Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina skrynklor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
167
Af odjur full, som äta menskohjertan;
Men der är äfven stilla, säkra vägar
Till sälla hemvist, dem vi sökt och anat.
En röst ock höres der, som kallar alla
Till fridens gårdar, till de sällas hyddor,
Det evigt godas, evigt skönas hem.
Dit upp, dit upp jag lyfter mina händer,
Dit upp, dit upp jag all min längtan vänder,
Ty der är Han, som allting skall förklara
Uti sin krafts, sin godhets heniighet,
Och nära honom är det godt att vara,
Jag vet det, ack! om annat jag ej vet.
Blif ung, o själ! blif stark i tro och kärlek,
Och honom följ upp till de helga bergen,
Och fråga ej om jordehyddan ramlar,
Om vägen går igenom tusen dödar,
Följ honom blott - och en gång är du framme
Och han sitt Guda-anlet till dig vänder.
Du skådar honom och du glömmer verlden,
Du glömmer dig, lycksalig att få glömma,
Få dö dig sjelf och lefva blott i honom.
Väl dig, o själ; ty då - så säger skriften -
Skall han dig kalla sin och på din panna
Han sätta skall sitt namn. O vissna lemmar,
O skrynkor, utaf tid och tårar plöjda,
O jordens skröplighet! hvar aren I?
Förbytta uti evig ungdomsfägring,
Uti Guds afbild, helga sinnets afbild.
Se «all ting vordne ny» - blott ej den gamle,
Den evigt gode världsförnyaren.
. . . . . . . . . . . . . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
