- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
48

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Kom igen!” - 3.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af utsigten att bli far till en friherrinna, och som den unge
baronen hade stor slägt, så såg han redan i ett ljuft
fram-tidsperspektif ingenting mindre än en
kommendörsstjerna ooh kanske till och med en hoftitel! Konsulinnan var också
i sjunde himmelen. Baronen hade nemligen omfamnat henne

— så långt han hunnit — och uttalat sitt hopp att i en
icke allt för långt aflägsen framtid fa kalla henne ‘chère
bellemère’ — och hon såg också i andanom sin dröm för- *
verkligad — den nemligen att bli presenterad på hofvet.

Och således se vi nu den unge baronen, med den
väldiga konsulinnan vid sin arm, segla af och an i salongen
för att söka upptäcka föremålet för sin böjelse — medan
konsuln går förut, lik stridsbaggen på ett pansarskepp, och
banar väg för sin hustru och sin blifvande måg.

Men Eva är ingenstädes till finnandes.

Man genomletar på detta sätt hela våningen, men
för-gäfves. Slutligen komma de letande till ett litet kabinett,
hvars dörr står halföppen. Konsuln slår upp den ännu mera,
tittar in — och raglar tillbaka, gul i synen af förvåning
och häpnad, som om han hade
fatt se ett spöke.

Konsulinnan och hennes långe kavaljer blickade
likaledes in, och se efter ett ögonblick alldeles likadana ut
som konsuln, och alla tre stå der framför den öppnade
dörren som voro de förstenade.

Och ändå var det ingen ful syn, som de sågo der inne
i det lilla kabinettet. De sågo tvenne älskande, som,
glömska af allt omkring dem, suto der med
armarne fast knutna
om hvarandra; han, tiyckande kyss på kyss på liljehvit
panna och rosenröda läppar — hon, lutande sina glödande
kinder mot hans axel och med halfslutna ögon, lik en
somnande fågel, emottagande dessa dyra löften, som så sällan
helt och hållet uppfyllas i lifvet.

Konsuln var brandgul af harm, konsulinnan pionröd
af forai’gelse och baronen askgrå af afund.

Det var ingen vacker färgblandning på taflan i dörren,
men så var den så mycket vackrare i soffan, der
do båda ,
älskande suto.

“Efe ! Efe !... livat i Herrens namn tänker tu på, i
Efe!“ ittropade ändtligen konsuln, som nu fick målet igen, i
“är tu
ferpanned, Efe!“

Och de unga tu skyndade rodnande och
torlägna upp
ifrån soffan, men det var ingen brottets förvirring, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free