- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Härvan trasslar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckligaste varelse på jorden — eller den olyckligaste
— och jag ej ensam...»
»Karl» sade högtidligt hennes nåd, »se på mig!...
Gud välsigne dina ärliga ögon, min son! Ja — jag känner
dig, du skulle ej vilja låta mig göra ett steg, vars
följder jag skulle kunna ångra?»
»Min mor!... Skulle du ångra att ha verkat min
levnads sällhet?»
»Det är nog, mitt barn! Jag går nu att tala med din
far. Vänta mig här.»
I en häftig upprörd sinnesstämning avvaktade
kornetten sin mors återkomst. Jag såg, att han var i ett
ögonblick av den ungdomsyra, som gör att man finner
det oerhört, att någon kan emotstå ens önskningar, ens
vilja. Man kan ej i sådana stunder fatta ordet »omöjlighet».
Man tycker sig kunna befalla själva solen, tycker
sig kunna riva upp bergens rötter, eller, vilket är
detsamma, rotade grundsatser i fasta människobröst.
Det dröjde länge, innan hennes nåd återkom. Julie
och Helena följde nenne. Hon var blek, tårar glänste vid
hennes ögonlock och hennes röst vacklade, i det hon
sade: »Din far vill ej... han har sina skäl, han tror sig
göra... och gör ganska säkert det rättaste. Men, mitt
goda barn, du kan ändå hjälpas. Tag dessa pärlor och
juveler... de äro mina... jag kan disponera över dem...
tag dem. I Stockholm skall du för dem genast kunna
få en ansenlig summa...»
»Och här... och här, bästa Karl!» sade Julie och
Helena, i det de med ena handen framräckte sina
dyrbarheter och lade den andra smekande omkring hans
hals, »tag även detta... Karl, vi bedja dig... tag, sälj
allt, och gör dig lycklig!»
En mörk rodnad betäckte den unge mannens anlete
och tårar störtade nedför hans kinder. I samma stund
steg översten in, stannade i dörren och fäste en skarp
blick på gruppen i fonden av rummet. Ett uttryck av
vrede, blandat med förakt, flammade upp i hans
ansikte. »Karl!» utropade han med stark röst, »om du är
nog ovärdig att begagna din mors och dina systrars
svaghet för dig, att tillfredsställa dina blinda lidelser,
så har du mitt förakt, jag erkänner dig ej för min son!»
Djupt olycklig, och nu så djupt misskänd, utgöt den
bittraste harm sin galla i den unge mannens hjärta,
Han blev dödsblek, krampaktigt sammantryckte han
sina läppar, stampade häftigt och var som en blixt utom
dörren. Få minuter därefter satt han till häst och
sträckte av över borggården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
