Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne, och att lära henne inse att den enda försoning*, hon
kunde hoppas på, vore att med undergifvenhet bära sitt
öde, och genom ånger och bättring söka godtgöra hvad hon
felat. Efter den stunden förbättrades också hennes
kroppsliga tillstånd; och hon kunde snart sitta uppe, fastän hon
nu endast var en skugga utaf sig sjelf. Jag har aldrig i
hela mitt lif sett en hastigare forändring hos en menniska.
Blek som en hamn, mild och tålig som en riktig guds ejigel
satt hon der, och inte ens den hårdaste menniska kunde
se henne utan tårar; sjelfva den stränga gumman Rull, som
aldrig kunnat tåla henne, blef mjuk som vax vid åsynen
af så mycken hjertesorg och sade att om Lina varit hennes
barn, så hade hon inte kunnat djupare beklaga henne, än
hon nu gjorde.
Strax efter jul, medan ännu Lina var som värst sjuk,
hade min mor och jag varit hos Jörgen i
Smedjegårdshäk-tet, der han satt under ransakuing. Han var lugn och
stark vid vårt möte, då jag gret som ett barn, och han
talade mildt och godt om den stackars Lina, som han
kallade henne.
“Så här går det, när menniskan inte vill förstå sitt eget
bästa,“ sade han, när vi skildes åt; “hade jag inte låtit
locka mig af den falska ytan hos Lina utan stannat vid
mitt första tycke, så sute jag nu inte här! Mitt häftiga och
svartsjuka lynne behöfde en lugn och stilla flicka, sådan
som du Greta, att fösta sig vid! Erån första stunden jag såg
henne, var det som om aningen om en olycka flugit igenom
mig; men jag var som flugan kring ljuset... jag kunde
inte låta bli att narras af det trolska uti det, och så skulle
jag bränna mig till slut. Helsa Lina och säg henne att
jag förlåter henne allt; men jag vill inte se henne, hör
ni det!“
Både min mor och jag försökte så mycket vi kunde
att fa honom ifrån den föresatsen; men det var fåfängt.
“Jag har sett henne nier än nog,“ var allt hvad han
svarade.
Det tordes vi naturligtvis inte säga åt henne, när hon
sedan blef bättre, utan vi sade i stället att vi inte hade
kommit in, och att han inte fick ta’ emot någon förrän
domen fallit. Med det lät hon sig nöja några dagar; men
sedan blef hon allt ifrigare på att få råka honom, fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
