Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prosten Thorin hade också varit öfver till Sjönäs, och
innan han gick hem till prostgården den qvällen, hade han
helt högt förklarat för öfversten, att denne var den
lyckligaste menniska han kände, som på gamla dagar kunde
lå en sådan präktig flickunge i huset.
“Bär dn inte den flickan på dina händer och pysslar
om henne på bästa vis och visar henne kärlek och
tacksamhet, för det att hon så der kommer och gör ett litet
paradis af ditt gamla hem, så säger jag upp brorskapet
med dig!“ hade Thorin skämtande, men dock i botten
allvarligt, sagt åt öfversten, när de togo afsked af hvarandra.
Folket på gården föste sig också snart vid den unga
flickans raska, vänliga och jemna väsende. De hade förut
från herrskapsbygningen egentligen aldrig hört annat än
snäsor och buller från öfversten, eller hjelplösa jeremiader
från fröken Berna; nu fingo de höra vänliga ord, ett friskt
och klingande skratt och höfliga tillsägelser från den
nykomna unga flickan, och som menniskor. hur förstörda de
än äro, dock alltid tycka mera om ljus än mörker, godt
än ondt, så blef hon inom kort deras verkliga favorit,
fastän det aldrig föll någon in att fela i aktning mot henne
för det.
Men öfversten sjelf då, hur var det egentligen med
"honom? Kände måhända också han något af det
förmildrande och försonande inflytande, som den unga flickan
ut-öfvade? Det är icke så lätt att säga, hur dermed i sjelfva
verket förhöll sig; det vissa är, att om han kände något,
så aktade han sig väl att visa något spår deraf i sitt
uppförande. Det är visserligen sant, att han denna vecka
grälade litet mindre än vanligt; men detta kom sig mest
deraf, att alla liksom genom en tyst öfverenskommelse
gingo ur vägen för honom, och, dock utan att han märkte
det, sorgfälligt undveko alla tillfällen-till en
sammandrabbning. Detta hade de förut icke gjort, ty de hade då icke
något gemensamt intresse att försvara; hvar och en tänkte
endast på sig sjelf. Nu hade de deremot alla det intresset
att icke utsätta Yalborg för ledsamheter, och det gjorde,
att de gåfvo mera akt på sig än förut.
För öfrigt var det naturligt, att öfversten måste känna
behaget af förändringen, om han också icke ville tillstå
det för sig sjelf. Förut retade honom allting; hvart han
kom, fans det alltid något i olag; nu var det på en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
