Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Så der rimmade man öfver honom i »Välmenta
gratulationer med anledning af biskopsvalet i
Linköping den 20 Nov. 1833». Ingenting hjälpte,
Hedrén fick stiftet, ty han var Karl Johans
förtrogne i bankfrågor och blef snart hans så
kallade biktfader. Mot sådana meriter förmådde
hvarken Wallins eller röstantalets öfverlägsenhet,
så konungens öfver-hofpredikant (sedan år 1830) han än
var. Det dröjde några år, innan han fann upprättelse
för detta förbigående, nämligen till år 1837, då han
genom enhällig kallelse mottog sin sista utnämning,
den till Svea rikets ärkebiskop efter Rosenstein,
märklig, om ej för annat, derför, att han är den ende
bland våra ärkebiskopar, som gifvit in sin stat till
borgenärers förnöjande.
Liksom många äldre författare, gjorde sig W. först
känd som vitterlekare genom öfversättningar af
latinska skalder, och Horatius gaf honom ingifvelsen
till de allra första försöken.
Svenska akademien var i Wallins ungdom mer än nu
ansedd som rätta, nej, som den enda hallrätten,
hvilken ägde att kontrollera och till den sanna
halten stämpla allt vittert gods. Med dess intyg
(i form af det stora eller lilla priset) om ens
författarealsters värde, kunde man vara tämligen
lugn för framtiden som skald och till och med som
samhällsmedlem. W. fick tidigt akademiens erkännande
och mottog på en högtidsdag ej mindre än trenne
pris. Af kritiken deremot fick han för samma arbeten
uppbära rätt hårda slängar.
Med rätta har man om dessa förstlingar från W:s lyra
gjort den anmärkning - och man kan lämpa den äfven
på en sednare skalds åtgöranden i samma ämne -,
att de snarare förtjena benämnas efterbildningar,
än öfversättningar. Sedan spriddes snart bland
vår allmänhet originala arbeten från Wallins
hand. Uppfostraren* är ett sådant. Stycket äger många
sköna ställen, som gör att det hela låter förträffligt
vid en deklamation, der stämmans välljud och styrka,
i likhet med Wallins egen, kunna framljunga goda
effekter (det var också derför, som den tragiske
skådespelaren Dahl-qvist länge hade stycket som ett
praktnummer på sin deklamations-repertoar). Det lider
likväl af den tidens doktrinära riktning och är att
anse »som en snillrik lärjunges prof i konstskolans
tjenst», såsom en utmärkt kritiker riktigt anmärkt.
Hvad som framsköt Wallin ett långt stycke på
befordringarnas och den borgerliga utkomstens väg var
otvifvelaktigt det utmärkta så kallade Preludium till
Sången öfver Gustaf III, äfven benämd »Dityramb öfver
den 24 Januari 1808», då kungens bildstod restes på
Stockholms skeppsbro. Detta stycke står mycket framom
annat af Wallin, hvilken i den verldsliga poesien ej
alltid kunde frigöra sig från en viss tyngd eller, som
man äfven kunde säga, en viss klassisk stelhet. Liksom
alla lärda och litteratörer både före och under denna
tid, var han ej blott en beundrare, utan äfven en
efterföljare, af de latinska skalderna - mer än af
de grekiska, som dock stå öfver de andra och derför
snarare borde tjena som mönster. Wallins skaldskap,
hvarom vi nu tala -. om hans andliga komma vi nedanför
att yttra oss - gifver i allmänhet intrycket af att
vara lyckade försök, som med ett snilles lätthet äro
gjorda för att pröfva förmågan inom ett fält, som ej
egentligen låg för hans begåfning. Man finner af dem,
att författaren haft att göra än med Horatii, än med
Leopolds, än fru Lenngrens sångmö, haft dessa vittra
pennor för mycket i sin hågkomst. Wallin kunde, som
andlig skald och vältalare, aldrig misslyckas, kraft
och kärna, framburen i smakfull stil, stodo honom som
sådan alltid till buds, och derför blef han alltid
den mönstergille. I den verldsliga diktkonsten var
förhållandet ej alltid sådant, så skaldiskt begåfvad
i hvad som rörde föredrag, versbildning och språkets
välljud, han än var. Uppfinningen, sammansättningen
i sin helhet var ej den verkligt store skaldens,
ty det låg något studeradt i det hela, hvartill kom,
att hans
* Poemet kallades sedermera "Den första uppfostringen"
** Struwe var född i Stockholm 1767 och dog der 1826.
bilder ej alltid voro lyckligt funna. I poetisk
ledighet, om jag så får säga, voro P. H. Ling och
ännu mer Franzén hans öfvermän, och Tegnér stod
naturligtvis i bildprakt, i språk och inspiration
vida öfver. - Med sina skaldiska brister har likväl
W. utom det andliga området frambragt äfven fina,
behagliga poetiska bitar af smärre omfång, såsom
»Svärmeri», »Vaggsång», med flera. I yngre dagar slog
han sig ej sällan ned på det komikas* område och var
der ofta särdeles lyckad. Känd var han också som en
glad berättare, en skämtsam umgängesman. Dock! Äfven
vid sådana trefligare ögonblick förrådde ej sällan,
när åren något framskridit, det dystra i dragen ett
inre lidande. Förenadt med anlaget för det djupare
begrundandet, lemnade det honom på senare åren
egentligen aldrig, om ock ögonen då ibland kunde
glänsa, skimrande liksom med en svärmisk ljufhet. Den
omgifvande yttre, mörka ringen tydde ändock alltid
på den inre sjukdomen.
Bland stycken från denna aflägsnare tid af W:s
författareverksamhet, bör i första rummet nämnas
»Det andliga lifvet», förr mycket läst och lika
mycket omtyckt, samt det kostliga poemet Canticum
Claespähornicum.
W. var ej musikaliskt bildad, han hvarken »sjöng
eller spelade», men ägde icke desto mindre en stor
begåfning just i afseende å det musikaliskt-rythmiska
och melodiska, hvarigenom hans vers, skrifna för olika
tillfällen, särdeles väl lämpade sig för musikalisk
användning. Utom detta sinne för rythm och tonfall
hade han, trots sin metallstämma, som fyllde hvilket
tempelhvalf som hälst af de våra, aldrig blifvit den
gripande deklamator och framsägare, som öfverglänste
alla samtida, så att ingen medtäflare fanns eller
efter honom ännu hos oss hörts från ett altare eller
en predikstol. Derför skulle häller ingen bättre,
än han, hafva passat som textförfattare till ett
oratorium. Han förstod sig så förträffligt på att både
skrifva och framsäga recitativ, att han troligen mer,
än någon annan sedan Kellgrens tid, varit rätte mannen
att arbeta som operaskald eller textförfattare.
Också har han, fastän, som sagdt är, olärd i
tonkonsten, liksom i andra sköna konster, skrifvit
både ord och musik till en nätt sång, som bär
snillets stämpel i båda afseendena och länge var ett
gunstlingsnummer för skickliga vissångare på Wallins
tid, då det fanns utmärkta sådana, emedan bruket vid
glada lag och måltider fordrade dylika. -
Hans minnestal öfver doktor Joh. B. Struwe** -
tonsättaren af »Ondsinta hustrun», »Torparen», med
flera förr i verlden erkända operetter eller, som
de då kallades, »dramer eller komedier med sång»
- visar, huru skickligt han förstod, när frågan
var om tal och talkonst, att sätta sig in i och
beherrska sitt ämne, att träffa de mest betecknande
dragen af den personlighet, han hade framför sig,
att måla själslifvet, som en gång dref denne till
verksamhet inom det eller det fältet. Detta kunde
Wallin, äfven om personligheten af honom var föga
känd och han således för bildens tecknande måst till
det mesta anlita slägtingar och bekanta om uppgifter
för person-alierna. Talet öfver Struwe förtjenar
ännu läsas såsom en god populär afhandling öfver
konsten i allmänhet och dess förhållande till det
öfver och omkring oss varande, till Gud, verlden och
medmenniskan.
Man har förebrått Wallin, att han i sina minnestal och
i »Religionstalen» mer var den straffande Paulus,
än den öfverseende, försonlige och försonande
Johannes. Ordspråket »om de döda ej annat än godt»
var just icke hans valspråk, snarare ett annat, bekant
ordspråk, som lyder så: »Visserligen Platos vän,
men ändå mer sanningens». Sanning, sanning framför
allt vid griften! äro ord, som kunde sättas som motto
framför hans liktal. Han, en antikens vän, påminde
dervid om Egyptens fornfolk, som hade till lag att vid
grafven det straffvärda framhölls, för att påminna de
efterlefvande om dygd och goda handlingar. W. ville
icke vid en död mans bår låta tillfället gå sig ur
händer att gifva en maning till efterlefvande och
närvarande till förmån för det goda och
under hvilket namn det nu egentligen är bekant.
Bland annat var han en tid organist i Tyska kyrkan
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
