- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
167

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A eller Ö - 8. - 9.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försoningen icke var långt borta. Harald talade om
studentanekdoter för fröken Stafva, som var förtjust och glad åt
sin präktige gosse, och när majoren vid slutet af måltiden
drog korken ur en butelj gammalt portvin och uppmanade
de håda studenterna att sjunga för skålen, så stämde de
upp en af Wennerbergs gluntar, den bekanta:

»Hvad det är skönt ändå
Här i naturens sköte,
Långt bort från Fyris-å«, etc. etc.


Majoren slog förtjust takten mot sitt glas, Stafetten
nickade saligt leende åt sin älskling, och löjtnanten och
Blenda ljusnade allt mera vid tonernas klang. Endast
Lilly såg ännu lika sluten ut, och när efter sångens slut
alla tackade sångarne, sade hon icke ett ord och såg icke
på Birger en enda gång under hela måltiden.

Och hon såg icke på honom vid kaffet, icke på
hemvägen, och icke en enda gång sedan vid bordet på verandan,
der sånger och muntert glam omvexlade hela qvällen.

*



9.



Det var dagen efter eklateringen, som på sedvanligt
vis lupit af stapeln utan några vidare omständigheter.
Presten hade hållit ett temligen skralt tal, åt hvilket
Stafetten gråtit, något, som majoren ansåg ganska naturligt,
derför ‘att det verkligen var ett tal att gråta åt‘; sjelf hade
han hållit ett annat, som var att skratta åt i stället, kort,
kärnfullt oc-h militäriskt som det var.

Blenda hade slutat med att gifva med sig i fråga om
omfamningen och löjtnanten hade varit glad som en
spelman. Det kunde icke ens förarga honom att ett par af
grannarne, en gammal tjock kapten och en bruksförvaltare,
i ett obevakadt ögonblick kommit att yttra temligen högt
vid virabordet att ‘det var en rasande god affär för en
löjtnantspojke, som inte hade något annat än ett par vackra
mustascher och en smidig vext.‘

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free