Familjen H / 91 (1922) Author: Fredrika Bremer Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Senare avdelningen - Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig undan för alla människor. Det var underligt i mitt
huvud och i mitt bröst. Vad man sökte mig!... ha ha
ha! det var ett spektakel!

Jag hade tagit pengar med mig och lyckades att
under ett antaget namn resa till en av Sveriges
hamnstäder.

Jag såg havet... en storm upprörde det...
morgonhimlen stod i röda lågor däröver. Jag minns det än...
ah! det var skönt! Jag satt på en klippa och såg ut
åt havet. Det omätliga öppnade för mig sina armar;
bölja välvde på bölja... brusande, skummande... bortåt...
bortåt... i oändligheten, mot det gränslösa fjärran,
där hav och himmel famnade varann. Det brusade och
susade — hu! det var rysligt och härligt! Någonting likt
en frisk fläkt svepte genom mitt kvalda bröst. Jag
kände mig vederkvickt, stärkt. Böljorna talte ett språk,
som gjorde mig gott. De viskade, de vinkade åt mig:
’Bortåt, bortåt!’ Halva dagen satt jag på klippan tyst,
såg utåt havet och lyssnade, såg solen uppgå ur
vågorna, såg seglen med vita duvovingar, uppå blåa
havet, under blåa himlen, sväva bortåt mot någon fjärran
fridens kust. Jag hörde böljornas manande röster och
beslöt följa deras bud.

Till Amerika ville jag. Långt, långt bort ville jag
från den jord, som han trampade, från den luft, som
han andades, från det språk, från de seder, vilka voro
hans.

Dagen var kommen, då jag skulle avresa, stunden
var inne. Jag skulle bestiga frälsningens skepp, dess
vimplar flögo lustigt för en gynnande vind... snart
skulle jag gunga på de svala vågorna, de sjöngo så
ljuvligt; genom dessas sång trängde på en gång ljudet av
en röst... jag kände mig fattad av en arm... och med
våld bortsläpas. Förskräckliga ord taltes till mig av en
älskad röst... jag förstod dem knappast... allt föreföll
mig besynnerligt — obegripligt. Som en fånge fördes
jag tillbaka till min man. Då kände jag åter något
underligt i mitt huvud och i mitt bröst, det var en
dans, en virvel — och tillika ett aggande ont. Detta tilltog
och tilltog i häftighet, jag blev vad man kallar —
tokig.

Samma hand, som med våld förde mig från frälsningens
strand... fängslade nu mina händer. Han, som
jag så oändligt älskade, för vilken jag tusen gånger
hade velat giva mitt liv — han — lade mig i kedjor —
och förde mig till dårhuset...

En tid, utan tid, utlöpte där för mig — dagen, natten,
morgonen, aftonen, allt var lika... allt var en nit.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>