Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besynnerlige herrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för dig. En familj, som jag känner, ämnar om några
veckor resa ut till Frankrike, för att tillbringa vintern
i Paris. Det är en välvillig, älskvärd och bildad familj,
en medelålders man med sin hustru och en dotter. Vill
du följa med dem?»
»Jag? Jag?» utbrast Maria, i det stora tårar banade
sig väg utför hennes kinder, »om jag vill? O, det har
länge varit min innerligaste önskan, min skönaste
dröm!»
»Du skall få den uppfylld, mitt barn! Dina anlag
äro för goda för att lämnas outvecklade på halfva
vägen. Du skall få lära dig sjunga, och du skall bli
en sångerska som skall göra ditt land heder! Allt är
redan aftaladt med den familj, som jag omnämnde,
och så fort du hinner bli i ordning så resa ni!»
»Hur skall jag nå’nsin kunna tacka er, min
välgörare, min far?» utropade den unga flickan, i det hon
utom sig kastade sig i den besynnerlige herrns armar.
»Genom att bli en ädel kvinna och en stor
konstnär!» svarade denne i det han kysste hennes rena
och jungfruliga panna. »Maria skall aldrig glömma
sin stackars mors olycka, och aldrig sin plikt att
upprätta hvad hon felade. Och om du icke kan bli den
stora konstnär, som jag hoppas, så skall du likväl
alltid bli den ädla kvinnan, icke sant?»
»Jag skall försöka det!» hviskade Maria.
»Och när du det blir,» sade den besynnerlige herrn,
i det han smekte hennes kind, »så skall du inte tala
om tacksamhet längre, då äro vi kvitt. Då har du
skänkt mig en tillfredsställelse och en fröjd för mina
gamla dagar, som icke alla mina skyddslingar gifvit
mig! Ty nog är såningsmannens lott skön, när han
ser, att det korn han utsår faller i god jord.»
Och som den besynnerlige herrn sade, så blef det.
»Mormor» grät och alarmerade sig öfver att »barnet»
skulle så långt ut i världen, och det var inte utan
att, sedan gumman lugnat sig något, hon starkt
funderade på att gifva sig af med till Paris. Men det
insåg hon till slut icke gick an, »ty,» sade hon, »inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
