Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika åsigter om konsten och det sköna. För Sv. Fam.-Journ. af Emil v. Qvanten - Rast i snön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
och det sköna. Hägrande i det förflutnas fjärran,
skild från det närvarande genom årtusendenas
ocean, byggd på andra begrepp om religion, rätt och
sedlighet, än våra, framstår nu denna skönhetsverld
såsom ett isoleradt faktum, såsom bergstoppen,
skimrande ofvan molnen i skyn. Denna omständighet,
som härrör från det historiska perspektivet, har man,
dertill förleM af den grekiska konstens rikedom och
förträfflighet, öfverfört såsom en karaktärsegenskap
på skönheten sjelf, och så har man jagat det
skönas och konstens verklighet långt tillbaka i
det förflutna. Den antika konsten, så säger mången
ännu i våra dagar, framställer det för alla öfriga^
tider oupphinneliga skönhetsidealet. Det enda, som
nu återstår att göra, är att njuta henne och att,
der konstnärsdriften fortfarande verkar, söka närma
sig henne så mycket som möjligt.
Denna egendomliga åsigt har till och med förmått
stora, moderna skalder, hvilka sjelfva skapat
nya skönhetsverldar, att klagande sörja öfver att
skönheten flyktat med Greklands fall och att hon ej
mer återfödes på jorden. Så sjunger Schiller i sin
dikt »Greklands Gudar»:
Ja, de vände hem! Med sig de förde Allt hvad högt,
hvad skönt på jorden var: Lifvets färg, den ton,
som hjertat
rörde;
Själlöst ordet nu är lemnadt qvar. Öfver Pindens
höjder huldt de
o sväfva,
Räddade frän vexlingarnas svall: Hvad odödligt skall
i sången lefva, Hän ur lifvet flykta skall.
I »Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz» utbrister
Franzén:
Hvad! om Göthen, dristig som naturen,
För sitt snille bröt en egen ban
Och, bland polens öknar buren
På en klippa i dess ocean,
Sjöng om stjernehvalfvet, som kring fjällen
Svängs af en osynlig hand,
Sjöng om gastars skrän i norrskens-qvällen
Mellan isberg långs vid hafvets strand?
Nej, bland Cypriska favoner,
Följd af gratier och kupidoner,
Der naturen sorglöst ler.
Föddes skönheten: - och föds ej mer.
Men åskådningen af den antika konsten är ej den
enda källa, ur hvilken den historiska åsigten
Rast i
hemtat näring. En tid kom, då
Efter en tafla i oija
utvecklingens fortgång hunnit förläna äfven åt
medeltiden, dess sagopoesi och legendverld, samma
perspektiviska helgjutenhet och fjärrglans, som
förut åt antiken. I stället för Olympen och Hades
insatte man nu i synröret den första kristna tidens
melankoliska diktverld, dess helgon och djeflar,
naturandar och änglar, som plägade gemenskap med
menniskorna. Endast hos medeltiden, sade man nu,
i dess folkpoesi och byggnader, målningar och musik
har man att söka den äkta, den starka, den heliga
konsten. Sedan medeltidens tro och hänförelse flyktat,
har konsten förfallit till form utan själ.
Den skola, som omfattade denna åskådning, är
känd under namn af den nyromantiska. Antiken
sjönk i viss mån undan, medeltiden steg i dess
ställe fram. Åskådningssättet är detsamma, som hos
antikdyrkarena-, blott föremålet för åskådningen
är ombytt. Nyromantikerna stannade emellertid ej
vid medeltiden. Ju längre bort horizonten sträckte
sig, dess mer förföriska, dess mer ursprungliga och
idealiska tycktes * Illustrationen ur illustrerade
kalendern Polstjernan för 1886.
föremålen framstå. Nyromantiken flydde bortom
sjelfva antiken till det gamla Indien! Der, ansågo
de, hafva vi att söka den verkliga skönheten, der -
i menniskoslägtets urhem! Till dess drömmande ro böra
vi blicka hän.
Den cjvicke Heine har liknat nyromantikerna vid
sagans kammarjungfru, som drack af lifselixiret så
djupt, att hon icke allenast blef ung, utan äfven
barn på nytt. Nyromantiken upplöste sig snart nog
i sin egenskap af esthetisk skola, och sjelfva
antikdyrkan vacklar på sina grundvalar. Men ännu
kan den historiska åsigten om konsten och det sköna
icke sägas hafva spelat ut sin roll. Ännu flyr,
såsom förut, mången skön ande från det närvarandes
vidtutsväfvande utvecklingsdrift tillbaka till Hellas’
och medeltidens konst, såsom den enda sannt ideala. I
motsats till den berömda utsagan: »i många former
trifs det sköna», anser den historiska åsigten, att
det gifves i detta afseende blott en viss eller några
vissa former, och att när dessa sprängas sönder under
utvecklingens förlopp, då förstöres äfven skönheten
sjelf. Blomsterknoppen, som spricker ut för att blifva
blomma, våren, som förvandlas i sommar, barndomen,
som öfvergår i en mognare ålder, antikens ålder,
som aflöses af medeltidens, medeltidens, som öfvergår
i den nyare tiden - i allt detta ser den historiska
åsigten ett aflägsnande från skönheten.
I logiskt hänseende innebär den historiska åsigten
samma slags motsägelser som den myth-iska. Skulle
skönheten hafva ingått i utvecklingen, men blott
under en viss, gifven tid, för att sedan försvinna,
så innebure detta, antingen att menskligheten upptagit
i sitt väsen någonting, som egentligen icke hörde
dit, eller att menskligheten under tidernas förlopp
undergått en väsensförändring, så att hon icke längre
vore sig sjelf.
Men låtom oss gå vidare. En mycket spridd åsigt
om konsten är den, som kunde kallas den rent
fantastiska. Lifvet, säger denna, är ständigt
underkastadt förändringens och förstörelsens
lag. Verkligheten är och har från början varit
öfverlemnad åt söndring och oro. Sanningen är en
torr öken att genomvandra. Sällhetens land ligger
långt bortom jordens lif. Likväl finnes ännu ett
område menniskan förbehållet, der hon kan njuta
en ostörd tillfredsställelse. Det är fantasiens. I
fantasien ligger skönhetens rike, och konsten är en
afspegling af de syner, som der i gränslös frihet och
gränslöst mått möta oss. Konstens verld sväfvar såsom
en stjerna högt öfver den låga verkligheten. Blott
genom dristig flygt anländer man dit, buren af
Pegasens vingar. Ankommen till porten, lemnar man
bakom sig medvetandet af verklighetens betryck och
kraf; hunnen väl inom densamma, ler man åt sjelfva
sanningens domsrätt. Skönhetens land är för menniskan
»Lycksalighetens ö», der ännu hvar och en kan njuta
en etherisk kärlek i den förtrollande Felicias armar
och glömma, att tiden finnes till. Skönheten är rent
individuel tjusning och berusning. Lika litet som
drömmens gestalter nås af viljan, lika oåtkomligt
är skönhetens land för verklighetens afundsamma,
stränga makter. Herrskaren i detta sälla land är den
med fantasiens snille begåfvade konstnären,
snön.
af Johan T fr en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
