Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stridande parter urartade till en verklig mani — ty däri
ingick också hennes starkaste lidelse, ärelystnaden.
Gustaf Adolf var ärelysten, Kristina var det också, men
hennes ärelystnad tedde sig ofta såsom fåfänga.
Egenskaperna äro besläktade. För fåfängan, åtminstone sådan den
framträder hos Kristina, liksom för ärelystnaden ligger till
grund en stark själfkänsla. Men för den ärelystne ljuder
det ständigt ett bjudande framåt, framåt till större makt och
ära. För den fåfänge åter gäller det, att af det närvarande,
af det en gång erhållna, göra det mesta möjliga, draga den
största fördelen, skaffa sig det amplaste berömmet. Gustaf
Adolf och Kristina voro båda medvetna om sin öfverlägsenhet,
men den ene omsatte detta medvetande i stora bedrifter, den
andra fikade främst efter uppseende, erkännande, smicker.
Den hos båda starkt utpräglade själfkänslan fördes af
omständigheterna in på dessa olika vägar. Båda ville vara
de yppersta, men Gustaf Adolf fick kämpa sig till ära och
makt, Kristina föddes, såsom hon själf säger, »omgifven af
lager och palmer», och hennes »första sömn hägnades af
segertecken». Det ligger dessutom i den qvinliga naturen
någonting passivt, som gör att en qvinna lätt kan tycka sig
vara något; hon öfverger ärelystnaden och nöjer sig med
fåfängan.
Kristina var modig. Hon visade sig härutinnan såsom
en hjältes sanna dotter. Själf satte hon högt pris på denna
sin dygd och ansåg sig genom den stå öfver sitt kön. Hon
berättar med tydligt välbehag om huru hennes mod tidigt
trädde i dagen. Vid ej fyllda två år besökte hon i sina
föräldrars sällskap Kalmar. Kommendanten var oviss,
huruvida han skulle våga salutera med alla kanonerna och
handgevären vid de höga resandenas intåg i slottet; man kunde
ju skrämma prinsessan. Gustaf Adolf betänkte sig ett
ögonblick. »Låt skjuta», sade han, »hon är en soldats dotter,
hon måste vänja sig därvid». Och skotten skrämde ej den
lilla. Långt därifrån. Hon slog jublande samman händerna
och log öfverljudt. Gustaf Adolf fann behag i sin dotters
kynne. »Låt mig få råda», yttrade han, »jag skall väl en
gång föra Dig på de ställen, där Du skall blifva förnöjd».
Äfven ett annat drag från sin barndom omtalar hon.
Allt sedan hon blifvit drottning, brukade hon, fastän ett barn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
