Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina skrynklor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
166
MINA SKRYNKOR.
1845.
O, runor! ristade af tidens stickel,
I skrynkor, som kring mina ögon tätnen,
Tack för det budet, som I till mig bären,
Tack! jag ej fruktar att förnimma det.
O! jag förstår: I kommen att mig säga,
Att ålderdomen kominer, kommer snart,
Och - döden se’n - att det är tid att taga
Ett helt farväl från lusten att behaga,
Att smekas utaf sken och flärd och verld.
O, denna lust! Man tror sig hafva svingat
Högt öfver den på stora tankars vingar,
I känslor, varma för en verlds försoning;
Man tror sig dödat den i bättre kärlek,
I bön och tårar invid Jesu fötter,
Och se! den kryper än, som fordom ormen
I paradisets helga gudalundar,
Och lockar själen ned till usla fröjder
Och sprider gift och tvedrägt uti lifvet.
Men lifvets Herre, när han ser vår svaghet,
En engel sänder oss - den bleka Tiden.
Och tidens engel, mild, men allvarsam,
Barmhertig i sin stränghet, sakta märker
Vår panna med en outplånlig stämpel,
Och stänger för oss fordna fröjders tempel
Och sätter hånets dämon för dess port.
Ber utanför är en förfärlig öcken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
