plockade dem och tänkte, att äfven de kommit från Sverige
och att de liksom visste, hvar de slagit rot.
Hvarje svensk kan lätt förstå, huru mångfaldiga och
hvilka mina tankar voro, då jag stod deruppe på grafven,
blickande ut öfver slagfältet, kantadt af de blodröda
björkdungarna. Hjeltenamnen Lewenhaupt, Rehnskiöld, Axel Sparre,
Karl Gustaf Roos, Creutz, Hård, Lagerkrona, Schlippenbach
kommo i minnet – och de tappra männen Wolffelt och
Adam Johan Gierta, som med fara för lifvet hade räddat
konungens. Men framför allt såg jag de 16,000 gemene
man, ryttare och soldater, som så fjerran från hem och
fosterjord, vid Asiens gräns, gingo att dö, utan ens hopp om
ära eller ett namn i fosterlandets häfder!
Fryxell säger härom: "Och derpå tågade dessa hjeltar
och blodsoffer framåt. – Så snart de nalkades, öppnade
ryska tropparna en mängd luckor, ur hvilka kartescher
började sopa fältet. Redan första salvan kastade halfva Kalmar
regemente blödande till jorden. Också de andra tropparna
ledo förfärligt, men rusade blindt framåt. Snart kommo de
i skotthåll för ryssarnas musköttkulor, hvilka inom några
ögonblick än mer utgallrade de redan förut glesa lederna.
De återstående fortsatte dock med oemotståndligt raseri sitt
anfall, togo några kanoner och trängde fienden inpå lifvet.
Nu befallde dem Lewenhaupt gifva eld. Salvan aflossades,
men med föga ljud och föga verkan, och för många brände
blott fängkrutet. Med förtviflan i hjertat störtade den lilla
skaran framåt och midt in ibland fienderna, men försvann
genast och drunknade i det ryska soldathafvet, hvars böljor
från alla sidor omslöto och betäckte sitt rof. Dödskampen
blef förtviflad. Uplands-, Kalmare-, Jönköpings-, Skaraborgs- och
Nylands regementen samt gardet fäktade i döden och
förlorade mer än hälften af sitt manskap och nästan hela
sitt öfverbefäl. Lewenhaupt, Axel Sparre och Hård gjorde
allt, hvad göras kunde, för att lifva de återståendes mod;
men fåfängt. Karl lät för samma ändamål bära sig i elden.
Då kom en kula, som krossade båren så helt och hållet, att
konungen störtade till marken. De soldater, som sågo det,
trodde honom vara skjuten, och detta ökade än mer villervallan.
Karl lät åter lyfta sig upp på kprslaggda pikar.
Nid åsynen af villervallan och den började flykten, ropade
han i förtviflan: ’Svenskar! Svenskar!’ Men det hördes ej,
hjälpte ej. Rehnskiöld kom framstörtande och skrek: ’Ers
majestät, vårt fotfolk är förstördt. Gossar, sen till att I
rädden konungen!’ Derpå rusade han åter in i stridshvimlet
och blef inom kort tagen till fånga." –
Med fuktigt öga och en tyst hyllning åt deras minne,
hvilka här stredo och dogo som män, gick jag långsamt utför
trappan, som leder från grafhögen. En rysk prest, som
skyndat från sin närliggande boning, för att öppna och visa
mig kyrkan, såg förvånad ut, då jag blott egnade en flyktig
blick åt kyrkans inre, åt dess råa prydnader och klumpiga
målningar. Han mumlade någonting, som jag ej förstod, men
som förmodligen var en förklaring, att Czar Peter uppbyggt
kyrkan, för att Gud skulle tackas och prisas på den plats,
der Han skänkt Ryssland dess första seger öfver Vestern.
Jag skyndade bort mot Pultava, då och då blickande
tillbaka mot grafven och slagfältet, der den svenska
hjeltedikten skref sin sista blodiga sida.
Kappsäcken.
En latin-historia för Sv. Fam.-Journ. af Chicot.
Skolpojkar äro just inga qvickhufvud huru som hälst.
Åtminstone äro fonderna i uppfinning af öknamn tämligen
begränsade. Heter jag Granlund, kalla de mig
säkerligen Tallund, eller om jag lystrar till Kalle Pilgren, så
vips vända de ut och in på stafvelserna, för att få det till
Pille Kalgren. De flesta omdöpningarna äro lika många
fattigdomsbevis.
Bland våra kamrater erinrar jag blott en, som fick
ett tämligen karaktäristiskt vedernamn, och det var
Fredrik Ticker, skolans rikaste lärjunge, hvilket icke hindrade
[1] A. Fryxell, XXII delen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0178.html
