Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min far i synnerhet var mycket missnöjd öfver att du
gick dit.“
“Jaha ... det var sannt, det! — Nå, i alla fall så gick
jag ... Brukspatronen var inne på sitt enskilda kontor, och
man bad mig stiga dit in. Du minns hur han såg ut ...
stor, rak och stolt ... med ett kallt och sniket uttryck kring
den tunna munnen ... och en glatt och hårlös panna som
såg ut som ett isberg — det vill säga, ett isberg som inte
kan smälta.“
“Herr brukspatron har behagat skicka bud på mig,“
sade jag med en bugning, i det jag trädde fram till honom
der han stod vid en hög pulpet, med en öppnad kassakista
bredvid sig, som en modern staty af Plutus, rikedomens
gud, tyckte jag, — hvarmed kan jag vara till tjenst?“
“Jaså, är ni herr Sahlman, informatorn på prostgården?“
sporde han något högdraget, i det han mönstrade
mig under de uppskjutna glasögonen, “fägnar mig! Tag
plats! Har ni någon tid öfrig att disponera?“
”Huru menar herr brukspatron?“ frågade jag något
förvånad, ty jag förstod inte meningen.
“Jag menar om ni kan gifva några lektioner här på
bruket.“
“Åt hvem skulle det vara?“
“Åt min dotter ... fröken Amelie,“ svarade han med
en viss tonvigt på fröken, “hon har hört af någon utaf
grannarne att ni kan italienska, och hon vill begagna sig
utaf pensionsferierna härute för att lära sig det språket ...
ser ni, dotter min har en briljant röst — och när man kan
sjunga så måste man också sjunga på italienska ... Vill
ni åtaga er att ge henne lektioner?“
“Ja med nöje,“ svarade jag temligen stadigt, ty under
brukspatronens senare tal had jag hunnit hemta mig från
den nästan qväfvande glädje som vid hans första ord
bemäktigat sig mig, “om jag kan“.
“Det vet ni väl bäst sjelf, kan jag tro,“ svarade
bruksmagnaten något kärft, “jag prutar dessutom aldrig på hvad
det kostar, då det gäller min dotters talanger ... hvad vill
ni ha i timman?“
“Det få vi nog sedan tala om, herr brukspatron ... vi
få först se om fröken kan ha någon nytta af min
undervisning.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
