- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
252

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverstens ring. Berättelse från "Brännefejden" af J. O. Åberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

252

En häftig torrhosta afbröt här Bryntes ord. Derunder
ifyllde Daniel: "Var död, kan jag tro?"

»Just så! Och när hon sagt mig rakt upp i synen, att
jag ljög, när jag omtalade hvad Matts berättat för
mig, gick hon tvärt ifrån mig, utan att stanna vid
mina rop. Ja, hon sprang till och med, när hon såg,
att jag följde efter henne."

Gubben Daniel satt en stund fundersam, med hufvudet
lutadt i ena handen. Slutligen utbrast han, i det han
steg upp och mätte det knaggliga golfvet med stora
steg:

»Det rnå jag då säga, att fruntimren ä’ bra
besynnerliga, som ej kunna fatta sitt eget
bästa. Hur var det inte med Elsas mor! Hon var lika
galen i en knektpojke, som hennes och min dotter i
fiskarpojken. Men sedan knekten stupat i en drabbning
och hon bara fått lipa ut några veckor, gaf hon med
sig. Nå-å», fortfor han och stannade framför Brynte,
"tror du, att hon sedan ångrat, att hon tog mig till
man? Ne-ej, du. Hon fick allt, hvad hon ville, och en
hederlig begrafning till på köpet. Men, vänta du",
fortsatte gubben och blef allt mer upphetsad, "jag
skall sjelf tala med flickan, och vill hon inte med
godo bli’ din hustru, så skall jag tvinga henne! Hon
måste lyda sin far."

Efter ytterligare en stunds samspråk om den blifvande
bosättningen och Elsas hemgift, lemnade Brynte gården
med löfte att återkomma om några dagar, för att
mottaga det afgörande svaret. Utkommen på gården,
spejade han en stund förgäfves efter sin blifvande
brud. Han tittade in i trädgårdstäppan, men då han ej
häller såg Elsa der, skyndade han ned till stranden,
kastade sig i en liten båt och rodde af alla krafter
snedt öfver Strö ms vattnet till sin gård Rörvik.

"Min list skall nog lyckas", mumlade han för sig
sjelf, då ban landsteg på sina egna ägor. "Bara jag
hinner få henne till hustru, så må gerna både Matts
och Jakob komma hem. Ha ha, jag tycker mig bara se,
hur långnäst fiskarpojken ska’ bli!"

Den fordom så hurtiga och rödkindade Elsa var nu helt
och hållet förändrad. Af helsans rosor fanns icke
det ringaste spår; ögonen stirrade alltid oroligt
omkring åt alla sidor och den förr så fylliga
gestalten hade magrat betydligt. Det var de tre
åren och underrättelsen om Jakobs död, som så hade
förändrat henne. Dock kom det i vissa ögonblick för
henne, som om Jakob icke vore död, och då blef hon
både gladare och meddelsammare, men snart försvann
detta glada hopp och hon återsjönk på nytt i den
ohelsosamma tungsinntheten.

Så kom också på sista tiden Bryntes frieri och till
slut faderns enträgna uppmaningar att taga honom till
man.

Ett par timmar efter Bryntes ofvan nämnda besök
träffade Daniel sin dotter sittande på en klipphäll
nere vid Strömsvattnet. Med hård stämma befallde han
henne att medfölja hem. Stillatigande gjorde hon så,
men när fadern efter hemkomsten började tala om Brynte
och att han genom ett giftermål med denne förmögne
bonde ville betrygga hennes framtid, då motsatte sig
Elsa på det bestämdaste detta förslag. Hvarken lock
eller pock hjälpte den gången, utan gubben Daniel
måste förtretad gå sin väg.

Men gubben var seg och gaf sig ej så lätt. Dag efter
dag förnyades samma scener, och när Elsa likväl stod
orubbligt fast vid sitt nekande, utbrast Daniel:

"Det tjenar till ingenting, att du längre gör
motstånd, ty du ska’ ändå bli’ Bryntes hustru."

Det var hårda ord, som gubben Daniel utkastade. Också
blef Elsa från den stunden dystrare. De ljusa tankar,
hon tillförene haft, kommo ej mer tillbaka.

På den bestämda dagen kom Brynte åter. Vid
underrättelsen om Elsas vägran och Daniels beslut
spelade ett segerleende kring hans läppar. Han skulle
alltså hinna sitt mål, trodde ban.

"Således rusta vi till bröllop om söndag", menade
Brynte. "Jag fyller då tjugotre år, och det passar
således bra."

"Ja", svarade Daniel, "det passar godt. Vi ha’ måndag
i dag och således tid att rusta till ett bröllop,
som i lång-

liga tider ska’ bli’ ett samtalsämne här i orten. Följ
med, gå vi genast till presten i Skee. Det är
krigstider nu, som du vet, och har presten lof att
’lysa’ alla tre gångerna en dag. Om söndag eftermiddag
kommer han hit och - . - ja - - kom nu."

Då Brynte och Daniel gingo förbi grinden till
den lilla trädgårdstäppan, sågo de Elsa sitta på
torfsoffan.

"Nu gå vi till presten», skrek Daniel
triumferande. "Gå nu in och gör din bruddrägt i
ordning till om söndag."

Den unga flickan besvarade ej dessa ord; ja, hon
låtsade till och med, som om hon ej hörde dem. Men
när fadern och den förhatlige friaren aflägsnat sig,
ryckte hon fram den ring, hon fått af Jakob och som
hon utan faderns vetskap burit vid sin barm ända
sedan Jakobs afresa, tryckte den upprepade gånger
till sina läppar och föll i våldsam gråt.

Söndagen, fridens dag, randades, men utan frid för den
bohuslänska nejden. Hundratals brinnande gårdar och
byar vittnade om, att "Stridens röde hane" svingade
sin eldspira öfver det olyckliga landet; flyende
menniskoskaror nedkallade förbannelse öfver de män,
som tändt "krigets fackla".

Straxt norr om Vetlanda gästgifvaregård, belägen
ungefär en half mil söder om fiskläget Strömmen
(nuvarande Strömstad) invid vägen till Uddevalla,
ledde en kafvelbro öfver Vetlandaån, en fortsättning
af Strömsvattnet.

En ryttartrupp, förtrafven till den här, som lik en
förödande svallvåg härjat södra delen af Bohus län
och Halland, hade på förmiddagen gjort halt vid östra
änden af bron och åskådade med synbar förnöjelse, huru
elden mer och mer grep omkring sig i gästgifveriets
tätt sammanbyggda trähus. Vid det rankiga broräcket
var en medelålders karl fastbunden, dock med ett så
pass långt tåg, att han kunde röra sig i en liten
halfcirkel. Detta försigtighetsmått var dock ej af
behofvet påkalladt, ty den bundne var så svag af
misshandlingar och blodförlust, att han knappt kunde
stå för sig sjelf. Förtviflan lästes i hans blickar,
och då han lät sina ögon hvila på de brinnande husen,
undslapp honom mången suck, på samma gång som tysta
förbannelser sväfvade öfver hans läppar. Det var
hans gård, som brann, och endast med knapp nöd hade
det lyckats honom att transportera sin hustru och
sina två barn till de östliga skogarna och bergen. ^
Då han derefter återvände för att söka rädda några
eller någon af sina hästar, hade han blifvit gripen
och misshandlad. Rytt-eribefälhafvarens tanke på,
att en vägvisare nog skulle behöfvas, räddade honom
dock från döden.

Medan en del ryttare förnöjde sig med att håna
den olycklige gästgifvaren, sprängde tvänne andra
ryttare fram till bron. Vid åsynen af dem veko de
öfriga hastigt åt sidan. Endast deras befälhafvare
stannade qvar i fångens närhet.

"Hvem är denne man?" sporde den ene af de nykomne
med befallande stämma och pekade på den bundne.

"Vi togo honom här borta", svarade truppens anförare,
"Ochjag trodde, att han skulle kunna tjena till
vägvisare åt

oss. Dessutom kan ju öfversten––––––»

Den, som titulerades så, gaf talaren ett tecken att
sluta. Derpå red han fram till fången och befallde
att han skulle befrias från tåget. När den olycklige
kände sig fri, föll. han genast på knä för mannen på
den kolsvarte springaren, sträckte sina händer emot
honom och utbrast:

"Skona mig! Jag har intet ondt gjort. Skona också min
egendom, annars är jag en för alltid ruinerad man!"

Öfverste Jesper Cruus, ty mannen på den eldiga
hästen var han, halländingarnas och bohusläningarnas
plågoris, betraktade gästgifvaren stillatigande
några minuter. Derpå sade han med skarp och skärande
stämma:

"Då eder konung, Kristian IV, inbröt i Vestergötland
och hans höfvidsman Gert Rantzau från Kalmar gjorde
sina ströftåg inåt landet och till Öland, skonade
de hvarken män, qvinnor eller barn. Deras gräsliga
härjningar ropa på hämnd, och jag skall hämnas deras
illbragder på det sätt, de förtjena. Om du vill
behålla lifvet, så måste du visa oss vägen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free