Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Som hjelpprest då?“ utbrast brukspatronen hånande,
“tackar! Min dotter är inte uppfostrad att sitta som
herrskarinna på ett komministerboställe ... och det springer
ingen odugling åstad och blir biskop eller statsråd i våra
dagar! Ni borde blygas, herre, och gjorde jag rätt, så skulle
jag låta mina drängar kasta ut er! men jag vill inte
förorsaka någon skandal, derföre nöjer jag mig mod att visa
er på dörren, och der har ni er betalning!“
“Med dessa ord kastade han åt mig några sedlar och
öppnade hånfullt artigt dörren till förstugan. Jag ville tala,
bedja, rättfärdiga mig! Omöjligt! jag kunde det inte, —
det brusade och kokade inom mig som ett sjudande haf, —
jag tyckte redan då att något sprang sönder i mitt hufvud,
- jag störtade ut som en vansinnig, utan att upptaga de
penningar, som han ännu med ett hånskratt kastade efter
mig i trappan, och hvem vet om jag inte hufvudstupa
kastat mig i den förbiflytande ån, såvida inte vid ingången
till allén, Amelies kammarjungfru väntat mig, och med
några vänliga ord lemnat mig en liten papperslapp från
sin fröken.
“Jag kom hem i ett förfärligt tillstånd ... du sof redan,
men jag tillbragte hela natten än i tårar af tröstlös förtviflan,
än i utbrott af vildaste glädje, — jag kysste och
kysste om igen tusende gånger denna lilla pappersbit, så
att jag nästan utplånade dess skrift: so här, du kan sjelf
se, om du vill!
Dermed tog den tokige språkläraren fram ifrån sitt
bröst en liten mörk skinnpung, hängande i ett band, löste
upp den och framdrog derur försigtigt ett af ålder gulnadt
papper, hvars många veck visade brista vid brista. Sedan
han utvecklat det åldriga bladet med samma omsorg och
ömhet som då en moder smeker sitt barn, lemnade han
det åt Emil och sade med darrande stämma:
“Läs!“
Och derefter gnolade han för sig sjelf, nunnande som
om han ville söfva någon:
»En blåögd lögn som med falska tårar
Alltjemt oss tjusar, alltjemt oss dårar!
Högbarmad lögn med sin rosenkind,
Med dygd af vår-is och tro af vind!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
