Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ne dertill!” och han utdrog en blomma, som han fäste Tid
svärdsorden på sitt bröst. ”Min hustru och jag hafya gjort
det till en för oss att aldrig visa svartsjuka öfver
småsaker. Hon vet,” tillade han ömt blidkande, då han såg att
den skämtsamma tonen ej ville omstämma det stolta uttrycket
i hennes drag, ”att hon likväl är min verkliga och enda
herr-skarinna.”
Dessa ord, sagda i fru von T—s närvaro, hade ej
förfelat den åsyftade verkan på Julies hufvudfel, om icke ett nog
tvetydigt leende på värdinnans läppar förhindrat det.
”Det synes mig,” svarade med ett likgiltigt småleende
den stolta qvinnan, som hvarken kroppsliga plågor eller det
förödmjukande uppträdet kunde böja, ”att man spiller nog
många ord på en i sig sjelf intetsägande obetydlighet. Min mans
artighet är för väl känd att kanna anses för annat än ett
uttryck af den hyllning, männerna i allmänhet hembära
skönheten, hvarhelst hon finnes, en l&ga min ärade vän, som uppgår
i eld och rök på samma g&ng.” Hon tog härvid, utan tecken
till harm eller ovilja, sin mans arm och gjorde tecken att få
begifva sig till salongen, hemligt förtjust att på fru von T—s
bleknade kind se det denna kände nederlaget.
Med en artig komplimang gick emellertid denna dam
förut, och då baronen fört sin fru till den plats hon ville intaga,
tryckte han varmt hennes band, men då hans blick mötte
Julies öga, nedslog han den, kanhända för första gången i
sitt lif, och hastade undan.
I detsamma lfijt orkestern höra de förföriska tonerna af
en förtjusande vals. Friherrinnan von K— blef genast
uppbjuden af sin mans gode vän och hennes egen ifrige
beundrare, löjtnant Stemer — åtminstone var han den ende, som
kunde smickra sig af det ringaste företräde. Men detta
grundade sig ej på något annat än löjtnant Sterners intagande
sam-talsgåfvor och fullkomliga sällskapstakt, hans känsla för allt
ädelt och värdigt, hans aktningsfulla bemötande, så skildt från
all sjelfvisk inbilskhet, och slutligen ett fint, varmt deltagande
för hennes tysta smärta, den han anade, gud vet ai hvad skäl.
Detta sammanlagdt gjorde honom alltid hos Julie till en
välkommen gäst. Hon störtade sig nu i den bvirflande valsen,
nöjd att kunna undgå sina egna stormande känslor och sina
grannars besvärliga frågor. Stemer bemärkte likväl genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
