- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / II. /
124

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den starkaste

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14.

Morgonen derpå kom en ny olycka i släptåg efter den
torra, som det merendels plägar gå här i verlden.
Öfversten hade allt för länge varit sig sjelf nog; han hade allt
tor länge lefvat i den öfvertygelsen, att hela verlden vände
sig efter hans vilja, för att icke nu, då vedergällningens
timma tycktes slagen, få känna hela tyngden af dess stränga
dom falla öfver sitt gamla hufvud. Harald hade icke varit
hemma på natten: men i oron öfver öfverstens tillstånd
hade man knappast haft tid att tänka derpå. Nu deremot
var den gamle något bättre, läkaren hade förklarat, att det
icke var någon fara för lifvet, endast man kunde akta den
sjuke för alla sinnesrörelser, men att han troligen skulle
som en följd af slagattacken, ty det var en sådan, förblifva
lam i högra sidan för hela sin öfriga lifstid. Kaptenen
som emottog denna jobspost, strök sina mustascher, torkade
ett par tårar ur sina gamla ögon och mumlade mellan
tänderna:

“Visst tusan har han varit arg och oregerlig, men

det var i alla fall nog hårdt straff, tycker jag. Men han

deruppe vet väl hvad som är bäst, och han ger alltid beska
medikamenter, när sjukdomen hotar att bli obotlig. Om
jag nu bara kunde begripa hvar pojken har tagit vägen?
Han måtte väl aldrig ha gått och gjort sig något illa

heller ?“

Och vid den tanken fattades den hederliga kaptenen
af en sådan ängslan och oro, att han just ämnade skicka
ut folk för att söka honom, då i detsamma en pojke ifrån
jägmästaren kom med ett bref till öfversten. Kaptenen

tog emot brefvet, gaf pojken en slant och begaf sig sedan
med brefvet i handen in i salen, der han såg på det och
fann, att det var Haralds stil. Efter en stunds betänkande
bröt och läste han det, och sedan det var gjordt, sjönk
han alldeles handfallen ner i en stol, utan att veta hvad
han skulle tänka eller göra.

På det sättet fann honom Valborg, när hon efter en
stund blek, men till utseendet lugn, kom ut ifrån morbro-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:58:40 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fhsvv/2/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free