Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att fatta er arm?“ och hon gjorde en ironisk liten nigning
som förvirrade mig ännu mera.
“Ack, min fröken!“ sade jag slutligen, i det jag tog
mod till mig, “om ni visste huru jag tillbragt min ungdom,
så skulle ni inte förvånas öfver min tafatthet. Mina
böcker och min fattigdom ha utgjort mitt enda sällskap, —
och med dem blir man hvarken artig eller kavaljer eller
fin verldsman. Man kan möjligen bli en nyttig menniska,
men det är något helt annat, det!“
“Förlåt mig,“ sade hon med mildt och ljuft uttryck,
“det var inte min mening att såra er. Ni vet således mycket,
ni?... ni är mycket lärd?“
“Lärd? Ack, jag vet ingenting — utom att ni är en
engel!“ utropade jag i det jag lade min hand på hennes,
som fortfarande hvilade på min arm.
Efter ett ögonblick drog hon den tillbaka.
“Ni vet redan att smickra!“ sade hon lätt brydd, “det
trodde jag inte att man lärde sig i det sällskap ni nyss
nämnde.“
“Aldrig har jag talt mera sanning än nu!“ försäkrade
jag; “men har jag väl förolämpat er, eller är ni redan
trött vid att stödja er på min arm?“
“Nej, men jag tror att det nu är på tiden att vi skiljas.
Der skymta redan taken af bruksbyggnaderna ... tack
för godt sällskap!“ och hon räckte mig sin hand.
“Går ni redan ifrån mig?“ sade jag i det jag qvarhöll
hennes hand i min, “när får jag återse er?“
“Det vet jag inte! — Men vänta: kan ni italienska
språket.“
“Jag läser det temligen obehindradt, men talar det
inte särdeles flytande. Hvarför frågar ni det?“
“Det är min hemlighet!“ svarade hon med ett tjusande
smålöje, och skyndade bort i det hon med handen vinkade
ett farväl.
Jag gick hem öfverlycklig.
Dagen derpå erhöll jag en biljett från brukpatronen,
hvaruti han bad mig om ett besök. Med aningsfullt klappande
hjerta skyndade jag dit, inom mig oroligt frågande
mig hvad han kunde vilja mig.
“Du minns ju brukspatronen?“
“Ja, mycket väl,“ svarade Emil, “och jag minns också
lika väl huru jag undrade öfver hvad han kunde vilja dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
