Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycker om henne! Kanske också ... hon sa’ ju att hon hade
en bror. . . kanske att det var han? Ahja, jag tänker att
det reder sig nog!“
Och tröstad af den tanken fullbordade herr Anderson
sin toalett, och gick ut i förmaket.
Der satt redan fru Regina i soffan och trummade otåligt
på divansbordet, medan Mina med mycket förstämdt
utseende satt vid fönstret och läste i franska grammatikan, i
det hon litet emellan kastade en blick ut genom fönstret,
som om hon väntat någon.
“Nå kommer du då ändtligen
eu gång i dag!“ snäste
fru Anderson sin käre man. “Det är hiskligt hvad du är
långsam af dig!“
“Åh, den
kommer också fram, som kör med oxar!“
menade herr Anderson.
“Inga lcoqvickheter, Anderson, dem förbehåller jag mig,“
förklarade frun. “Sätt dig nu här i soffan bredvid mig och
se allvarsam ut, för jag skicka’ nyss in Lina te henne och
bad henne
komma hit ut. Och det säger jag dig,
Anderson, inga ’söta Schuli’ och inga artigheter åt henne, för
det passar sig inte!“
“Ja, men mamma lilla,“ vågade Mina att yttra med
skygg ton, “hur kan mamma tro
. . .“
“Tyst du, jag tror hvad jag tror och vet hvad jag
vet! Det der begriper du inte, barn lilla, och tocket
kommer mitt barn aldrig att begripa, hoppas jag! Kan du tänka
dig, Anderson, att Mina vill ta’ henne i försvar, du!“
“Ja, det ä’ väl inte mer än hennes sakramenskade
skyldighet!“ förklarade herr Anderson, och såg vänligt på sin
dotter.
. “Jaså, du tycker det? Vet du, Anderson, att det är . . .
det är . . . ja, gjorde jag rätt så sa’ jag dig att det är. . .
det är
. . .“
Fru Anderson tänkte bestämdt hugga till med
någonting riktigt dräpande, men i detsamma öppnades
förmaks-dörren, och Julie inträdde. Hon var kanske litet blekare
än vanligt, men hon såg både lugn och obesvärad ut, när
hon helt vänligt helsade på de gamla, och sedan gick fram
för att taga Minas hand, så som hon alltid brukade.
“God morgon, fröken Ståle,“ började dervid fru
Anderson mycket högtidligt, och tonen lät så egendomligt hvass,
att den unga flickan ovilkorligen vände sig om
oc-h såg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
