- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
11

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

liten gosse ... en liten snäll gosse — — men det är många,
många år sen dess! Vänta litet ... det är visst en tjugo
år sen dess ... ja, det är det ... det är säkert en tjugo år
sen — — ja, det är det minst.“

“Och hvad hette den lilla gossen?“ frågade vår unge
man med en sällsam darrning på rösten.

“Hvad han hette? Han hette — — nej! jag mins
inte hvad han hette ... men jag tycker jag vill minnas att
jag var hans informator — — ja, det tror jag nästan jag
var! — Vänta litet ... nu mins jag — — det var ute på
landet — — i ett stort, vackert hus ... och der var en
prest, — en mycket stolt och sträng man — och han var
far till den der lilla gossen — — hvad hette han nu igen
...
nej! det har jag glömt!“

“Hette han inte Emil?“ frågade den unge mannen.

“Emil?... Jo, jag tror att han hette Emil!... Jaha,
vänta nu litet ... han var en tolf år när jag kom dit ...
och var som en vilde ... alldeles förstörd utaf faderns stränghet
... modern var död ... jaha, nu mins jag att han hette
Emil, och att han var vild och obändig och svår ... mycket
svår ... men se, det var derför att han saknat kärlek ...
och det vet jag bäst, att det är inte godt att sakna den
här i verlden — för då blir man vild när man är barn
och när man är äldre så — — så blir man tokig
liksom jag!“

“Och ni skulle inte känna igen den vilde gossen, om
jag nu sade er att han sitter här framför er?“

“Ni?... ni?...nej, det är inte möjligt!“

“Och hvarför inte? Se på mig noga! finnes det inte
ett drag hos mig som påminner er om det förflutna?“

“Vänta, låt mig se efter ... riktigt noga ... luta er hit
intill mig! Jo ... herre Gud! nu tycker jag att jag känner
igen ögat!... det der djupa, blå ögat som stirrade på mig
så vildt när jag kom, — och som såg på mig så bedjande
när jag for min väg! Ack, hvarför stannade jag inte qvar?
Jag hade då varit lyckligare än nu.“

“Ni känner således igen mig?“ frågade Emil ånyo, i
det han såg språkläraren djupt i ögonen.

“Ja, jag tror att jag gör det!“ svarade denne i det
han strök sig öfver pannan liksom för att jaga bort
töcknen ifrån sitt förstånd, “jag tycker att jag gör det! Låt
mig vara en liten stund, så blir det kanske ändå bättre!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free