- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / I. /
311

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiskar-Stina. Ett skärgårdsminne - 8.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"Det
hangår dig hinte!“ svarade Kalle spotskt, i det
lian knäppte med fingrarne under Jannes
misa, “för lijerta
hi min lilla låda, hä’ke jag lika golik som hen töcken der [-torsksaytare.-]
{+toraksnytare.+} ’Ej, gossar, ’är ska’ bli kattabalik, sa’ Karl
den tolfte! ’Ar ser ni hen lifvets gosse, som
djcklar hi
mig hinte viker för nånting, hå hallraminst
for tockna der
’arar som den der,“ och lian hoppade rundt omkring utaf
förargelse.

“Kom, kära Janne,“ hviskade Kristine
äDgsligt, i det
hon drog Janne i armen, “låt oss gå härifrån, för han ställer
bara till spektakel.“

“Hå, det är fäll
inte så farligt heller,“ menade
Janne lugnt.

“Jo jo, kom och låt oss gå hem!“

“Nej, ser ni bara!“ skrek Kalle, i det han vände sig
till ringen, som allt mera tätnade omkring dom, “ho’ vill
freda
hjertegrynet! Fina jungfrun, gu’ bevars. Hå,
hen
vet nog ’ur det der hä’ huppgjordt. Det finns fler hän
hen som kan tala hom hatt farstudörren te stora
bygg-ningen brukar stå hoppe om nätterna, hå hen ’ar nog
sett hvem det hä’ som smyger sig hin der. . .
lut jag
ska’ säga
..

Men det hann
Kalle aldrig säga, så <melangtär‘ han än
var, ty i - samma ögonblick lyftade den annars så lugne
Janne upp honom som en vante på begge sina
muskelstarka armar, och kastade honom direkte ut genom dörren,
som stod halföppen, och ut i farstun, der han mot sin vilja
måste hals öfver hufvud taga sitt qvarter emellan två gamla
tunnor och en strömmingstrumma.

“Ar det någon mer, som har lust te prata efter hvad
det der kräket säger, så kan han
iå göra samma resa,“
sade Janne lugnt, i det han tog Kristines hand; “kom nu,
Kristine, så går vi. Tockna här tillställningar ska’ håken
vara med om, och inte jag.“

Och dermed tog han Kristines hand, och de aflägsnade
sig båda två. När de kommo ut i farstnn, sågo de Kalle
göra ett försök att krafla sig upp ur vrån, det vill säga
hans fötter, ty han stod bokstafligen på
hufvudet, och benen
sprattlade i vädret.

Med ett raskt tag drog
-Tanne upp honom igen, stälde
honom på benen, ruskade honom dugtigt och sade lika lugnt
som om ingenting händt:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:37 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/1/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free