Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sönerna kommo, och omgifven af dem, fick Birgitta
knäfalla inför påfven och utbedja sig hans välsignelse.
Birger bar vid detta tillfälle en enkel dräkt, Karl var
iklädd en hermelinsmantel med de små djuren helt uppstoppade,
hvart och ett med en guldring i munnen och en klocka om
halsen — en klädnad, hvars make man sällan skådat. Påfven
betraktade de svenska ädlingarne noga. »Du», sade han till
Birger, »är din moders son, men du Karl, är ett världens
barn!» Birgitta kastade sig åter på knä och bad om
syndaförlåtelse. Påfven tog i Karls tunga silfverbälte. »Denna
tyngd», sade han, »är god nog att bära såsom syndabot.»
»O helige fader», utbrast då Birgitta, »skilj honom vid hans
synder, nog skall jag skilja honom från bältet.»
Hennes ordens stadfästelse var emellertid ej, trots Birgers
fromhet och Karls präktiga kläder* så lätt att erhålla, som
man antagligen trott i hemlandet. Därtill behöfdes
penningar i större mängd, än man ville eller ens kunde gifva.
Förgäfves vädjade Birgitta till kejsar Karl IV, som äfven
uppehöll sig en tid i Rom. Alla hennes försök tycktes
stranda, hufvudsakligen på grund af bristande medel.
För att få hjälp af det neapolitanska hofvet samt äfven
af helig reslust företog nu Birgitta med sina söner en länge
påtänkt färd till Neapel. Respasset för dem utfärdades den
13 nov. 1369. Biskop Thomas i Vexiö och andra svenskar
voro i följet.
Neapels dåvarande drottning, Johanna, var på goda skäl
misstänkt att ha mördat sin förste man och lefde nu i spändt
förhållande till den tredje; hennes lefnadssätt väckte äfven
på hennes tid anstöt, och hon hade offentligt uppträdt i en
skökas gula dräkt. Som en äkta neapolitanska kunde hon
icke desto mindre nu i ruelse och ånger knäböja inför
»prinsessan af Nerike», såsom Birgitta ofta kallades. Sierskan
ville dock ej bo i hennes slott, utan i ett pilgrimshärberge,
där många troende samlade sig kring henne och hvarifrån
hon besökte traktens heliga orter.
Återkommen till Rom, fann hon påfven utflyttad till sin
villa vid Bolsenersjön. I följd af en uppenbarelse besökte
hon honom där, förutsade honom hans snart inträffande död
och befallde honom i Kristi namn stadfästa Vadstena
klosterorden, och detta utan betalning; »och gören I det icke»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
