Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Så der rimmade man öfver honom i »Välmenta
gratulationer med anledning af biskopsvalet i
Linköping den 20 Nov. 1833». Ingenting hjälpte,
Hedrén fick stiftet, ty han var Karl Johans
förtrogne i bankfrågor och blef snart hans så
kallade biktfader. Mot sådana meriter förmådde
hvarken Wallins eller röstantalets öfverlägsenhet,
så konungens öfver-hofpredikant (sedan år 1830) han än
var. Det dröjde några år, innan han fann upprättelse
för detta förbigående, nämligen till år 1837, då han
genom enhällig kallelse mottog sin sista utnämning,
den till Svea rikets ärkebiskop efter Rosenstein,
märklig, om ej för annat, derför, att han är den ende
bland våra ärkebiskopar, som gifvit in sin stat till
borgenärers förnöjande.
Liksom många äldre författare, gjorde sig W. först
känd som vitterlekare genom öfversättningar af
latinska skalder, och Horatius gaf honom ingifvelsen
till de allra första försöken.
Svenska akademien var i Wallins ungdom mer än nu
ansedd som rätta, nej, som den enda hallrätten,
hvilken ägde att kontrollera och till den sanna
halten stämpla allt vittert gods. Med dess intyg
(i form af det stora eller lilla priset) om ens
författarealsters värde, kunde man vara tämligen
lugn för framtiden som skald och till och med som
samhällsmedlem. W. fick tidigt akademiens erkännande
och mottog på en högtidsdag ej mindre än trenne
pris. Af kritiken deremot fick han för samma arbeten
uppbära rätt hårda slängar.
Med rätta har man om dessa förstlingar från W:s lyra
gjort den anmärkning - och man kan lämpa den äfven
på en sednare skalds åtgöranden i samma ämne -,
att de snarare förtjena benämnas efterbildningar,
än öfversättningar. Sedan spriddes snart bland
vår allmänhet originala arbeten från Wallins
hand. Uppfostraren* är ett sådant. Stycket äger många
sköna ställen, som gör att det hela låter förträffligt
vid en deklamation, der stämmans välljud och styrka,
i likhet med Wallins egen, kunna framljunga goda
effekter (det var också derför, som den tragiske
skådespelaren Dahl-qvist länge hade stycket som ett
praktnummer på sin deklamations-repertoar). Det lider
likväl af den tidens doktrinära riktning och är att
anse »som en snillrik lärjunges prof i konstskolans
tjenst», såsom en utmärkt kritiker riktigt anmärkt.
Hvad som framsköt Wallin ett långt stycke på
befordringarnas och den borgerliga utkomstens väg var
otvifvelaktigt det utmärkta så kallade Preludium till
Sången öfver Gustaf III, äfven benämd »Dityramb öfver
den 24 Januari 1808», då kungens bildstod restes på
Stockholms skeppsbro. Detta stycke står mycket framom
annat af Wallin, hvilken i den verldsliga poesien ej
alltid kunde frigöra sig från en viss tyngd eller, som
man äfven kunde säga, en viss klassisk stelhet. Liksom
alla lärda och litteratörer både före och under denna
tid, var han ej blott en beundrare, utan äfven en
efterföljare, af de latinska skalderna - mer än af
de grekiska, som dock stå öfver de andra och derför
snarare borde tjena som mönster. Wallins skaldskap,
hvarom vi nu tala -. om hans andliga komma vi nedanför
att yttra oss - gifver i allmänhet intrycket af att
vara lyckade försök, som med ett snilles lätthet äro
gjorda för att pröfva förmågan inom ett fält, som ej
egentligen låg för hans begåfning. Man finner af dem,
att författaren haft att göra än med Horatii, än med
Leopolds, än fru Lenngrens sångmö, haft dessa vittra
pennor för mycket i sin hågkomst. Wallin kunde, som
andlig skald och vältalare, aldrig misslyckas, kraft
och kärna, framburen i smakfull stil, stodo honom som
sådan alltid till buds, och derför blef han alltid
den mönstergille. I den verldsliga diktkonsten var
förhållandet ej alltid sådant, så skaldiskt begåfvad
i hvad som rörde föredrag, versbildning och språkets
välljud, han än var. Uppfinningen, sammansättningen
i sin helhet var ej den verkligt store skaldens,
ty det låg något studeradt i det hela, hvartill kom,
att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
